|
Anders Arborelius, Sten-Gunnar Hedin: Anden - Gud här och nu, Libris förlag, 187 sidor (2008). Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius har återigen skrivit en bok tillsammans, den här gången om den helige Ande. Katoliken Wilfrid Stinissen som har skrivit efterordet kallar boken för ett "Andens manifest". Pingstpastor Peter Halldorf har skrivit ett euforismiskt förord där han skriver att båda dessa personer är andedöpta. Hur vet Halldorf det? Har han hört Arborelius tala i tungor? Arborelius säger inget om detta i boken. Hedin däremot ger ett fint vittnesbörd om sin personliga erfarenhet av andedopet (sid. 137-138). Boken är skriven växelvis där båda författarna har ett eget kapitel om samma rubrik. Båda författarna citerar rätt ofta kända personligheter och författare i historien för att ge sitt innehåll en intressant vinkling. Båda två tror på Bibelns centrala frågor som inkarnationen, treenigheten, Gud som Skaparen och Anden som Guds redskap, och de har en gemensam insikt om vår kulturs sekularisering och privatiseringen av tron, vilket kan utgöra grunden för deras gemensamma författarskap trots att de står i helt skilda kyrkotraditioner som inte självklart går att förena. Hedin skriver helt riktigt att Bibeln presenterar Gud som han - ett personligt pronomen, men här är inte Hedin konsekvent. Han godkänner helt Bibel 2000s översättning av ordet gudsvind om Anden, när det borde stå konkret Guds Ande, som inte kan liknas vid en opersonlig vind. Hedin använder sedan genomgående "Den heliga anden" i bibelcitaten vilket inte är han om Gud som personligt pronomen. Jag menar att här borde en ledare som Hedin inte gå i Bibel 2000s liberalteologiska fotspår utan markera bättre var han står. Hans formulering (sid. 88) om att vi behöver Andens ledning för mystikens skull inger funderingar. Arborelius använder mystik och mysterium väldigt ofta i sina ordval. Sund karismatik är inte mystik. Evangelisk kristendom är inte en mysteriereligion. Hedin verkar också tro att lärjungarna satt stilla och tysta i tio dagar medan de väntade i övervåningen på den helige Ande (sid. 156 och 161) men det står inte att lärjungarna var tysta i sin bön. En bra engelsk översättning skriver: "These all continued together in prayer with one accord, also the women, and Mary the Mother of Jesus, and his brothers" (Apg. 1:14). Om de bad tillsammans i samstämmighet så talar det för att de kunde höra vad de bad. I det övriga ger Hedin allmänt sett en bra undervisning och det är en ypperlig skildring han kommer med (sid. 52f.) om Josefs liv och hur han ägde Guds Ande. Hedin skriver "tron och dopet" medan det i katolsk lära är "dopet" som också ger tron. Arborelius skriver att "genom dopet blir vi ett heligt tempel", vilket i den katolska kyrkan är en ritual för små barn som ännu inte har en medveten tro. Hedin skriver att det är "kvinnans säd" som "skall krossa ormens huvud" medan katolsk lära lär att det är Maria som krossar ormens huvud. På ett ställe förmedlar Hedin till och med lite katolsk kritik när han citerar en händelse i 1500-talets Spanien utifrån en roman av Dostojevskij som talar om maktmissbruket i inkvisitionens Spanien. Det är strålande om 1500-talets förintelse inte glöms bort under den kyrkliga enhetens täckmantel. Arborelius håller en mer "frikyrklig predikoutläggning" än vad man annars är van vid att se honom i, jämfört med andra texter som han har skrivit tidigare i andra sammanhang. På några ställen vill han dock poängtera att här kommer han att avvika från det gängse gångbara i den frikyrkliga läsekrets boken ges ut i och skriver därför "I katolsk tradition... ". Och här har vi också bokens svaghet. Här framkommer så pass grava misstolkningar av Ordet (vilket inte är bra för alla som inte är så teologiskt bevandrade) att man undrar hur Hedin kan ställa upp i en sådan här exposé av den Helige Ande, som är Sanningens Ande och som ska leda oss fram till hela sanningen. För det är inga tillrättalägganden som görs från endera hållet, om att "avarter av andlighet skapar förvirring" om jag får citera Halldorf i förordet som dock inte kan se några katolska avarter av andlighet i det här sammanhanget. Arborelius hävdar (sid. 142) i boken att Maria var född helt och hållet fri från arvsynden på ett unikt sätt och att hon inte hade begått någon egen personlig synd och med kyrkofäder som stöd citerar Arborelius att Maria "ensam har krossat alla heresier" (sid. 63). Detta är en heresi av Arborelius som inte har någon grund i Bibeln. Arborelius hävdar vidare att "Anden verkar oavlåtligt inom Kyrkan" men det beror i så fall på att Anden verkar i och genom människor som har tagit emot Anden. Jesus KAN flytta ljusstaken från den kyrka som inte längre står i sanningen och lever i Kristi kärlek (Upp. 2:5). Arborelius konstaterar att Rom var "dåtidens centrum och sedan dess Kyrkans centrum" och att "Anden förblir kvar i Kyrkan som en ständig inneboende kraft". Kyrkan är vår moder, säger han, och Petrus och hans efterträdare påvarna genom alla tider har fått speciella nådegåvor. Arborelius skriver att det är den helige Ande som garanterar, att påvarna inte sviktar i tron utan bevarar den ren, obefläckad, obesmittad och ofelbar genom historiens virrvarr och kan stå emot heresiernas störtflod. Hur kan Peter Halldorf kalla kritik mot detta för fördomar och tro att den helige Ande står bakom detta? Vakna! Arborelius jämför tungotalets gåva med bruket att fira mässan på latin som också för de flesta deltagarna i liturgin är mer eller mindre obegripliga. Och den karismatiska rörelsen ser han som företeelser som alltid har funnits i Kyrkan, inte minst i helgonens liv och på heliga platser som Lourdes. Den som ids att studera detta i detalj ska finna något annat, nämligen att det är gåvan att skilja mellan andar som saknas i kristenheten när den ockultism som finns i Mariauppenbarelserna betraktas som den helige Andes verk. När det gäller vår världs framtid skriver de båda författarna inget om att vi profetiskt lever i ändens tid och vad det kommer att innebära för världen. Arborelius skriver (sid. 23) att vi är fria varelser som med Andens hjälp kan förnya jordens anlete. Kan vi verkligen det om församlingens tidsålder snart är ute? Bibeln talar om att det kommer att bli värre (Antikrists tid) innan det blir bättre (det tusenåriga fridsriket). Transssubstantiationsläran som innebär att brödet och vinet i sanning förvandlas till Kristi kropp och blod finns förstås med i en katolsk biskops utläggning. Trots den kritik jag gett finns det också en del pärlor och avslutningsvis ger jag några sådana från båda författarna. Anders Arborelius: Sten-Gunnar
Hedin: Bertil Lundberg Cirkeln sluts.
Sten-Gunnar Hedin får i Pingst.nu
nr 4 dec. 2008 frågan: Har ni planer på fler gemensamma böcker. Bengt Sjöberg: Påvens ofelbarhet aktualiserad i ny bok. Dagen 081022. Recension och kritisk analys av Jesusmanifestet. (040126). Recension
och kommentarer kring boken Trosmeditation av Anders Arborelius. |
