Recension och kritisk analys av Jesusmanifestet

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift och Sten-Gunnar Hedin, föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm skrev i Svenska Dagbladet den 28 januari 2003 ett gemensamt trosmanifest som blev mycket uppmärksammat. Hedin berättade i Nya Dagen 2003-05-08 att det var han som tagit initiativet till detta och ringt upp Arborelius och Arborelius berättade att han i sin tur blev mycket glad och tacksam för det telefonsamtalet. Den nyvunna kontakten mellan dessa två resulterade sedan i en gemensam bok under hösten 2003 under namnet "Jesusmanifestet".

Boken inleds med ett förord av stigfinnaren Peter Halldorf, som redan vandrat en lång tid på den katolska ekumenikens stigar. Halldorf menar att denna boken är ett av många svar i vår tid på Jesu bön om att hans lärjungar skall vara ett.

Frågan som måste ställas är dock: Är Arborelius en sann Kristi lärjunge och den Katolska kyrka han i egenskap av biskop företräder en sann kristen kyrka? Boken återger Jesusmanifestet som sägs uttrycka att "en katolik och en pingstvän ger sin gemensamma tros- och kärleksförklaring till Jesus". Manifestet är tillkommet som en reaktion på KG Hammars tvivelteologi vilket uttrycks i raderna: "Tyvärr finns det kristna som har förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk. Vi sörjer över det. Detta har också gett oss anledning att skriva detta "Jesus-manifest".

Jesusmanifestet är som sådant ett uttryck för att de båda tror på Jesu under och att Gud uppenbarat sig i Jesus Kristus - samtidigt står det klart att Hedin och Arborelius inte menar samma saker med sina ord, t ex när det gäller dopet och nattvarden (eller för övrigt helgondyrkan och mystik som inte alls berörs) så har de båda i grunden helt diametralt skilda trosuppfattningar, fastän de för "enhetens skull" sopar detta under mattan i sitt inledande manifest i SvD. Något förvånad är jag dock över att Hedin skriver under på att Jesus "förvandlar vin till sitt blod och bröd till sitt kött". När började Hedin tro på den katolska konsekrationen?

Grunden för sin nya ekumenik finner Hedin i den karismatiska förnyelsen i början på 1970-talet, men har verkligen Arborelius öppnat upp för den Helige Andes vind i sitt liv och slängt ut de katolska avgudalärorna? Boken ger tillräckliga svar på att detta inte skett.

Den gemensamma boken är skriven så att de båda har skrivit var sitt kapitel under samma rubrik. Arborelius starkaste kapitel är utan tvekan det om "Jesus - den korsfäste". Där skriver han flera bra saker, t ex att Gud "väljer att offra sin egen Son för att rädda oss syndiga människor. Han låter den helt syndfrie ta på sig syndens alla konsekvenser. Det oskyldiga lammet får bära allt i vårt ställe." Det är helt rätt. Men på flera andra ställen i boken är karmelitmunken Arborelius ute och vinglar betänkligt i tron. Han talar om "mystikernas erfarenheter", "den mystiska vägen" och att Mästaren också visar spåren i de stora världsreligionerna. Katolska kyrkan har på senare tid öppnat upp för ekumenik med många världsreligioner, inte minst islam.

Nog gäller det att vi "spetsar öronen och gnuggar ögonen" så att vi inte faller ner i förvillelsens klyftor när det var Kristus vi skulle ha ögonen på. Det är i kapitlet "Jesus - Marias son" som Arborelius framför allt "bekänner färg". Där blir Maria inte bara Jesu jordiska mor, men även Guds moder (Theotokus, Gudaföderskan) och dessutom vår Moder. För katoliker är det självklart, säger Arborelius, att vi får krypa in i Marias hjärta för att komma Jesus närmare, så att vi får se med Marias ögon på Jesus. För Maria vakar över oss med samma ömhet som över Jesusbarnet! Hon är den syndfria (observandum: enligt katolsk tro och lära föddes Maria som Jesus syndfri utan arvssynd, levde som jungfru hela livet och begick aldrig i sitt liv en enda synd och till sist blev hon med både kropp och själ upptagen som den nya Eva till himlen där hon nu är Universums Drottning enligt Upp. 12:1) och för närvarande är hon alla syndares förespråkerska och den främsta förebedjerskan hos sin Son i himlen. Därför är det, enligt Arborelius, mycket bra att hålla Jesus i ena handen och Maria i den andra! Och i vår dödsstund kan vi med förtröstan vända oss till Maria och be om hennes förböner. Är Hedin och Halldorf fortfarande med på att det här är vägen till kristen enhet och att den vägen leder till himlen? Eller inser de inte att detta är en ren och skär villolära som biskopen så ömt omhuldar? Arborelius har liksom påven bett vigningsböner till Maria och sitter fast i en djup Maria- och helgondyrkan som skulle kunna förtydligas mycket mer med andra citat från andra källor.

Arborelius skriver att Jesu kors och uppståndelse tatuerades in i vår själ genom dopet. Och det dop som för Arborelius är mest vanligt och naturligt är naturligtvis det katolska spädbarnsdopet som i den Katolska kyrkan är den kristna initiationens sakrament där den troende föds till nytt liv och blir ett Guds tempel. Gud bor i oss genom dopet. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Döda människors benrester vördas som heliga reliker (som finns inmurade i altaret som är kyrkans mittpunkt där eukaristin firas). Människornas frälsning verkas i kyrkan genom dopet, eukaristins måltid och bikten. Detta enligt Arborelius.

Arborelius berättar om en konkret händelse som gjorde ett starkt intryck på honom som nybliven katolik. En äldre man berättade om en brand i ett kapell. Som den naturligaste sak i världen hade han gett sig rakt in i lågorna för att rädda det Heliga Sakramentet.

Det förvandlade nattvardsbrödet till Jesu synliga lekamen som man har i tabernaklet och som blir föremål för tillbedjan under sakramentala tillbedjanssammankomster, det katolska sättet att tillbe Jesus Kristus. Hänger Hedin och Halldorf fortfarande med?

Den katolske munken Wilfrid Stinissen som fått en sådan ingång i frikyrkligheten genom bokförlaget Libris skriver i efterordet att "Påven gör vägen mycket ljus!". Och Stinissen avslutar boken med förhoppningen att vi alla blir ett, en gång, förhoppningsvis, synligt redan här på jorden.

En sådan enhet kan naturligtvis bara ske under påvens paraply. För i påvens rike är "Kristi brud" den Heliga Katolska Kyrkan, bröllopsgästerna är i bästa fall den övriga kristenheten (undrar bara hur många år de först måste tillbringa i skärselden när katolska helgon inte går fria från den?).

Upp.17:5 varnar fortfarande sedan aposteln Johannes dagar: "På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet (en hemlighet är inte uppenbar för alla): det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden."

Vilken väg väljer vi?

Bertil Lundberg - 2004-01-26

Tillbaks till föregående sidan