En sammanställning av påvliga meriter

 

1 Timoteus 3: 1-7 tar upp hur en församlingsledares egenskaper ska vara: Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom. Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.
Titus 1:7-9: Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad. Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna.

Hur stämmer detta med Romerska katolska kyrkans högsta ledare, påvarna? Har påvarna verkligen uppehållit succesionsordningen sedan aposteln Petrus eller visar historien att de vanhelgat sitt ämbete?

Visste du att det finns påvar vars far var en påve och ett flertal påvar som har haft barn.

Honorius I (625-638) fördömdes som en kättare av det sjätte ekumeniska konciliet (680-681). Han fördömdes också som kättare av påven Leo II, liksom av alla påvarna fram till det 10:e århundradet.

Stefanus IV (768-772) kom till makten med hjälp av en armé som besegrade den föregående påven. Stefanus gav år 769 order om att hans påvlige rival skulle bli pryglad, få sina ögon utstuckna, sina knäskålar sönderslagna och bli fängslad tills han dog. Sedan straffade han en annan man till att dö en långsam plågsam död. Han fick delar av sin kropp avhuggna varje dag tills han slutligen dog.

Sergius III (904-911) var en ruskig typ. Han erhöll påveämbetet genom mord. Påven Leo V var påve endast en månad (juli 903). Kardinalen Christopher satte Leo i fängelse och blev själv påve. Sedan blev Christopher satt i fängelset av kardinalen Sergius. Sergius dödade Leo och Christopher medan de satt i fängelse. Han dödade också alla kardinaler som opponerade sig mot honom. Med Sergius började en rövarkule-period om den påvliga stolen. Roms kyrkliga årsböcker berättar om hans öppna synd med Marozia (Marozia var dotter till Theodora som var gift med en romersk senator som hade stor makt) med vilka han hade flera utomäktenskapliga barn. Han beskrevs av somliga som ett "monster" och en "terroriserande kriminell". Marozia tog så småningom makten i Rom. Hans efterträdare Johannes X (914-928) kvävde Marozia till döds, så att Leo VI (928-929) istället skulle bli påve. Leo VI blev satt i fängelset (där han dog) av Marozia när hon fick veta att han hade gett sitt hjärta till en mer förfallen kvinna än vad hon själv var. Inte långt efter detta blev Marozias tonårige son (och troligtvis son till Sergius III) påve under namnet Johannes XI. Men i missämja med några av sin moders fiender blev han slagen och satt i fängelse där han dog. År 955 blev en sonson till Marozia påve vid 18 års ålder under namnet Johannes XII. En omoralisk person som hade ett harem med åtskilliga älskarinnor och våldtog kvinnor som besökte S:t Peterskyrkan. Han blev av en synod anklagad för helgerån, försäljning av kyrkliga tjänster, mened, mord, äktenskapsbrott och incest. Som svar mot den synod som anklagade honom för detta hotade han med att bannlysa dem allesammans. Johannes XII tog en blodig hämnd på flera av sina kritiker. Han skålade till djävulen. När han spelade hasardspel bad han om hjälp från gudar och gudinnor. 964 blev han dödad av en äkta make under det att han begick äktenskapsbrott med hans kvinna.

Påvarnas utsvävningar fortsatte sedan mer eller mindre i flera århundraden framåt. 1003 blev påven Silvester II mördad av sin efterträdare, påven Johannes XVII. Sju månader senare blev Johannes XVII förgiftad. Påven Benedictus VIII styrde mellan 1012 till 1024. Han hade en privat grupp av beskyddare "påvens män" som var kända för tortyr, lemlästning och mord. Påven personligen gav order om många lönnmord. Han njöt av att skära av tungan på levande människor och han hade ett rykte om sig att vara "blodtörstig". När denne hemske påve dog blev det hans bror som greppade makten och blev påven Johannes XIX. Han förordnade sig själv till präst, vigd till biskop och krönt som påve, allt på en och samma dag. Johannes dog 1032 under misstänksamma förhållanden. Påven Benedictus IX styrde från 1032 till 1044, år 1045 och från 1047 till 1048. Han mutade sig till påve. Han hade sex med män, kvinnor och djur. Han gav order om att personer skulle bli mördade. Han praktiserade också trolldom och satanism. Folket i Rom hatade Benedictus så mycket att han vid två tillfällen tvingades fly från Rom. Benedictus sålde påveämbetet till påven Gregorius VI. Som en del i avtalet fortsatte han att bo kvar i Lateranpalatset och fick en generös inkomst. Benedictus fyllde Lateranpalatset med prostituerade.

1298 befallde påven Bonifatius VIII att alla män, kvinnor, barn och djur i den italienska staden Palestrina skulle dödas. Han var känd för tortyr, massakrer och grymheter. Påven Clelmens VI styrde från 1342 till 1352. Han gav order om att en hel stad i Italien skulle slaktas. Han levde en liv i lyx och överdåd. Han medgav öppet att han sålde kyrkliga tjänster och han använde hot och mutor för att tillskansa sig makt. Clemens köpte en franskt palats som blev känt som ett påvlig bordell.

Gregorius XII:s (1406-1415) första pontifikala handling var att pantsätta sin tiara för 6000 floriner för att betala sina spelskulder. Alexander VI (1492-1503) begick sitt första mord redan vid 12 års ålder och han hävdade senare i sina maktanspråk "Jag är Påven, Kristi Ställföreträdare!" Liksom alla påvar var han en hängiven Mariadyrkare.

Calixtus III (1455-1458). Alfonso Borgia var lekman innan han blev kardinal 1444. Han handlade som en medlare mellan sin vän Alfonso V av Aragón och påven Eugenius IV, och för detta blev han utnämnd till kardinal. 1455 blev han påve Calixtus III, då var han 76 år. Konstantinopel hade fallit 1453 och han proklamerade omgående ett korståg mot turkarna. Calixtus svågerpolitik gav Borgiafamiljen sin position i Italien. Han utnämnde två av sina brorsöner till kardinaler av vilka Rodrigo Borgia senare blev den speciellt korrupte påven Alexander VI. Han dog 1458.

Sixtus IV (1471-1483) har beskrivits som "en nattsvart förrädisk kanalje med ormtunga". Genom en kombination av lönnmord och mutor gjorde han karriär inom franciskanerorden, och i påvevalet 1471 köpte han sig påvestolen. Detta var troligen det mest korrumperade valet i kyrklig historia. Efteråt blev den påvliga bärstolen bombarderad av stenar från upprörda medborgare. Som påve fortsatte han i samma spår och utsåg 34 personer från sin familj och sina närmaste vänner till kardinaler. Han levde ihop med sin syster med vilken han fick två söner, vilka fortsatte i faderns fotspår med orgier fyllda med horeri och hasardspel. Sönerna dog båda två i unga år genom allmän utmattning och veneriska sjudomar. Det var Sixtus IV som lät bygga det Sixtinska kapellet.

Alexander VI (1492-1503) begick sitt första mord redan vid 12 års ålder och han hävdade senare i sina maktanspråk "Jag är Påven, Kristi Ställföreträdare!" Liksom alla påvar var han en hängiven Mariadyrkare. Han var en adelsman och hette tidigare Rodriga Borgia. Han köpte sig också påveämbetet. Liksom alla nunnor och präster i den katolska kyrkan avlade han kyskhetslöftet, men det brydde han sig inte om. Denne påven var en horbock och ordnade ofta sexorgiefester där prostituerade hyrdes in för sextävlingar med gästerna. Vid ett tillfälle krävde han att 50 prostituerade skulle dansa nakna framför honom och delta i sexuella handlingar för hans underhållnings skull. Barn hade han också. Den egna dottern Lucrezias första man giftmördade han. Hans son Cesare ströp hennes andre man. En av Cesares metoder var att skära ut tungan på meningsmotståndaren. Denne påven lät också mörda präster och kardinaler, konfiskera deras egendom och sälja deras titlar för stora summor, allt för att få in pengar. Alexander VI dog efter att ha ätit en förgiftad stuvning som var avsedd för en annan middagsgäst, en kardinal. Rykten säger att kardinalen misstänkte att påven skulle försöka förgifta honom och därför bytte han vinglasen med påven!

Julius II (1503-1513). Han blev påve genom mutor. Han var extremt obarmhärtig och våldsam. Han hade ett rykte för lusta, dryckenskap, raseri, bedrägeri och svågerpolitik.

Leo X (1513-1521). Han satte upp en staty av sig själv framför Roms Capitolium för att bli saluterad av offentligheten. Han placerade statyer av grekiska gudar och gudinnor i Rom.

Paul IV (1555-1559) hatade judar. I sin bulla Cum Nimis Absurdum förnyade år 1555 påven Paulus IV alla antisemitiska förordningar och satte upp ett getto i Rom. Bullan tvingade också judarna att bära en speciell huvudbonad, förbjöd dem från att äga fast egendom eller att utöva läkekonsten på kristna. Den begränsade också den judiska gemenskapen till endast en synagoga.

Alla dessa påvar är en länk i den katolska apostoliska successionen som Katolska kyrkan påstår leder bakåt till aposteln Petrus.

 

Hur fick påvarna sådan makt

Under vintern 755 så reste påven Stefanus III över alperna för att söka hjälp från Pepin, frankernas kung, detta i ett desperat försök efter att få ett beskydd från de bestormande lombarderna. Påven visade Pepin "Konstantins donation", ett nyligen skapat bedrägligt dokument, vilket även katolska historiker medger. Det hävdade att den romerske kejsaren Konstantin hade gett sina "palats, staden Rom och alla provinserna, Italiens städer och orter och regionerna i väst" till påvarna. Bedragen av denna lögn jagade Pepin lombarderna på flykten och gav påvedömet omkring 20 städer och en hel del landområden omkring Adriatiska kusten. Det var början på Påvestaterna över vilka påvarna skulle komma att regera som tyranner i århundraden. Mycken strid blev det om påvestolen genom kraftfulla familjer som Colonna, Orsini, Annibaldi, Conti, Caetini med flera som kämpade för att placera nån av sina egna på "den heliga stolen". Med blomstrande städer i sina ägor från vilka enorma statsinkomster kom genom ett högt skattetryck så var påvevärdigheten en eftertraktad belöning.

 

Tillbaks till: föregående sidan