Leder svensk kristen enhet till det himmelska Jerusalem eller till skökan i Rom?
 

Sverige har sekulariserats de senaste årtiondena. Detta märks framförallt inom Svenska kyrkan, men även frikyrkorna har påverkats högst påtagligt. Pingströrelsen som det största frikyrkosamfundet har klarat sig skapligt hittills, men frågan är hur länge till? En viss uppluckring kan skönjas i bibeltroheten. 

De kristna dogmerna har allmänt sett i samhället ersatts med en privatreligiositet där man endast tror på en diffus gud eller livskraft. Som motvikt till detta börjar vi se en viss sakralisering där religion får en ökad betydelse som dock inte betyder att kyrkorna får en ökad besöksfrekvens. För att klara denna påfrestningen börjar kyrkorna att snegla mot enhet som ett måste där även kyrkor kommer att slås samman, vilket redan har skett i vissa fall. 

Den kristna dagstidningen Dagen med veckomagasinet Petrus som bytte ägarstrukturer på grund av ekonomiska problem är ett exempel i denna utvecklingen. Dagen kallade 061107 till en paneldebatt i Korskyrkan (Evangeliska FriKyrkan) i Uppsala. Där deltog Anders Blåberg (missionsdirektor för EFK), Ulf Ekman (nybliven ekumen, Livets Ord), Peter Halldorf (prokatolsk representant för Pingst), Gita Andersson (präst i Svenska kyrkan, men knappast representativ för Anders Wejryds kyrka) och numera självskriven medverkare i en sådan här samling, katolske biskopen Anders Arborelius. 

Ulf Ekman berättar på nytt att han ser mycket positivt på Katolska kyrkan och ger den nuvarande Katolska kyrkan Crédit för den apostoliska trosbekännelsen som var färdig på 220-talet. Arborelius berättar i sin tur att det i Katolska kyrkan idag finns en uttalad vilja att föra samtal med andra kristna kyrkor och samfund och att denna dialog syftar till den fulla och synliga enheten i Kristus. Då vet vi också att Katolska kyrkan inte kan godta någon annan representant för denna enheten än påven själv i Rom.

Peter Halldorf och Anders Arborelius var eniga om att vägen till denna enhet måste få ta tid och att enheten är knuten till en andlig mognad. Nog kan man undra hur det står till med den andliga mognaden hos dessa herrar? Se min genomgång av boken Trosmeditation. 

Anders Blåberg var övertygad om att samfundskartan kommer att ritas om och att detta leder till att enheten i svensk kristenhet blir större. Men han erkänner samtidigt att det finns sammanhang som det är svårare att relatera till.

Så dock inte för Missionskyrkans ledare Göran Zettergren som nu börjat bli varm i kläderna. Han skriver dagen efter i Dagen att Missionskyrkan och Katolska kyrkan är på god väg att ömsesidigt erkänna varandras dop. En ny gemensam kyrka är hans personliga mål och nämner att Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan för samtal om ett gemensamt ungdomsförbund. Zettergren berättar också att  inom Sveriges Kristna Råd fördjupas undan för undan gemenskapen mellan kyrkor och samfund. Kommer också Pingst att snart dras in i det sammanhanget som fullvärdig medlem?

Zettergren rosar Filadelfiakyrkan i Stockholm som kallat en pastor som är utbildad och ordinerad till tjänst i Missionskyrkan. Niklas Piensoho har redan gjort ett märkligt uttalande i livsstilshänseende när han i Hemmets Vän (061019) förklarar att han inte anser att kristna måste vara helnykterister och att han inte vill neka sambopar medlemskap i församlingen. 

Detta är raka motsatsen mot de profetiska ord för 2006 som Apostolic Council of Prophetic Elders fick den 8-9 januari 2006 för Sverige.

"Gud kommer att resa upp helighetspredikanter i Skandinavien som kommer att vända folkets hjärtan och en ny generation till Honom. Nationer där par har levt tillsammans utan äktenskapets helgd kommer att bli förundrade när pendeln svänger till rättfärdighet och par som levt tillsammans i synd vill skynda för att skaffa sig äktenskapsdokument. Sverige kommer att få se en nationell rörelse av den Helige Ande som kommer att börja med betydelsefulla ungdomskonferenser och många unga människor kommer motta djup och förblivande vidröranden över sina liv och sin karaktär."

Detta är vad som behöver ske. Gud behöver resa upp dessa predikanterna! Ifall det är en väckelse på djupet som vi ska se och som Gud vill se och inte ett flummigt SKR där man tror att man tar Jesu ord på allvar bara man med ekumenik strävar mot enhet. Det är som Zettergren själv råkar bekänna i slutet på artikeln "i dag är det vi som är sökande, behövande, famlande". 

Zettergren frågar också om det inte är ett måste för oss som kyrkor att ta Jesu förbön om enhet på allvar? Detta är också vad Sten-Gunnar Hedin, föreståndare för Pingst, drömmer om på Pingst.nu 060615. Och vad påven uttryckte 061112 i en ekumenisk sammankomst i katedralen St Peter i Regensburg där katolska, ortodoxa och protestantiska ledare hade mött upp: "Så att världen kan tro, måste vi bli ett".

Hedin skriver att Jesu ord i Johannes 17:21 ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” ger oss inget val. Kristen enhet, gemenskap är ingen bisyssla, något som vi kan välja bort.
Idag ser vi en rörelse i hela den kristna församlingen, nya konstellationer där gamla och nya församlingar finner varandra i en ny gemenskap. Jag tycker mig känna igen den helige Andes rörelse i det som sker, skriver Hedin.

Men Sten-Gunnar Hedin gör ett misstag. Bibeln talar om två olika sorters enhet. En falsk enhet oberoende av Gud baserad på människans önskan och mål, en ekumenik som omfattar hela världen och alla kyrkor och är en ande av den sista tidens avfall. Det finns också en sann enhet baserad på apostolisk sanning och de troendes enhet, Andens enhet enligt Ef. 4:1-6. Det är en enhet som står i kontrast till det ekumeniska konceptet i SKR att samla alla som har namnet om sig att vara kristna oberoende om de är pånyttfödda eller inte. Det är också en enhet i tron, en enhet där man ivrar för att föra vidare den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga (Judas brev vers 3). I 1 Tim. 6:14 uppmanar Paulus sina läsare att bevara allt det som Jesus har befallt vara rent och oförfalskat tills han kommer tillbaks. Främmande läror som de katolska doktrinerna hör inte hemma i detta sammanhanget. Romarbrevet 15:6 säger att vi endräktigt med en mun ska kunna prisa vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Kan vi göra det med påven i Rom eller feministiska präster som ber till Sofia? Eller företrädare för dessa kyrkor som inte tar avstånd från detta? Om vi är förpliktigade till ett Charta Oecumenica-dokument så har vi begränsat vårt budskap. Den moderna ekumeniska rörelsen har tagit Joh. 17:21 som sin eget tema alltmedan man inte håller sig till Jesu eget ord som grunden. Jesu talade BARA om de som verkligt var frälsta (se Joh. 17:3). Jesus talade BARA om de som håller fast vid hans ord (Joh. 17:6). Jesus säger: Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen (v. 14).

Men någon kanske tycker att det är väl inget fel på påven i Rom. Han är ju närmast evangelikal om man ska tro vissa företrädare i ekumenikens namn. Jag har översatt ett par artiklar som visar var påven står i sin Mariadyrkan anno 2006, utgivna av Vatikanen presservice i Rom, där han förklarar Maria för att vara Jesu följeslagare. Detta är grunden för att jag i rubriken kallar denna kyrkan för "en sköka". Med fet text har jag markerat vissa saker han gjorde och sade under sin visitation nyligen i Bayern, del del av Tyskland varifrån han härstammar ifrån. Varför uttalar sig våra ivrigt ekumeniska pastorer och präster inte om detta?

Bara för att det fortfarande finns kvar en viss form av karismatisk väckelse i den Katolska kyrkan så är själva trädet inte friskt. Francis Mc Nutt berättar att den årliga karismatiska konferensen på universitetet i Steubenville i mitten på 1970-talet samlade omkring 1200 präster, idag kommer till den konferensen i bästa fall 150. Anledningen tror han är att det inte längre finns några program för att hjälpa denna väckelsen att gro i gemenskaperna. Den karismatiska väckelseblomman blev inte vattnad och har istället förtvinat i stjälken, som han uttrycker det. Men Mariadyrkan har inte förtvinat, miljoner åker fortfarande på pilgrimsresor till ställen där Mariauppenbarelser har skett. Påven i Rom är en av dessa resenärer.

Vatikanen City, 2006-09-06. Idag på eftermiddagen reste påven med bil till "Marienplatz" (Mariatorget) i vars centrum finns "Mariensaule" (Mariapelaren). I toppen av marmorpelaren finns en förgylld bronsstaty av Jungfrun, Bayerns skyddshelgon, uppförd 1638 av Maximilian I som en akt av tacksägelse för slutet på den svenska ockupationen av hans stad under det trettioåriga kriget.

Benedictus XVI mindes hur för nära 30 år sedan, år 1977, som han började sin tjänst som ärkebiskop av München-Freising genom att be till Jungfrun på den här platsen och hur fem år senare, år 1982, efter att blivit kallad av påven till Rom när han lämnade biskopsstiftet, "ännu en gång riktade en bön till 'Bayerns skyddshelgon' överlämnande 'min' stad och mitt hemland till hennes beskydd. Idag är jag här igen, denna gång som Petrus efterträdare.

Påven mindes också hur, med hans utnämning till ärkebiskop av München-Freising, han hade blivit den helige Corbinians efterträdare, grundaren av Freisings biskopsstift. Och han framkallade ur minnet legenden enligt vilken en björn hade rivit sönder i bitar hästen på vilken helgonet red med till Rom. Den helige Corbinian tillrättavisade björnen för dess grymma handling och som straff lastade den med den börda som hästen hade burit.

"Den helige Corbinians björn släpptes lös vid ankomsten till Rom", sade påven. "I mitt fall, beslutade Mästaren annorlunda, och därför befinner jag mig än en gång vid foten av Mariensaule för att ödmjukt be om förbön och välsignelse av Guds Moder, denna gång inte endast för staden München och för Bayern, utan för den Universella Kyrkan och för alla män och kvinnor av god vilja." Efter att ha sjungit den populära Mariahymnen "Ave Maria zart" (Hail sweet Mary), riktade påven en bön till Jungfrun: "Vår förfäder, i tider av trångmål, uppförde din avbild här, i hjärtat av staden München, överlämnande staden och landet till dig. Längs stigarna av deras vardagliga liv, önskade de att möta dig alltid och på nytt, och att lära från dig hur man lever sitt mänskliga liv på ett riktigt sätt.

"Hjälp oss", avslutade påven, "att bli tålmodiga och ödmjuka, men även fria och tappra som du var under timmarna vid korset… Välsigna oss, och välsigna denna staden och detta landet! Visa oss Jesus, den välsignade frukten av din barm. Bed för oss syndare, nu och vid stunden för vår död. Amen."

Vatikanen City, 2006-09-11. Denna morgonen har Benedictus XVI lämnat ärkebiskopens palats i München, och rest med helikopter till Mariahelgedomen i Altotting, det religiösa hjärtat av Bayern vilket välkomnar mer än en miljon pilgrimer varje år. Enligt legenden, var det här på 700-talet som biskop Rupert von Salzburg döpte den förste katolske hertigen av Bayern. År 1330 placerade en avbild av Jungfrun Maria med barnet Jesus inne i den gamla kyrkan och år 1489 blev helgedomen skådeplatsen för två uppenbarelser av Vår Fru, som gav den det anseende den fortfarande har idag. Kyrkan hyser också ett antal silvergravurnor innehållande alla kungar av Bayern. 
(Min kommentar: Uppenbarelser av Maria är ockulta och visar att Katolska kyrkan inte har lämnat denna eran. Börjar man dyrka avbilder av Maria är det väl inte underligt om det i slutändan leder till demoniska uppenbarelser.) 

Vid sin ankomst till Altotting blev den Helige Fadern mottagen av bland andra Edmund Stoiber, ministerpresident för Bayern och biskop Wilhelm Schraml i Passau. Efter att ha tillbringat några minuter inne i kyrkan, kom Benedictus XVI ut för att leda mässan på torget framför byggnaden. Under mässan sade den Helige Fadern i sin predikan att "tre gånger och på tre olika sätt ser vi Maria, Herrens moder, som en bönekvinna. I Apostlagärningarna… leder Maria den begynnande kyrkan i bön, hon är, som det var personligen, kyrkan i bön. Och så, tillsammans med den stora gemenskapen av de heliga och i deras centrum, står hon även idag framför Gud och för vår talan, och ber sin Son att sända Sin Ande än en gång över kyrkan och förnya jordens ansikte."

I evangelieavsnittet om bröllopsfesten i Kana, "gör Maria en begäran till sin Son för några vänners behov", sade påven. "Dock talar inte Maria till Jesus som om Han var bara en man på vars förmåga och hjälpsamhet hon kan räkna. Hon anförtror ett mänskligt behov till Hans kraft, till en kraft som är mer än skicklighet och mänsklig förmåga… Hon talar inte om för Jesus vad som ska göras… och utan tvivel ber hon Honom inte att göra ett mirakel… Hon endast överlämnar saken till Jesus och lämnar till Honom att besluta vad som ska göras."

I Jesu moder, fortsatte den Helige Fadern, "kan vi se två saker: på ena sidan hennes kärleksfulla bekymmer för människor, som moderlig tillgivenhet vilken gör henne medveten om andras problem. Vi ser hennes djupa godhet och hennes villighet att hjälpa" Ytterliga ser vi också "ödmjukhet och generositet i accepterandet av Guds vilja, i den säkra övertygelsen att vad helst Han säger som svar så kommer det att vara det bästa för oss".

Jesus svarade Maria - "Kvinna, vad har jag med dig att göra? Min stund har ännu inte kommit" - pekar inte på likgiltighet, förklarade påven. Istället "uttrycker det Marias plats i frälsningens historia. Det pekar på framtiden, till korsfästelsens timme… Det förutser timmen när Han skulle göra kvinnan, Sin Moder, Moder för alla sina lärjungar… Maria representerar den nya, definitiva kvinnan, Frälsarens följeslagare (eng. the companion of the Redeemer), vår Moder: namnet, som verkar så vara i avsaknad av påverkan, faktiskt uttrycker storheten i Marias mission."

Kristus och Hans moder är förenade, betonade påven, i deras godtagande av Guds vilja vilken Maria visar vid bebådelsen. "I detta dubbla 'ja' är Sonens lydnad förkroppsligad, och Maria ger Honom denna kropp… Slutligen, vad det ena har att göra med det andra finns i detta dubbla 'ja' vilket resulterar i Inkarnationen. Det är till denna punkt av djup enhet som Herren hänvisar till."

Följaktligen, "Jesus handlar aldrig helt ensam, och aldrig av hänsyn till att tillfredsställa andra. Fadern är alltid startpunkten i Hans gärningar." Vid Kana "spelar Han inte spel med Sin kraft i vad är, efter allt , en privat affär. Han ger ett tecken, i vilket Han proklamerar Sin timme… I vattnets tecken förvandlat till vin, i tecknet av festgåvan, förutser Han även nu denna timme. "Jesus definitiva timme" avslutade påven, "kommer att bli Hans återvändande vid tidens slut. Ytterligare förutsäger Han ständigt denna timme i Eukaristin, i vilken, även nu, Han alltid kommer till oss… Här i Altotting, har tillbedjan av Herren i Eukaristin fått en ny plats i den gamla skattkammaren. Maria och Jesus går tillsammans."

Efter det eukaristiska firandet, invigde Benedictus helgedomens nya tillbedjanskapell.

För den som vill läsa mer om var katolsk tro står kan jag rekommendera denna artikeln av T. A. McMahon: Katolicism & islam: Band som förenar.