William Tyndale föddes år 1492, nio år efter Martin Luther. Under sina studier vid Oxfords universitet och senare Cambridge kom han för första gången i kontakt med det underbara grekiska Nya Testamentet på originalspråket och hos honom föddes en längtan att översätta Bibeln till det engelska språket. När Tyndale var i Gloucestershire började han att översätta delar av Nya Testamentet, men hans tilltag väckte misstankar och därför fann han det klokast att tillfälligt upphöra med sitt arbete. Istället bestämde han sig för att fara till London för att träffa biskop Tunstall för att få honom intresserad av att få ut Bibeln på engelska. Men den käre biskopen avvisade honom kyligt. Han var inte intresserad och inga andra prelater heller. Man tycker att de kunde ha hjälpt till och åtminstone gett Tyndale mat och husrum medan han slet med översättningen. En köpman som hette Humphrey Morunouth tog emellertid emot honom och hos honom fick Tyndale stanna under ett år medan han arbetade vidare med översättningen, ända tills man återigen började att misstänka honom.

Tyndale hade sett andra bli fängslade och dödade för mindre allvarliga förseelser. Vid denna tidpunkt, skrev Tyndale senare, insåg jag att "inte endast hos lorden i Londons palats, utan i hela England finns inte en plats att utföra en översättning av Skrifterna." Tyndale kände sig modlös men ville ändå fortsätta sitt arbete. Hans mål var att få Guds ord tryckt till folket i England. Eftersom ingen boktryckare vågade trycka hans Nya Testamente utan tillåtelse av kyrkans ledare, visste Tyndale, att enda möjligheten var att få den tryckt på kontinenten. Hans enda utväg var att lämna landet. När skeppet seglade iväg, såg han kusten så småningom försvinna ur sikte. Det visade sig vara sista skymten av hans älskade fosterland.

Tyndale anlände till Hamburg i Tyskland år 1524 och där arbetade han vidare med översättningen tills den var klar för tryckning 1525. Även här arbetade han i ständig livsfara, fattigdom och nöd. I Köln lyckades han finna en boktryckare som var villig att åtaga sig arbetet. Tryckningen av 3000 kopior skedde i största hemlighet och hade börjat när statstjänstemännen fick veta det och befallde att det skulle upphöra. Folk skickades ut för att fängsla Tyndale men genom en väns hjälp lyckades han fly staden.

Till slut fann Tyndale en tillflyktsort i staden Worms, där Luthers teser sett dagen. Där fann han en luthersk boktryckare som med stor glädje tog sig an arbetet. De första exemplaren av hans engelska Nya Testamente blev färdiga år 1525 och 1526. En ny upplaga på 3000 ex följde i tät följd.

Så en dag vaknade kyrkans ledare i England plötsligt upp över det faktum, att hundratals exemplar av det förbjudna Ordet hade delats ut bland det världsliga ståndet - på deras eget språk och även kvinnor läste den! Varifrån hade de kommit? Man fick snart veta att Tyndale lyckats smuggla in dem i landet. De hade dolts i askar, tunnor, tygpackar och mjölsäckar.

Kung Henry försökte förhindra omloppet av Tyndales engelska Nya Testamente, men exemplar fortsatte att komma in, trots att varje port var bevakad. Naturligtvis upptäcktes hundratals exemplar, men detta hade Tyndale förväntat sig. Kyrkans ledare gjorde väldiga bål av testamenten och brände dem offentligt vid St Paul Cross i London. En kardinal anmärkte, att "en hög brinnande testamenten var ett brännoffer, som behagade Gud." Detta slog inte ned Tyndales mod, för han visste, att han kunde trycka snabbare än de ledande kunde upptäcka dem och överlämna dem åt flammorna.

Tyndale levde ett svårt liv i stor fattigdom. Han var ständigt förföljd av sina fiender och hetsades som en svår brottsling. Han flydde från den ena staden till den andra. Kardinal Wolsey sände ut män för att söka efter Tyndale i Lågtyskland. Men Tyndale undkom och for senare till Antwerpen, där han lyckades publicera de fem Moseböckerna, Gamla Testamentets första fem böcker på engelska.

Men en dag förråddes Tyndale av en usel förrädare, som han hade litat på. Han förråddes liksom sin Mästare, Herren Jesus Kristus, av en trolös lärjunge. Det var en listig komplott. Henry Philips, en katolik, hade sänts från fiendelägret för att göra sig till vän med Tyndale och hjälpa honom till en tid. Tyndale misstänkte inte mannen utan hade förtroende för honom och trodde att han var en trogen anhängare. Han inbjöd honom till sitt rum, åt med honom och visade honom sina böcker. En dag lockade Philips Tyndale ut på landet, där man överföll och tog honom till fånga och förde honom till ett fängelse 18 mil från Antwerpen, där han hölls fången 16 månader.

Under det den stackars olycklige Tyndale satt fängslad i sina lumpor i den kalla cellen, skrev han bevekande till guvernören med följande ord:

"Ers nåd… Om jag skall stanna här under vintern, vill ni anmoda vederbörande att vara vänlig sända mig av mina ägodelar, som han har i sån vård, en varmare kappa, ty jag lider mycket av en ständig katarr, som förvärvats i denna cell. En varmare rock också, ty den jag har är mycket tunn. Och så ett stycke tyg att lappa mina byxor med, och min skjorta är också utsliten… Ävenså att han må låta mig ha min hebreiska bibel och grammatik och ordbok."

Under Tyndales fängelsetid utvecklade han samma nit att vinna själar som aposteln Paulus under sina många fängelsetider. Fångvaktaren, hans dotter och andra medlemmar av familjen blev omvända som resultat av Tyndales vittnesbörd.

Många år innan Tyndale kastats i fängelse, anmärkte han en gång, då han hörde, att hans testamenten hade bränts: "Om de bränner mig också, gör de ingenting annat än det jag väntat mig." Och snart gick denna förutsägelse, uttalad åratal tidigare, i uppfyllelse.

Vid rättegången befanns han vara skyldig som kättare, och i följd härav dömdes han att strypas och brännas på bål. Den 6 oktober 1536 leddes Tyndale ut till avrättningsplatsen, där han tilläts att tillbringa några minuter i bön. Sedan bands hans fötter samman och han fastgjordes vid bålet mitt bland stickor och ved. Med en sann nitälskan ropade han ut sina sista ord. "Gud, öppna konungen av Englands ögon."

I honom förlorade England en av sina största och ädlaste män. Tyndales sista yttrande i form av en bön blev inte obesvarad. Fastän Tyndale inte levde för att se den uppfylld, besvarades den inom kort.

(Från Brevet från Litteraturmissionen, organ för Luthers Litteratur-Mission nr 2/2000, markeringarna med fet stil har gjorts vid denna överföringen av texten.)

Aposteln Johannes säger i Uppenbarelseboken 17:6 "Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad."

Tillbaks till: föregående sidan