Tridentinska mötet om Altarets Allraheligaste Sakrament Tridentinska mötet är det kyrkomöte som Katolska kyrkan höll under en period med fleråriga avbrott i Trent (latin: Tridentum) i Sydtyrolen (till en tid var man samlade i Bologna) mellan åren 1545-1563. Tridentum kan sägas vara ett av de viktigaste kyrkomöten som hållits sedan år 325 då Nicea-mötet hölls och fram till det andra Vatikankonciliet 1962-1965. Kravet på ett allmänt kyrkomöte hade framförts av Luther redan 1518 och därefter av Karl V, men i det längsta avvisats av påven. 1545 samlades man och det blev ett uttryck för de växande motreformatoriska krafterna, representerade av framförallt jesuitorden. Protestanterna deltog inte i mötet. Tridentum blev betydelsefullt därigenom, att det fastslog den romersk-katolska kyrkans lära, bland annat beträffande Bibeln och traditionen, arvsynden, rättfärdiggörelsen och sakramenten. Det stärkte påvens auktoritet, genomförde åtskilliga praktiska reformer och bröt definitivt med protestantismen, vars läror vederlades och fördömdes som kätterska. En av de viktigaste lärosatserna formade läran om Eukaristien (från grekiskan, betyder tacksägelse och är motsvarigheten till Nattvarden inom protestantismen). Lärosatsen riktar sig framförallt mot Kalvin, Zwingli och Luther där kyrkomötet betonade brödet och vinets väsensförvandling (transsubstantiationen) som endast lämnar kvar de yttre gestalterna av bröd och vin. Inledning Väl har det heliga allmänna kyrkomötet i Trident…, ej utan den helige Andes synnerliga förande och ledning förenats till att framställa den sanna, hävdvunna läran om tron och om sakramenten och att skaffa bot för alla villfarelser och svåra skador, av vilka Guds Kyrka i våra dagar söndras och slites hit och dit. Det (kyrkomötet) hade emellertid från allra första början just den avsikten att med rötterna upprycka det de förkastliga villfarelsernas och söndringarnas ogräs, som fienden i våra olycksaliga dagar har utsått i trosläran om, i bruket och i dyrkan av den högt heliga Eukaristien, vilken dock vår Frälsare har lämnat efter sig i Kyrkan såsom tecken på hennes enhet och kärlek, i vilken han önskade alla kristna sins emellan (vara) förenade och förbundna. När därför detta heliga kyrkomöte överlämnar den sunda och rena lära om Eukaristiens tillbedjansvärda och gudomliga Sakrament, som den Katolska Kyrkan, undervisad av Jesus Kristus vår Herre själv och hans apostlar, och upplyst av den helige Ande, som städse ingiver henne all sanning, alltid har bevarat och alltid kommer att bevara, så förbjuder det (alltså kyrkomötet) alla kristtrogna att om den allra heligaste Eukaristien framdeles tro, lära eller predika annat än det som är förklarat och bestämt i den föreliggande lärobestämmelsen. Kapitel 1. Vår Herres Jesu Kristi verkliga närvaro i Eukaristiens allra heligaste Sakrament Till att börja med lär det heliga kyrkomötet och bekänner öppet och utan förbehåll att i den heliga Eukaristiens upphöjda Sakrament efter vigningen (konsekrationen) av bröd och vin vår Herre Jesus Kristus som sann Gud och människa sannerligen, verkligen och med sitt väsen är närvarande under gestalten av dessa synliga ting. Ty däri ligger ingen motsägelse, att just vår Frälsare till sin naturliga existensform städse sitter på Faderns högra sida i himmelen och att han trots detta till sitt väsen för vår skull sakramentalt är närvarande och många andra platser, i en närvaroform, som vi visserligen knappast förmå uttrycka i ord, men som vi det oaktat med det av tron upplysta förnuftet måste kunna erkänna och ståndaktigt tro på såsom (varande) för Gud möjlig. Så har nämligen alla våra företrädare, som levde i Kristi sanna Kyrka och behandlade detta allra heligaste Sakrament, öppet bekänt: Vår Återlösare har instiftat detta underbara Sakrament vid den sista nattvarden (kvällsmåltiden), då han efter välsignandet av bröd och vin med klara och otvetydiga ord betygade, att han gav dem sin egen lekamen och sitt blod. Dessa ord, som anfördes av evangelisterna och sedermera upprepades av Paulus, innehålla dock klart den egentliga och allmänt bekanta betydelse, i vilken de förstodos av fäderna, och således är det faktiskt en ovärdig skymf, när de av några stridslystna och förvända människor mot Kyrkans hela medvetande nedsättas till ett innehållslöst, blott bildligt talesätt, i vilket det ej är tal om Kristi kötts och blods sanning. I egenskap av sanningens pelare och grundval avskyr emellertid Kyrkan detta av gudlösa människor uttänkta påfund som djävulskt, och städse erkänner hon med ett hjärta fullt av tacksamhet denna Kristi upphöjda välgärning. Kapitel 2. Instiftelsen av detta allra heligaste Sakrament Vid sin bortgång till Fadern instiftade sålunda vår Frälsare detta Sakrament, i det att han så att säga utgjöt sin gudomliga kärleks rikedomar mot människorna, "uppställande ett minnesmärke över sina under" (Ps. 111:4), och han påbjöd, att vi vid dess mottagande skola fira hans åminnelse och förkunna hans död, tills han själv kommer för att döma världen. Han ville emellertid, att detta Sakrament skulle njutas som själarnas andliga spis, varigenom de skulle livnäras och styrkas, levande av dens liv, som sade: Den som äter mig, han skall leva genom mig (Joh. 6:57), och som motgift, varigenom vi skulle befrias från de dagliga förseelserna och bevaras för svåra synder. Därutöver önskade han, att det skall vara en underpant på vår tillkommande härlighet och eviga salighet och ett tydligt kännetecken på den ena kropp, vars huvud han själv är och med vilken vi enligt hans vilja såsom lemmar skola vara förenade genom trons, hoppets och kärlekens sammanhållande band, så att vi alla säga detsamma och inga splittringar må råda ibland oss. Kapitel 3. Det allra heligaste Eukaristins företräde framför de övriga sakramenten Den allra heligaste Eukaristien har det gemensamt med de övriga sakramenten, att den är ett tydligt tecken på en helig sak och den osynliga nådens synliga gestalt. Det är emellertid det framträdande och enastående hos den, att de övriga sakramenten då först besitta sin helgande kraft, när man begagnar dem, i Eukaristien däremot är helighetens upphovsman närvarande före dess brukande. Ty ännu hade apostlarna ej mottagit Eukaristien från Herrens hand, då han dock redan i sanning utsade, att det, som han gav, var hans lekamen. Och städse rådde i Kyrkan denna tro, att genast efter vigningen vår Herres samma lekamen och hans sanna blod tillika med hans själ och gudomen under gestalten av bröd och vin var där närvarande, nämligen i kraft av förvandlingsorden, lekamen under brödets gestalt och blodet under vinets gestalt. Lekamen emellertid också under vinets gestalt och blodet under brödets gestalt och själen under båda i kraft av den förening och samhörighet, som förbinder alla Herrens Kristi delar, han som redan är uppstånden från de döda och icke mera skall dö (Rom. 6:9), vidare gudomen på grund av den underbara hypostatiska föreningen (det vill säga föreningen i ett personligt väsen) mellan kropp och själ. Och således är det alldeles som under båda. Ty den hele och oskadade Kristus är närvarande under brödets gestalt och under varje del av denna gestalt och likaså är han helt närvarande under vinets gestalt och under dess delar. Kapitel 4. Väsensförvandlingen Men eftersom Kristus vår Frälsare har sagt, att det i sanning är hans lekamen, som han bjöd under brödets gestalt, så har man städse i Guds kyrka varit övertygad därom, och detta förklarar nu också detta heliga kyrkomöte på nytt, att genom brödets och vinets invigning, brödets hela substans förvandlas till vår Herres Jesu Kristi lekamens substans, och vinets hela substans till hans blods substans. Och denna förvandling har på ett passande och träffande sätt av den Katolska Kyrkan blivit kallad transsubstantiationen (väsensförvandlingen). Kapitel 5. Den hyllning och dyrkan, som man är skyldig detta allra heligaste Sakrament Sålunda återstår intet tvivel om, att alla kristtrogna på det sätt, som det städse övades i den Katolska Kyrkan, vid dyrkandet skola visa detta allra heligaste Sakrament den tillbedjans hyllning, som man är skyldig den sanne Guden. Ty emedan det av Herren Kristus instiftades till spis, så bör det icke desto mindre tillbedjas. Vi tro nämligen, att i det samme Gud är närvarande, om vilken den evige Fadern sade, då han införde honom i världen: "Och alla Guds änglar skola tillbedja honom" (Hebr. 1:6), för vilken de vise männen tillbedjande nedföllo (Matt. 2:11) och vilken enligt Skriftens vittnesbörd (Matt.28:17) av apostlarna tillbads i Galileen… På särskilt sätt visas det allra heligaste Sakrament denna dyrkan och tillbedjan på Kristi Lekamens Fest. Lärosatser om Eukaristiens (Altarets) allra heligaste Sakrament Lärosats 1 innehåller den katolska läran om Kristi sanna och fullständiga närvaro. Uttryckligen förkastas: Zwingli ("blott såsom ett tecken") och Kalvin ("blott genom sin kraft"). Melanchton lärde, att blott vid själva kommunionen, när den mottages, var Kristus närvarande. Luther var i denna fråga vacklande.
Övrigt Några övriga saker som Tridentum kom fram till var: Att Skriften och lärotraditionen skulle ha samma auktoritet. Att den Katolska kyrkans Vulgata-översättning skulle vara auktoritativ skriftnorm. Att kyrkans läroämbete och då i sista hand påven, skulle vara auktoritativ läroinstans. Att rättfärdiggörelsen skedde genom tro och gärningar. (6:e sessionen, Canon 9: "Om någon säger att syndaren är rättfärdigad genom tro allena, och menar att ingenting annat krävs för att förvärva rättfärdiggörelsens nåd… han vare utesluten." ) Att gällande mässordningar och bestämmelser om celibat och avlat skulle kvarstå oförändrade. Att sakramentens verkan skedde ex opere operatio, det vill säga i och med att handlingen utfördes, alltså oberoende av prästens "helighet eller värdighet". (Luther menade att detta var att befrämja sakramentsmagi.) Att handlingar som dop, konfirmation och prästvigning inte kunde upprepas. Att munklivet skulle behålla sin ställning som ett av Gud speciellt välsignat sätt för att uppnå gudsgemenskap. Utdrag från några deklarationer från Tridentum (engelska) Tillbaks till: föregående sidan |