"Det var liksom gravar öppnat sig, och bleka skepnader, lika spöken, kröp fram från fängelsehålorna, ur vilka spreds en stank som ur en grav. Det långa skägget, som hängde ned över bröstet, och naglar som fågelklor vanställde dessa skelettliknande väsen, som för första gången under en lång följd av år med tungt arbetande bröst inandades den friska luften. Många av dem hade blivit krymplingar, huvudet lutade framåt, armarna och händerna hängde styva och hjälplösa ned; de hade varit innestängda i rum så låga, att de inte kunnat stå upprätt… I trots av den läkarhjälp, som gavs dem, dog många samma dag. Solens ljus gjorde ett särskilt smärtsamt intryck på synnerven… Följande dag företog general Lassalle, ledsagad av flera av sina officerare; en grundlig undersökning av platsen. De många tortyrredskapen… fyllde t. o. m. de från slagfälten härdade männen med fruktan. Ett av dessa redskap förtjänar särskilt omtalas, på grund av den förklädda ryslighet den användes till.

På en avstängd plats i ett underjordiskt valv och sammanhängande med domsalen stod en träfigur, som munkarna gjort. Den föreställde jungfru Maria. En gyllene gloria omgav hennes huvud, och i sin högra hand höll hon ett banér. Vid första ögonkastet slog det oss som något misstänkt, att hon i trots av att hon bar en silkeskappa, som från skuldrorna föll ned på alla sidor i rika veck, likväl skulle vara försedd med ett slags harnesk. Vid närmare undersökning visade det sig, att den främre delen av kroppen var fullsatt med mycket skarpa spikar och små, smala knivblad, som alla vände spetsen mot iakttagaren. Armarna och händerna var förenade, och ett maskineri bakom skiljeväggen satte figuren i rörelse. Generalen tvingade en av inkvisitionens tjänare att sätta 'maskinen' i rörelse. Då figuren uträckte sina armar liksom för att ömt trycka någon till sitt bröst, lät man en polsk grenadjärs välfyllda ränsel tjäna som ett levande offer. Statyn tryckte ränseln tätare och tätare till sig, och då tjänaren enligt order lät statyn släppa sitt tag och åter intaga sin ursprungliga ställning, var ränseln genomstycken till ett djup av två ā tre tum och blev hängande fast på spikarna och knvibladen. I en sådan djävulsk avsikt och det i en byggnad, som blivit uppförd till ära för den sanna tron, var det, som madonnan gjorde tjänst…

Den tätbefolkade vackra dalen Val Louise blev utrymd, då den påvliga hären närmade sig, i det valdenserna flydde och sökte skydd i bergen. De blev förföljda, fasttagna, kastade huvudstupa utför klippor och krossade. Andra, som sökte tillflykt i hålor, där deras förföljare inte kunde nå dem, blev kvävda av röken från väldiga bål, som antändes vid hålornas ingång. Sålunda blev t. ex. 3.000 män, kvinnor och barn, däribland 400 dibarn, på en gång funna ihjälkvävda i en håla! Vid det lateranska kyrkomötet år 1179 utfärdades ett dekret mot alla kättare, av vad namn de än var, däri förbannelse uttalades över envar, som skänkte dem skydd, så länge de levde, eller gav dem en kristlig begravning, då de dog. Lucius III överlämnade kättarna till den värdsliga makten och till inkvisitionen, för att de skulle bliva upptäckta och straffade. Innocentius III ålade varje biskop att uppta utrotelsearbetet och att använda sig av både höga och låga för sakens fromma. Därpå predikades korståg med alla dess ohyggligheter mot de trofasta sanningsvittnena. Vid Béziers belägring och intagande blev 60.000 protestanter dräpta, och detta är ett exempel på, hur hela korståget fördes. Vasaller blev av påven fritagna från lydnad mot sina överordnade, i fall dessa sistnämnda skulle neka att ta del i utrotningsarbetet; kättarnas land och gods blev överlämnade åt deras mördare, och envar, som tog del i förföljelsen, erhöll full syndaförlåtelse ända till dödsdagen

De fruktansvärda lidanden, som de fredliga och strävsamma valdenserna i 15:e och 16:e århundradena utsattes för, är så väl kända, att det är onödigt omtala dem. Dessa olyckliga människor överraskades om natten och blev jagade från klippa till klippa i ljuset av de flammor, som förtärde deras hem; de undkom en snara blott för att falla i en annan. Genom att överlämna sig räddade sig inte männen från mördarens hand, ej heller kvinnorna från de brutala skändligheter, som man uppröres att tänka på. Det var alla förbjudet att ge flyktingar hjälp. I Cabričres blev över 700 män kallblodigt dräpta, och kvinnorna blev levande brända i sina hus.

'Gestaldos blodiga påbud', som utfärdades år 1655, bestämde, att alla, som inte ville anta den katolska tron, skulle lämna dalen inom loppet av få dagar. Genom detta påbud blev bortåt 1.000 familjer mitt i vintern bortdrivna från sina hem för att söka tillflykt på alpbergens klippor, där de var utan skydd. Då den general, som fått i uppdrag att sörja för befallningens genomförande, fruktade följderna, i fall valdenserna skulle göra motstånd från bergspassen, tog han sin tillflykt till en list och genom vackra löften övertalade småstädernas invånare att motta hans 15.000 soldater i mindre avdelningar. Då dessa enfaldiga människor, som intet ont anade, gick med på hans förslag, lät han anställa en massaker, som fyllde hela protestantiska Europa med fasa. Och denna slaktning, varigenom 4.000 offer dödades, återupprepades i den ena dalen efter den andra.

(Dr H. Grattan Guinness i "The Approaching End of the Age", London 1892, upl. 14, sid 203-207, publicerat på svenska i boken "En blick på vår tid")

Tillbaks till: föregående sidan