Vilken miljö föddes han in i? Hans egen mor var djupt överlåten till Maria, Guds Moder. I den lantliga miljön där han var född, så var Madonnafromheten ett framträdande kännetecken i människornas religion sedan århundraden tillbaks. Mariahelgedomar, tillägnade henne under ett stort antal namn, fanns överallt i regionen. En av Padre Pios andliga kännetecken i hans senare liv var en djup Mariafromhet. Ett budskap som han kontinuerligt sände ut till sina andliga söner nära och fjärran var: "Älska vår Fru. Recitera Rosenkransen. Må Guds välsignade Moder regera högst över era hjärtan." Rosenkransens radband och en Madonnabild av "Our Lady Liberatrix" (Madonna della Liberia) följde Padre Pio genom hela livet. Den fanns alltid på hans vägg. Han brukade titta på den kärleksfullt innan han intog sin sparsamma måltid, innan han lade sig ner för att vila och varje gång han trött återvände efter att ha fullgjort mässan eller biktsamtalen. Denna madonna har sina historiska rötter från 600-talet i denna regionen.

Som barn gick han varje morgon och afton till kyrkan för att be. Ofta bad han till Vår Fru Liberatrix, denna bygdens egen version av Maria. Sin första kommunion fick han vid 11 års ålder. Sedan gick han till mässan varje morgon och till välsignelsen varje afton. Han accepterade redan som barn glatt varje lidande som kom i hans väg och i tillägg till detta så ålade han sig själv botgöringar som orsakade honom verkligt lidande. Hans mor fann honom en dag pina sig själv med en kedja och försökte stoppa honom, men pojken talade om för henne att han gjorde det för Jesus som hade blivit gisslad av soldaterna tills blodet hade flödat. Hans mor hade förberett en komfortabel säng för honom, men en tid föredrog han att sova på golvet med en sten som huvudkudde. En av hans pojkkamrater brukade spionera på honom för att se vad det var som höll honom hemma istället för att leka med dem och hans kamrater placerade en sten ovanpå en annan sten ända tills de kunde nå upp till det lilla fönstret till hans rum för att kika in. Rummet var i mörker, men de hörde ofta ljudet från någon som piskade sin kropp med ett rep! Hans törs efter att lida blev aldrig tillfredsställt. Desto mer han led, desto mer trängtade han efter att lida.

Att söka smärta och lidande kallas för algomania och utgör ett uppenbart tecken på en svår psykisk rubbning. Och när detta blir en del i en religiös tradition så visar ju detta på en religion som är andligt rubbad och urspårad. Guds vilja är att hela människor från sjukdom och inte tvärtom. Att ta på sig en annans sjukdomar är ockultism. Det är bara den syndfrie Jesus Kristus som kunde ta på sig vårt lidande och bära våra sjukdomar. Att som de stigmatiserade sedan ta på sig Jesu Kristi sårmärken är helt absurt. De märken (latin: stigmata) som Paulus bar enligt Gal. 6:17 var spåren efter allt det lidande som aposteln utstått för Kristi skull och har ingenting att göra med Katolska kyrkans stigmatiserade sårbärare.

Thomas av Celano, samtida med Franciskus, berättar att Franciskus när han var mest allvarligt frestad i eremitaget i Sarteano så kunde han ta av sig sina kläder och slå sig själv mycket allvarligt med sitt rep medan han sade: "Ah, det är passande att du lever på det här sättet, och underkastar dig själv piskan." Broder Åsna, kallade Franciskus sin kropp när den inte ville det han själv ville. När frestelsen ändå inte lämnade honom, trots att han hade slagit hela sin kropp gul och blå så gick han ut i trädgården och kastade sig själv naken i en stor hög med snö!

Pio hade i själva verket en klen kropp och speciellt i sina övre tonår började en period där han led av mycket bräcklig hälsa. Hela livet kämpade han med mystiska sjukdomar som plågade hans klena kropp. En hackande hosta, toppar av hög feber återkom hela tiden efter hans studietid. Flera njurstensanfall som slutade med avgång av stenar. Han fick göra en operation för bråck under det att han hade bukhinneinflammation (vilket han valde att göra utan bedövning: operationen tog mer än en timme och när operationen var slut svimmade han av påfrestningen). Mot slutet av sitt liv led han svårt av astma och hela livet plågades han av ständig huvudvärk. Därtill kom de plågor som stigmatiseringen orsakade (vilka var speciellt starka under tiden som han tjänstgjorde vid mässan) , trots detta hungrade han för mer lidande! Under mässan menade han sig mystiskt dö med Kristus. Hans höga temperatur förbryllade läkarna, vanliga termometrar klarade inte påfrestningarna, febern var ibland så hög att termometrarna gick sönder. De fick använda badtermometrar för att registrera temperaturen! Men några timmar senare var han uppe som vanligt i sina vanliga sysslor. Padre Pio var en bönens man. Rosenkransens radbandskulor bar han oftast i sin hand medan han reciterade Rosenkransens böner. Rosenkransen med sin Maria-åkallan var för Padre Pio "vapnet" framför alla andra i kampen mot mörkrets makter. "Unge man, giv mig mitt vapen", sade han en gång när han sängliggande inte kunde finna sin rosenkrans.

Hela livet var Padre Pio en lojal son till kyrkan och han visade den djupaste respekt och lydnad till Kristi Vikarie, övertygad som han var att det "som är gjort mot påven är gjort mot Kristus själv". Han fällde aldrig någon hårt ort över de beslut som gjordes av hans överordnade, trots att det ibland var beslut som gick emot hans egna önskningar.

Till sin läggning hade han dock ett hetsigt temperament som han hade ärvt från sin far. Han kunde komma som ett rytande lejon och hota att skjuta sina bästa vänner eller koka dem i olja om de försökte dra sig undan det gudstjänst- och kristenliv som han väntade sig av sina "lärjungar". På äldre dagar tog han det dock lugnare; utsliten, mycket svag och utmattad av smärtor som han var. Han brukade snus, men det var efter en doktors tillrådan med tanke på hans besvär från andningsvägarna. Padre Pio åt varken frukost eller kvällsmat. Bara vid middagen åt han lite grann, kanske en femtedel av vad en normal människa äter. Det var på 30-40 talet. På 60-talet åt han ändå mindre. "En ett-åring skulle inte kunna leva på vad padren äter", yttrade en läkare när han såg hans bricka. Han kunde ta en gaffel med spaghetti och en tugga av någonting annat. Han drack också mycket litet, fastän han förlorade mycket vätska från de dagligt blödande såren, en stor kopp varje dag. Vin eller mjölk drack han aldrig. Bara några klunkar svagt kaffe och litet öl till maten. Dessutom sov han mycket litet.

I början av sin verksamma tid kunde han lyssna på bikt mellan 15 och 19 timmar per dag. Efter 1923 satte han en gräns på 8 timmar. Han var mycket pliktmedveten. Själv biktade han sig också nästan varje dag. Ofta kunde han veta vilka synder de biktande levde i innan de hade talat om det. En bikt tog mellan 2-3 minuter. Vanligen avverkade han 30 personer på mindre än 2 timmar. Uppskattningsvis hörde han åtminstone två miljoner bikter.

Det övernaturliga i Pios liv

Han var bara 1-2 år när han började ha hemska upplevelser av mörka gestalter så snart ljuset hade släkts på kvällarna. Redan från fem års ålder hade han syner och övernaturliga upplevelser. Vid fler än ett tillfälle hände det sig att när han kom hem från skolan så fann han på tröskeln till sitt hem en främling klädd som en präst, som försökte hindra honom från att passera. Varje gång som detta hände så stannade Francesco på fläcken. Sedan kom en liten barfotad pojke och gjorde korstecknet, efter vilket främlingen genast försvann och pojken var fri att kunna gå in i sitt hus. Detta exempel visar att demoniska uppenbarelser också kan korsa sig med korstecknet!

Under studietiden 1904-1907 hände sig vid ett tillfälle att han fick höra oväsen utanför sitt rum. Han hade både fönstret och dörren öppen på grund av värmen. Först trodde han att det var hans rumskompis som bad så han började själv att be rosenkransen. Men oväsendet blev starkare och starkare och han kände en stark lukt av svavel. Plötsligt såg han en jättelik hund komma inspringandes genom dörren och som andades rök genom munnen. Jag föll ner på sängen och hörde mig själv säga: "Det är han! Det är han! (Hans egen uppfattning om detta var att det var djävulen själv). Den jättelika hunden fortsatte ut genom fönstret, hoppade över till det närbelägna taket och försvann!

Under den här tiden uppenbarade sig också Guds Moder Maria (märk: Maria-uppenbarelser är helt obibliska och kommer från den demoniska andevärlden) för honom och initierade honom in i den mission som väntade honom som präst. Medan han var i kyrkan (den 18 januari 1905) fann han sig själv i ett hem långt därifrån där en man höll på att dö och en liten flicka just hade fötts. Maria trädde fram till honom och sa: "Jag anförtror denna skapelse till dig. Hon är en dyrbar juvel, fastän ännu opolerad. Arbeta på henne, polera henne, gör henne så strålande som möjligt, därför att en dag så vill jag pryda mig själv med henne." "Hur är det möjligt, då jag fortfarande endast är en fattig student och vet inte ens om jag har lyckan till att bli en präst?", frågade han. "Och även om jag blir en präst, hur kan jag ta hand om detta barnet när hon är så långt borta?" Vår Fru svarade: "Tvivla inte. Det är hon som kommer att komma till dig, men först av allt kommer du att möta henne i St Peters." Sedan var han omedelbart tillbaks i kyrkan . Denna händelse blev början till bilokations-fenomenet i hans liv.

Denna händelsen där en man dog och en flicka föddes är till fullo bekräftad av denna lilla flickan som föddes i Udine i norra Italien den 18 januari 1905, just när hennes far lämnade livet. Under tiden som hon växte upp hörde hon aldrig talas om Padre Pio. När hon var 18 år åkte hon för första gången till San Giovanni Rotondo där hon mötte Padre Pio och blev medveten om hela händelseförloppet. Hennes fader var en rik man och övertygad frimurare och under hans dödsnatt så höll hans kamrater inom frimurarna vakt för att vara säkra på att ingen präst skulle komma in i villan. Några få timmar före mannen dog så hade hans fromma fru, som bad och grät, sett en svag skymt av en präst som försvann nerför hallen. En hund ylade utanför. Kvinnan gick snabbt ner till hallen, ur stånd att orka med hundens jämmer. Hon fick genast födslosmärtor och födde en liten flicka. Några minuter senare avled maken, assisterad av en präst och med anropan om Guds förlåtelse i en högljudd röst. Hur hade prästen tagit sig in i villan? Loge-vakten berättade att en präst hade väntat utanför en stund. Mannen hade övertalat väktarna att släppa in prästen när han berättade om barnets födelse. "Du kan förbjuda en präst från att assistera en döende man", sa han, "men du kan inte stoppa honom från att gå in och döpa en nyfödd baby." På så sätt blev prästen insläppt, och han gick raka vägen till den döende mannens rum, hörde hans bikt och assisterade honom till slutet. (Det säger ingenting om mannen verkligen blev frälst, katolsk bikt och ritualism föder inte människor till nytt liv i Kristus.) Efter makens död flyttade kvinnan till Rom, där hennes dotter Giovanna växte upp. En afton på sommaren 1922 gick hon till S:t Peterskyrkan i avsikt att bikta sig, men kyrkvaktaren talade om för henne att det var stängningsdags och föreslog henne att komma tillbaks nästa morgon. Men eftersom det skulle ta honom en halvtimme att gå igenom och stänga kyrkan, så om hon kunde hitta en präst som fortfarande var kvar, skulle hon kunna gå till bikten. Just då så fick hon se en ung kapuciner som gick in i det andra biktrummet till vänster. Giovanna skyndade sig dit och utgjöt sina tvivel om en del dogmer som torterade henne mest. Med intelligenta och enkla ord passande hennes ålder upplyste prästen henne och skingrade alla hennes tvivel. Strålande och glad gick hon till fronten av biktrummet, som italienska biktbarn ofta gör, för att kyssa prästens hand när han kommer ut. Men ingen präst steg fram. Kyrkvaktaren kom tillbaks och bad henne att lämna kyrkan. Hon berättade att hon hade varit till bikt och väntade bara utanför för att tacka biktfadern. "Signorina", sa mannen, "det finns ingen här." Sedan öppnade han biktrummet och bevisade sina ord. Giovanna blev mycket förbryllad och sa: "Men vart gick han då? Jag såg honom inte komma ut." (Tala om att det spökar i Peterskyrkan!)

Ett år senare reste hon med sin faster och några vänner till San Giovanni Rotondo. De väntade på att Padre Pio skulle passera. Giovanna stod i första raden. När Padre Pio kom tittade han henne rakt in i ansiktet och sa: "Jag känner dig. Du föddes den natten din fader dog." Nästa dagen när hon gick för att bikta sig sa han: "Mitt barn, jag har väntat alla dessa år på dig." Men den förbryllade flickan sa honom: "Detta är första gången som jag har kommit till San Giovanni. Du måste ha tagit mig för någon annan flicka." "Nej", sa Padre Pio, "kommer du inte ihåg hur du letade efter en biktfader i St Peters?" Sedan sa han henne rakt på sak att han var den kapuciner som hade hört hennes bikt där. Han hade gått till Rom i bilokation, precis som Den Välsignade Frun hade förutsagt när hon uppenbarade sig för honom under hans student-dagar år 1905. (Det här exemplet visar vilken stark andemakt som Maria är inom den katolska kyrkan.) Giovanni blev genom detta engagerad i franciscanernas verksamhet och fick namnet Jacopa. Padre Pio undervisade henne i flera år i det andliga livet innan hon gifte sig och fick en egen familj. Hon berättade senare hur hon själv genom bilokation hade varit närvarande när Padre Pio dog i sin rum! Hon kunde i detalj beskriva detaljerna i hans rum, trots att det ännu inte öppnats för allmänheten och ingen kvinna någonsin hade varit på besök inne i rummet.

Den tionde augusti 1910 blev han prästvigd. Den 29 september samma år skriver han hur han för en tid hade känt behov av att offra sig själv till Herren som ett offer för syndare och för själarna i skärselden. Och han fortsätter: "Jag har i själva verket gjort detta offer till Herren flera gånger, bönfallande honom om att utgjuta över mig de straff som förberetts för syndarna och själarna i skärseldens tillstånd, även ökande dem hundrafallt…". (Detta är en fruktansvärd och total missuppfattning om vad evangelium handlar om!) I den följande tiden mediterade han konstant över Jesu tortyr och detta fick honom att lida djupt, men "detta är ett lidande som gör mig gott", skrev han. 1910-1916 blev en våldsam tid i hans liv när han starkt plågades av onda makter. Böcker, kuddar och stolar kastades runt i rummet där han bodde och även direkt på honom själv. (Sådana ockulta händelser där demonerna har lekstuga kallas för poltergeistfenomen.) Brev från hans andlige ledare som kom förseglade och öppnades i vittnens närvaro befanns vara nedplumpade av bläck till oläslighet. Padre Pio själv såg det som ett direkt angripande av mörkrets makter. Ibland blev han utkastad från sängen och "trollen" drog honom runt i rummet! I januari 1912 berättade han att han också blev slagen av dem och att det hände varje dag utom på onsdagarna. I mars samma år berättar han om själskvalen han lider i händer, fötter och sidan från torsdag till söndag och han fortsätter: "Djävulen upphör inte under denna tiden att framträda för mig i fasansfulla former och att slå mig på det mest förskräckliga sättet." Vid ett av dessa tillfällen berättar han: "Jag var fortfarande i sängen när dessa uslingar besökte mig och slog mig så grymt att jag betraktar det som en stor nåd att jag kom igenom detta levande, för det var en påfrestning långt utöver min styrka." Den 28 juni 1912 skriver han att han natten innan, mellan klockan 10 och 5 på morgonen, hade blivit misshandlad så grovt av dessa uslingar att han spottade blod. Fler än en gång drog de av honom nattskjortan och slog honom på bara kroppen. Men han berättar också om hur Jesus och Maria brukade ingripa för att stoppa attackerna. Vid ett tillfälle var det Jesus han blev attackerad av! Padre Pio var på sitt rum den 5 augusti 1918, en månad innan hans stigmata visade sig. Han biktade en grupp blivande präster i detta rum då han var deras andlige ledare. Vid ett tillfälle skriver han i ett brev till sin andlige ledare, att en mystisk person uppenbarat sig och kastat ett metallföremål som genomborrat hans hjärta. Denne person påstod han var Kristus. Efter stigmatiseringen 1918 upphörde dessa attacker.

Padre Pio sade ibland till sina "andliga barn": Ser ni inte att Madonnan alltid finns bakom tabernaklet? Vad var det Pio såg? Hur kunde Maria finnas där? Finns hon bakom alla tabernaklen? Är hon allsmäktig så att hon kan vara på alla ställen samtidigt? Eller var det så att det inte var Madonnan, utan en demon som visade sig för Padre Pio för att han skulle tro att det var Madonnan? Här var demonerna i samspel med det han trodde vara en andlig Madonna därför att det gagnade deras intressen till att förföra honom! Så går det i en kyrka som ger Maria de attribut som endast hör Gud till.

Den helige (?) Franciskus plågades av demoner

Teresa av Avila är ett annat helgon som visat hur djävulen torterade henne till och med offentligt. Men kanske inte alla vet att även Franciskus hade svåra problem med demoner. Padre Pio var en sann son till Franciskus, som räknas för att vara den förste i kyrkohistorien som blev stigmatiserad. Därför är det av stort intresse att något också i sammanhanget studera Franciskus. När Franciskus en natt ensam skulle be i en övergiven benediktinkyrka i närheten av staden Trevi år 1214 så upplevde han plötsligt hur han blev orolig i sin ande, började skaka av fruktan, fylldes av vämjelse och darrade i hela sin kropp. Han hörde hur en grupp demoner trippade fram på taket och gjorde stort oväsen av sig. Omedelbart steg han upp och gick ut samt gjorde korstecknet på sin panna och sade: "I Guds den allsmäktiges namn, säger jag till er, ni demoner, att vad helst ni har tillåtelse att göra, gör det på min kropp. Jag ska villigt bära det, därför att jag har inte en större fiende än min kropp, och ni kommer att ta hämnd på min motståndare för mig, när ni tar hämnd på den i mitt ställe." Demonerna tystnade, men den kroppsfientliga bön Fransciskus bad var ju inget annat än en öppen inbjudan till demonerna att komma och plåga hans kropp. Vem kan förvånas över att Franciskus blev stigmatiserad!

Vid ett tillfälle vintern 1223 övernattade Franciskus i en cell i ett torn nära stadsmuren. På natten när han hade beslutat sig för att vila, efter att ha utgjutit sina böner till Gud, så kom djävlarna och började sina fientliga attacker mot honom. Efter att de hade slagit honom svårt för en lång stund, lämnade de honom till slut nästan halvdöd. När demonerna var borta och Franciskus till slut återfick sina krafter kallade han på sin kompanjon, som bodde lite längre bort, och sade: "Broder, jag vill att du bor hos mig, därför att jag är rädd för att vara ensam. För just nu har demonerna slagit mig:" Franciskus darrade och skakade som om han led av en allvarlig feber. Ett år senare, 1224, blev Franciskus stigmatiserad!

Språkunder

På våren 1912 visade det sig att Padre Pio i korrespondens med sin andlige kontaktman professor Padre Agostino, kunde med lätthet läsa och förstå brev som skrivits till honom på franska och grekiska, trots att han inte ens kunde det grekiska alfabetet! Han besvarade även breven på franska, trots att han aldrig studerat det språket. Som biktfader och andlig guide kunde han senare i livet bruka detta som "tungotal" i sina kontakter med personer från många delar av världen. Han kunde förstå och tala språk som han aldrig hade lärt sig. Han förklarade det med att det var hans skyddsängel som fungerade som tolk. (I själva verket var det nog en ockult ledarande han hade.) Det var också denne "ängel" som tröstade och instruerade honom i hans tjänst. Han kunde under andra världskriget berätta för de hjälpsökande om deras soldater levde eller om de var döda. Två år innan Paul VI blev påve 1963 förutsade han att denne personen skulle bli den nästa påven.

Stigmatiseringen

Den 8 september 1911 avslöjar han i ett brev till sin andlige kontaktman Padre Benedetto att han fått vissa speciella smärtor. "I går kväll hände någonting med mig som jag varken kan förklara eller förstå. I mina handflator visade sig en röd fläck, omkring storleken av en centesino (ett liten mynt omkring en halv tum i diameter) och åtföljd av intensiva smärtor. Smärtan var starkare i den vänstra handen och den finns fortfarande kvar. Jag känner en del smärta i fotsulorna. Detta fenomen har återupprepats flera gånger under nästan ett års tid nu, men för någon tid tillbaka har det varit borta."

Under sommaren 1918 upplevde Padre Pio en extrem andlig tortyr, bedrövelse och mörker. Den 5 augusti 1918 medan han hörde seminaristernas bikter upplevde han en stor förskräckelse när han fick en inre syn där han såg en himmelsk gestalt (det är nog snarare en ängel från avgrunden) som höll ett vapen i sin hand, ett svärd med en vass lågande spets. "Jag såg varelsen med all sin kraft kasta vapnet mot min själ på en enda snabb sekund. Jag kände mig som döende. Jag sade åt pojken att lämna biktstolen, eftersom jag kände mig sjuk och inte hade kraft att fortsätta." Från och med denna kvällen kände han sig dödligt sårad.

Så kom FREDAGsmorgonen den 20 september 1918, då var han 31 år gammal. Efter det att han hade celebrerat mässan och medan han ännu befann sig i koret vid foten av krucifixet såg han en hemlighetsfull gestalt, liknande den han hade sett den 5 augusti, den skilde sig bara däri att dess händer, fötter och sida droppade blod. Åsynen av varelsen skrämde honom! Och han trodde att han skulle dö. När denna varelsen hade försvunnit blev han varse att hans händer, fötter och sida droppade blod. En stark ångest följde med denna upplevelsen. Och efter detta så var han sedan stigmatiserad och särskilt från torsdag kväll till lördag blödde såren. Ibland fruktade han att han skulle förblöda. Dock, i hans teologi ingick att smärtan är någonting positivt, något genom vilket han kunde dra själar till Gud med och utverka nåd för människor inför Gud, därför är smärtan hans brinnande önskan, även om han upplevde de yttre tecknen som väldigt förödmjukande och något som han helst inte ville visa för andra människor.

Enligt en läkare som tittade på såren så var såret på hans vänstra hand en anatomisk vävnadsskada av en mer eller mindre cirkulär form med rena sårkanter. Den hade en diameter av nästan två centimeter. Vävnadsskadan tycktes vid detta tillfället vara täckt av en rödbrun sårskorpa. Flera andra läkare har avgett liknande rapporter. Såret på hans vänstra sida var 7 cm långt och ibland täckt av ett membran. Ingen läkare kunde förklara varför såren inte läktes och inte heller inflammerades.

Klicka här, så får du se såret på hans vänstra hand. Varning för den som är alltör känslig!

Dessa övernaturliga sårmärken minskade gradvis under de tre sista åren som han levde. Och den 22 december 1968 (dagen innan han dog), medan han celebrerade sin sista mässa, föll två skorpor från hans händer. Den sista skorpan föll från hans vänstra hand strax efter det att han hade dött. Den doktor som då undersökte honom fann att såren hade helt försvunnit från hans händer, fötter och sida utan att efterlämna några som helst ärr! Ett djupt sår som har skadat vävnaderna efterlämnar alltid märken, men här fanns inga spår kvar.

Kapuciner- munken Padre Pio

Pios mässor

Kl. 5 varje morgon celebrerade han mässan vid klostret. Nattens timmar, mestadels från kl. ett använde han till att förbereda mässan. Han grät alltid när han celebrerade mässan. Pio förrättade mässan långsamt, den tog för honom en timme eller mer. Han var mycket trogen de liturgiska föreskrifterna.

En blind man, Pietruccio, hade hedersplatsen vid Padre Pios mässa. Det var han som ledde processionen för sakristian till altaret. Där stod han sedan under hela mässan - vänd mot församlingen med sina blinda ögon. Han hade som många andra kommit till San Giovanni för att bli botad. Padre Pio hade frågat honom: "Vill du få den syn tillbaka eller vill du rädda din själ?" "Om det är det strikt val, så vill jag hellre rädda min själ", sa Pietruccio. "Det är ett strikt val", svarade Padre Pio. Han blev sedan en del av klostrets liv.

Lilla Gemma var sju år, blind, och född utan pupiller. Läkarna kunde ingenting göra. 1947 kom hon till San Giovanni. Under Padre Pios mässa stod mormor och Gemma inklämda i mängden. När mässan var slut, ropade Padre Pio: "Gemma, kom hit!" Han visste hennes namn och närvaro trots att de inte setts tidigare. Också när han satt i biktstolen berättade han saker som han inte på något sätt borde kunna veta. Padre Pio ville att hon skulle gå till förstakommunionen medan hon var i San Giovanni, vilket hon gjorde nästa dag. Padre Pio strök henne då sakta över ögonen, tittade länge på det blinda barnet och sa: "Må Guds Moder välsigna dig, Gemma! Och var alltid en snäll flicka!". Barnet skrek då till, för första gången i sitt liv kunde hon se. Hon ser fortfarande, men hon har fortfarande inga pupiller(!!!) Många läkare har undersökt henne, men vetenskapen har ingen förklaring att ge. Vilken kraft står bakom detta miraklet? Guds Moder? Förvisso inte Maria, hon befinner sig i himlen som alla andra på Kristus troende och är inte allsmäktig, vilket hon skulle vara om hon kunde göra och höra allt det som alla miljontals katoliker ber henne om dagligen.

Blomsterdoften

Vid flera tillfällen upplevde människor en blomsterdoft eller ljuvlig arom som hängde samman med stigmatiseringen. Många personer som närmade sig honom upplevde detta, det var som en blandning av violer och rosor. Vid flera tillfällen när han tjänstgjorde vid altaret så kunde hela kyrkan bli genomträngd med denna parfym och hela församlingen var medveten om detta. När hans blodgenomträngda kläder tvättades så gav vattnet ifrån sig denna parfym. Doftfenomenet uppträdde också bland grupper eller andliga barn till padren, medan de samtalade om honom, och den var ofta ett svar på en önskan om hjälp och förbön. Det finns förvisso en andevärld som lyssnar på vad som beds! Blomsterdoften har även manifesterat sig efter Padre Pios död.

Bilokation och helbrägdagörelser

En av Padre Pios märkligaste förmågor var bilokationen, d v s hans förmåga att vara på två ställen samtidigt. Många märkliga berättelser finns om detta. Utan att lämna San Giovanni visade han sig och talade med folk som befann sig långt därifrån och som ofta inte hade sett honom förut. Han besökte sjuka som aldrig mött honom, MEN som kallat på hans hjälp och förböner! Eller han besökte sina andliga barn som i nödsituationer ropade efter hans närvaro! Han visste också vad han gjorde under dessa bilokationer och vad hans närvaro åstadkommit.

Vid ett tillfälle hölls en konsert invid klostret. I en paus när de andra pratade, lutade Padre Pio sina armar och huvudet mot ryggstödet på stolen framför, tyst och orörlig. Det varade i fem minuter och bröderna lämnade honom i fred. De trodde han var trött och ville inte störa. Nästa dag besökte en av bröderna en familj där en av dem var svårt sjuk. De berättade att Padre Pio hade besökt dem kvällen förut. Tidpunkten var precis under pausen vid konserten.

Vid ett annat tillfälle var det en radioreporter som fick sådana smärtor i huvudet strax före en utsändning så att det svartnade för ögonen och han blev som förlamad. Då trädde plötsligt Padre Pio in i studion, gick fram till honom och lade sin hand på hans huvud. Då försvann smärtorna ögonblickligen och han kunde genomföra utsändningen. Reportern trodde att hela förloppet varit en hallucination i samband med huvudvärken. En tid senare besökte reportern Padre Pio, som han kände sedan tidigare, och han tänkte berätta om sin märkliga upplevelse, då Padre Pio lade handen på hans huvud och sa med ett stort leende: "Ja - dessa hallucinationer!"

I juli 1957 blev Padre Placido intagen på sjukhuset i San Severo med allvarliga leverproblem. Trots läkarhjälpen förvärrades hans situation. En natt såg han vid sin sida Padre Pio som talade till honom och uppmuntrade honom att ha tålamod. Han såg sedan Padre Pio närma sig fönstret där han placerade sin hand för att sedan försvinna. Nästa morgon kände sig Padre Placido bättre. Och när han steg upp upptäckte han handavtrycket från Padre Pio på fönsterrutan. Försök gjordes att torka bort avtrycket men det förblev på rutan i flera dagar. Padre Placido tillfrisknade och Padre Pio bekräftade händelsen senare på sitt underfulla sätt.

Men att bilokationen i själva verket är en uppenbarelse från en övernaturlig makt visar en berättelse där en kvinna som hade blivit botad från en underlivssjukdom genom ett besök hos Padre Pio. Men i slutet av havandeskapet blev hon ängslig att allt inte skulle gå väl. Hon hade ju varit sjuk förut. En morgon i sjunde månaden vaknade hon vid att Padre Pio stod vid sängens fotända. Han höll en vackert liten pojke i sina armar, räkte fram honom mot henne och sa: "Tror ni nu?". Två månader senare födde hon utan komplikationer en duktig pojke.

När lilla Thérèse av Jesusbarnet saligförklarades i Peterskyrkan i Rom, hade flera personer sett Padre Pio under den högtidliga akten. Men när en prelat gick fram för att tilltala honom, försvann han! (Som sagt, det spökar visst i Peterskyrkan.)

En av hans läkare, som bodde i Pietrelcina, uppgav att han fått besök av Pio och samtalat med honom vid två tillfällen. Det ena var i februari 1965 klockan 9 fm. Det andra var den 23 september 1968 klockan 6 om morgonen. Men Padre Pio dog samma morgon 02.30. Det här visar att det inte handlar om att Padre Pio har förflyttat sig, men att det finns andemakter som är verksamma i Padre Pios ställe och som inte har några problem med att uppenbara sig SOM Padre Pio, Jungfru Maria eller vilket annat helgon som helst. Eftersom Padre Pio själv var så intagen av dessa andemakter så kunde de också använda honom själv i denna kommunikation.

Padre Pio yttrade vid fler än ett tillfälle: "Min verkliga mission börjar efter min död". Och han lovade: "Jag kommer att stå vid himlens portar men kommer inte att gå genom dem förrän alla mina andliga barn har kommit in." Itutad hur helgonen är verksamma bland fromma katoliker så är detta förståeligt. Men Bibeln talar ingenting om sådana uppdrag. All kontakt som tas i bön med andra personligheter än Fadern, Jesus och den Helige Ande blir en kontakt med onda andar.

När Padre Pio låg inför döden den sista natten strax innan hans ögon slöts för sista gången så såg han med stor kärleksfullhet på madonnabilden på väggen. Hans sista ord på den här jorden var "Maria". Den mässa han oftast celebrerade var mässan till den Obefläckade avlelsen. En mässa som han också kunde utantill var mässan för de döda. Under de sista åren när han inte såg så bra, så var det dessa två mässor han kunde utföra. Vid flera tillfällen anförtrodde han sina närmaste att den Välsignade jungfrun fanns bredvid honom medan han hörde bikten.

Padre Pios Maria-dyrkan är ingenting som kan sopas under mattan. Här följer en sammanställning av en del av det han har sagt:

• En del människor är så dumma att de tror att de kan gå genom livet utan hjälpen från den Välsignade Modern.

• När man erkänner vikten av den Välsignade Modern i Hennes Obefläckade Avlelse, så är det första steget på frälsningen väg.

• Älska Madonnan och bed rosenkransen, för Rosenkransen är vapnet mot det onda i världen idag.

• All nåd given av Gud går genom den Välsignade Modern.

• Den Välsignade Modern är Modern av alla Mödrar.

• Den Välsignade Modern följer mig till altaret och förblir vid min sida medan jag frambär offret i den Heliga Mässan.

• Allt tack måste ges till den Välsignade Modern sedan hon är Medlarinnan för all nåd.

Bilokation förekommer också i andra helgonberättelser. Antonius av Padua (1195-1231, helgon 1232), Peter av Alcantara (1499-1562, helgon 1669), Francis Xavier (1506-1552, helgon 1622, Filip Neri (1515-1595, helgon 1622), Katarina del Ricci (1522-1590, helgon 1746), Martin de Porres (1579-1639, helgon 1962), Alphonsus Liguori (1696-1787, helgon 1839) och Johannes Bosco (1815-1888, helgon 1934) sägs ha ägt denna förmåga. Denna företeelse har även nämnts i samband med åtskilliga av religionernas heliga män. Ockultisterna förklarar det som en temporär separation mellan den fysiska kroppen och astralkroppen (som i sin tur till och med kan dela sig i flera personligheter och materialisera sig separat och medvetet.) Personligen skulle jag göra reflexionen att det kan vara så att medan personligheten går in ett transtillstånd och kroppen finns på det gamla stället, så ikläder sig en demonisk andemakt själen och materialiserar sig på det nya stället i olika former. Det hela är med säkerhet styrt från den ockulta andevärlden.

Antonius av Padua predikade i Sankt Pierre du Queyroix-kyrkan i Limoges skärtorsdagen 1226. Han kom plötsligt ihåg att han då vid den tidpunkten skulle framträda vid ett munkkloster i den andra änden på staden. Han drog sin kåpa över huvudet och böjde sig ner för några minuter medan församlingen andäktigt väntade. Vid den tidpunkten sågs han av de församlade munkarna i det andra klostret stiga fram i koret, läsa det bestämda avsnittet och sedan omedelbart försvinna.

Alphonsus Liguori föll 1774 i en djup trans under en fasta i sitt kloster vid Arezzo i Italien och förblev orörlig i sitt rum. Då han kom till medvetande igen förklarade han att han hade varit närvarande vid påven Clemens XIV:s dödsbädd, fyra dagars resa därifrån. De som hade varit närvarande under påvens sista timmar bekräftade att munken verkligen hade varit där, talat med dem och assisterat vid den sista smörjelsen. Padre Pio sågs en gång i bön vid Pius X:s grav och i flera fall uppenbarade sig Padre Pio vid dödsbädden av sina "andliga" barn.

De besatta

Ett intressant fenomen att studera är ju hur demonerna reagerar när de möter denne padre. Det hände att man förde besatta till San Giovanni för att de skulle bli botade. Dessa agerade så att de störde gudstjänsterna med att ropa ut hädelser och oanständiga ord och uppförde sig hatiskt mot hela den kyrkliga verksamheten. En sådan besatt yttrade: "Den där mannen i San Giovani Rotondo, som jag hatar så mycket (Satan hatar alla människor), därför att han är en sådan källa till tro, honom förmår jag inte ge mig på, men jag kan göra dess mer runt omkring honom." Vilket svepskäl, demoner vet vilka gränser de har att hålla sig inom och vad som gagnar deras syften.

År 1964 blev en 18-årig besatt flicka förd till Padre Placido, som av den lokala befolkningen högaktades för sin helighet och godhet. När flickan mötte Padre Placido blev hon rasande, kämpade och skrek, förbannade och svor och öste orena ord mot kapucinerfadern. Hon försökte även angripa honom fysiskt. Padre Placido kunde inte befria henne, men gav rådet att ta henne till Padre Pio. När hon kom i närheten av honom började hon kasta skymford på honom blandat med förbannelser. Padre Pio kände inte att han hade styrkan till att befria henne, så han bara välsignade henne. Några dagar senare försökte några munkar som var auktoriserade av den lokale biskopen, att utföra denna exorcism men flickan bara skrattade åt dem för deras brist på förberedelse genom "bön och fasta". Så de fick ge upp. Padre Pio sa ingenting när han hörde nyheten, men han blev ganska ledsen. Följande natten steg han upp för att be i förbön för flickans befrielse från djävulens makt. Den Onde tog sin hämnd och gav honom bakifrån ett sådant allvarligt slag att han föll framstupa och fick ett djupt jack i pannan. Såret blödde ymnigt och hans kinder svällde upp. Han skrek högt när han föll och vaktmästaren tillsammans med Padre Eusebio kom springandes till hans cell. De lyfte upp honom från golvet, kallade på doktorn som desinfekterade och förband såret. I det tillståndet var det omöjligt för honom att hålla någon mässa. Innan kyrkan hade öppnats nästa morgon så hade en skara samlats som vanligt utanför. Bland dem var den besatta flickan som började skrika: "Last night I hit that old fellow… (I natt slog jag till denne gamle brodern… ) ni får se om han kommer ner för att läsa mässan…". Ingen brydde sig om vad hon sa, men när tiden för mässan var inne och vaktmästaren kom ut för att meddela folket att Padre Pio inte kunde läsa mässan, fortsatte den besatta flickan att skrika som tidigare: "Den gamle brodern kommer inte ner för att läsa mässan… jag slog till honom i natt". Padre Pio blev förbryllad när han hörde vad flickan hade sagt och på frågan om det var sant svarade han efter en kort stunds funderande: "Allt är möjligt". En annan trovärdig person hade också hört flickan säga: "Pio, jag har känt dig sedan du var liten." Och när exorcisterna hade frågat den onde anden: "Var var du senaste natten?", så fick de till svar: "Jag var där uppe för att hälsa på den gamle mannen som jag hatar så mycket, därför att han är en källa till tro. Jag skulle ha gjort mer om bara inte den vita damen hade stoppat mig." Faktum var att munkarna hade hittat Padre Pio blödande på golvet, men med huvudet på en kudde. När de frågade honom vem som hade lagt kudden under hans huvud svarade han helt anspråksläst: "Vår Fru". Den blodiga kudden finns att beskådas ännu idag i hans cell.

En afton när Padre Pio hade avslutat sitt tal till folket från fönstret i den gamla kyrkan i San Giovanni Rotondo, tittade han ut över mängden av människor som hade samlats på torget och mumlade som för sig själv. "Om alla djävlar som finns här skulle ta på sig kroppslig form, så skulle de utplåna solljuset." Som det hände sig, så var mikrofonen fortfarande på och ett antal människor hörde hans reflektion helt tydligt. Vad var det som drog dessa demoner till denna platsen, om inte Padre Pio själv? Men detta är helt konsekvent: Guds änglar finns där Guds härlighet uppenbaras. Demonerna samlas där Satan kan bygga sina troner.

Mystikern Padre Pio är en av katolska kyrkans största personligheter under 1900-talet, men visar också konkret vilken stark ställning ockultismen har inom denna kyrkan. Padre Pio prisades av alla de fem påvar som verkade under hans aktiva tid. Omkring 100.000 människor samlades till hans begravning.

Påven Johannes Paulus II ber framför Padre Pios grav 1983 när det firades 100-årsminnet för hans födelse.

Padre Pio saligförklarades den 2 maj 1999 av Johannes Paulus II. Han gjorde som ung medan han studerade i Rom en resa till San Giovanni Rotondo och det sägs att han av Padre Pio fått veta att han en dag skulle sitta på Petrus Stol.

När påven Johannes Paulus II saligförklarade Padre Pio så kunde inte S:t Petersplatsen (som rymmer 150.000 människor) rymma alla som ville närvara. Ceremonin följdes också på storbildsskärmar i San Giovanni Rotondo där minst lika många deltog, dessutom på direktsändning i TV till flera länder. Påven avslutade sin predikan med denna fullständigt heretiska bön: "Och du, välsignade Padre Pio, se ner från himlen på oss församlade på denna plats och på alla samlade i bön framför Heliga Johannes Lateranbasilican i San Giovanni Rotondo. Bed för alla dem som, i alla delar av världen, är andligt förenade med denna händelsen och som lyfter sina böner till dig. Kom för att hjälpa var och en; ge frid och tröst till varje hjärta. Amen!" 5 Mos. 18:10-12 varnar istället: "Hos dig får inte finnas någon som… söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta…"

Slutord

Denna genomgång om Padre Pio, som blivit ytterligare ett katolskt helgon i mängden, och som många många tusen godtrogna katoliker (inklusive påven själv) anropar om hjälp (fastän Padre Pio nog i stället lider kvalen i helvetet), visar med all sin tydlighet att hela den Katolska kyrkan (som allmänt räknas för en kristen kyrka) är bedragen av mörkrets makter och bedriver religiös ockultism. Detta är allvarligt. Men bryr sig svensk kristenhet om detta? Det hela är ju ingenting nytt, det har pågått i århundraden, och vanligtvis är det så att det som blir etablerat på detta sättet, det blir också mer eller mindre accepterat och rumsrent. Katolska kyrkan har ju numera status som medlem i Sveriges Kristna Råd och dess företrädare är en del av svensk kristenhet. Hur många har inte även i den övriga kristenheten upphöjt Franciskus till skyarna. Visst hände det mirakler omkring honom, men t ex det hypnostillstånd som olika djur kom in i när de kom i närheten av honom kan lika väl vara demoniskt. Stigmatiserade personers osunda andlighet visar väl tydligt att det inte är Gud som står bakom dessa fenomen. Katolska kyrkan räknar dock alla dessa fenomen som andliga gåvor och en ynnest från Gud.

Bertil Lundberg

Källor:
Padre Pio av Pietrelcina, Artos Förlag, 1984.
Padre Pio - His Life and Mission by Mary F. Ingoldsby, Veritas Publications, Dublin, 1978 (reprinted 1988).
The Stigmata of St. Francis of Assisi, Franciskan Institute Publications, 1991
Naturligt - Övernaturligt av Poul Fersling, Forum, 1994.
Med flera.

Tidskriften "Jungfru Maria" skriver i nr 3/2004 att både Franciskus och Padre Pio blev stigmatiserade i samband med att de ärade ärkeängeln Mikael. Franciskus tillbringade 40 dagar i fasta på berget Alverna år 1224 i Toscana i Italien till jungfrun Marias och ärkeängeln Mikaels ära. Ängladyrkan är alltså i båda fallen nyckeln till stigmatiseringen, tillsammans med Mariadyrkan. Mystikern Paulus av Korset (1694-1775) hade också en uppenbarelse av Mikael. Jeanne d'Arc (1412-1431) vägleddes av Mikael och såg honom i ett oerhört starkt ljus. År 590 plågades Rom av pesten. Påven Gregorius den store anordnade då en botprocession. Till Gud? Nej, påven bar under processionen en bild av jungfrun Maria som påstods ha varit målad av aposteln Lukas! Då visade sig Mikael ovanför Hadrianus mausoleum. Ärkeängeln omgavs av änglar som sjöng en sång till himmelens drottning Maria!!! De gamla gudarna Isis / Diana hade vaknat till liv i kristen språkdräkt genom att Mariadyrkan hade släppts in i kyrkan och fortsätter alltjämt.

Ny bok vill avslöja bluffande helgon. År 2002 helgonförklarades Padre Pio av dåvarande påven Johannes Paulus II. En ny bok av den italienske historikern Sergio Luzzatto, påstår att Padre Pio bluffade om sina blödande sår. Luzatto menar att Padre Pio gav sig själv såren med hjälp av starkt frätande karbolsyra och författaren uppger att han hittat dokument i Vatikanens bibliotek som innehåller brev från en apotekare som hävdar att han levererat syran till munken, skriver Aftonbladet. Kyrkans Tidning 111117.

Tillbaks till: föregående sidan