Var aposteln Petrus den förste påven?

Ordet "påve" betyder "fader", grekiska "papa". Vilket också blir ett katolskt anagram "Petri Apostoli Potestatem Accipens («Den som har mottagit makten av aposteln Petrus»). Påvens latinska titel är Vicarius Filii Dei, som betyder något så maktfullkomligt som "Guds Sons Ställföreträdare".

Att använda ordet "Fader" som en titel förbjöds av Jesus själv. Matteus 23:8-9 lyder "Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen." Det är därför uteslutet att Petrus skulle ha tillåtit någon att kalla sig för varken "Fader" (förutom hans egna eventuella barn, Petrus var nämligen gift: Mark. 1:29-31, 1 Kor. 9:5) eller "Påve". Katolska kyrkan bygger dock sin lära på Traditionen, vilken i många fall kan stå över det som står i Skriften. Men Jesus säger om detta: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull?" (Matt. 15:3).

Sedan kommer vi till frågan om Petrus någonsin var biskop (episkopoi, tillsyningsman, föreståndare) i Rom? Petrus var i sitt evangeliska arbete först verksam i Jerusalem, han besökte bland annat Antiokia och han skrev sitt första brev från vad han kallade Babylon, vilket antyder att han vid den tidpunkten faktiskt befann sig i Rom. Brevet riktar sig till de kristna i nuvarande Turkiet. I båda sina brev kallar han sig för apostel och inte för biskop. Petrus var först och främst en apostel till judarna i diasporan (Gal. 2:7). Enligt kyrkofädernas utsagor ska Petrus mot slutet av sin levnad ha förkunnat evangelium i Rom (det fanns för övrigt många judar i Rom) och även ha blivit martyr där under Neros förföljelser. "När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill", säger Jesus till Petrus i Joh. 20:18-19. Detta sade Jesus för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. Enligt kyrkohistorikern Eusebius korsfästes han med huvudet nedåt.

Apg. 2:10 nämner att det fanns representanter från Rom med när Anden föll den första pingtdagen. Romarbrevet är ett bevis för att det fanns en kristen församling i Rom innan Paulus hade satt sin fot där. Paulus säger, att han "sedan många år" har längtat efter att få besöka den (Rom. 15:23). Romarbrevet skrev så sent som år 57 eller 58. Om Petrus som Katolska kyrkan hävdar skulle ha varit biskop i Rom sedan omkring år 42 så skulle inte Paulus ha uttryckt sig som han gör. Att Petrus skulle ha varit någon stationär föreståndare (och den förste föreståndaren) för församlingen i Rom finns det inga historiska belägg för, det hela liknar mera ett senare uppkommet önsketänkande. Vi vet att den missionsresande Paulus sedan reste till Rom, men han nämner dock ingenting om Petrus. I sitt sista brev (det andra brevet till Timoteus) när Paulus sitter i fångenskap i Rom och väntar på uppbrottet från detta jordelivet så räknar han dock upp ett par andra bröder, bland annat Linus (4:21) som senare blev föreståndare för Rom-församlingen. Så egentligen kan man undra om Rom-församlingen alls hade någon enskild föreståndare före Linus. Isåfall borde det ha framkommit tydligare.

Linus anges i de katolska källorna för att ha varit biskop i Rom från ca 67 till 76, vilket kan stämma. Tertullianus skriver i skriften (Demurrer Against the Heretics 32:2 [A.D. 200]) att det var Petrus som ordinerade Clemens. Också enligt Epifanios (Epiphanius) blev Clemens invigd av Petrus, men för fridens skull avstod han biskopstjänsten till Linus och återtog den först efter Anacletus död. Clemens anges för att ha varit biskop mellan årena 88-97. Eftersom Petrus sannolikt dog under Nero-förföljerserna så måste Petrus innan dess ha ordinerat Clemens till en av de äldste i Romförsamlingen. Clemens omnämns av Paulus som hans medarbetare i Fil. 4:3. Clemens skriver i sitt brev till korientierna, kapitel 42, om hur apostlarna arbetade: "Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de mottagit av Herren Jesus Kristus... I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro." Detta säger oss att apostlarna var inte själva några stationära biskopar.

Tiden fortsatte dock och det kom nytt ledarskap eftersom. Siricius, biskop i Rom mellan år 384-398 är den förste i historien som refererar till sig själv som påve. I ett brev till biskop Himerius av Tarragona i Spanien argumenterar han för Petrus överhöghet. Den näste som använde sig av denna titel var Leo I, som styrde Rom-församlingen mellan 440-461. Men från början så hade ledarskapet i Rom-församlingen inga som helst anspråk på att ha någon överhöghet över någon annan församling. Rom-församlingen fick med tiden istället sju diakoner (diakonoi, förmän) som blev extremt kraftfulla diakoner, som till och med började styra och ställa över de äldste. Bibelöversättaren Jerome (han levde 340-420) skrev ett polemiskt brev om detta, brev 146: Om diakoner. Där menar han att enligt Nya Testamentets undervisning så är biskopar och äldste (presbyterna, prästerna) egentligen samma sak, men att biskop bara anger en högre rang bland de äldste. Och att diakonerna inte ska styra över de äldste. Samt att en biskop i en stad inte är annorlunda än en biskop i en annan stad. Alla är på samma sätt lika mycket efterträdare till apostlarna. Det är tydligt att de äldste i Rom-församlingen mer och mer försvagades i förhållande till biskopen och ett antal diakoner fick mer och mer makt.

Men med tiden så växte högmodet i de kyrkliga leden och man insatte ett universellt biskopsämbete i Rom. Beslutet att ge den romerske biskopen en högre ställning än andra biskopar kom vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381, strax innan Siricius som den förste biskopen som förklarade sig ha ensamrätten till att bruka titeln påve, men denna titel och position mötte tydligt motstånd. År 445 upprättades genom kejsar Valentinianus III:s edikt att biskopen i Rom skulle vara direktor för hela kristenheten och biskopen i Rom fick därmed samma härskarrätt inom kyrkan som kejsaren ägde inom riket. Det här visar tydligt att det efter hand uppstod en maktförskjutning i Katolska kyrkan som ledde till ett påveämbete. Men biskopen i Rom stod fortfarande under den bysantinske kejsaren i Konstaninopels auktoritet. Inte förrän under Gregorius I (biskop 590-605) och framåt så började påveämbetet att likna det som finns idag. Vi kan därmed klart fastslå att aposteln Petrus INTE var den förste påven.

Petrus utger sig inte hellre för att vara högre än någon annan Herrens tjänare. Han skriver i 1 Petr. 5:1 till de kristna i Mindre Asien: "Jag uppmanar nu de äldste bland er, JAG SOM SJÄLV ÄR EN AV DE ÄLDSTE och vittne till Kristi lidande..."

I en artikel i Katolskt Magasin nr 11/2007 skriven av Kaj Engelhart tar han upp den förste kristne kejsaren Konstantin I och vad historieprofessorn Klaus Martin Girardet säger om den tiden. Kanske var 10 procent av romarrikets invånare kristna omkring år 300, fler i rikets östra del, färre i den västra. Mellan 310 och 312 hände saker om fick Konstantin att anse att den kristne guden inte bara var den mäktigaste utan den ende. Den kristna kyrkan hemsöks vid den här tiden av diskussioner och oenighet i olika frågor. Ännu finns inget centralt påveämbete, utan patriarkaten i Antiokia, Alexandria, Rom och Jerusalem är i princip jämbördiga, säger Girardet, även om Roms patriark har en förstarangsställning som de kristnas överhuvud i rikets huvudstad. Statsreligion blir kristendomen sedan under kejsar Theodosius den Store, 379-395. Denne låter kristendomen bli den enda lagligen tillåtna religionen i riket och förbjuder all hednisk kult.

Bertil Lundberg

Apostolic succession is not biblical. The concept of apostolic succession is never found in Scripture. What is found in Scripture is that the true church will teach what the Scriptures teach and will compare all doctrines and practices to Scripture in order to determine what is true and right.

Tillbaks till: föregående sidan