År 1524, dog Heinrich Muller von Zutphen, född 1488, en ärofull martyrdöd. Han hade såsom augustinermunk bott i Antwerpen, hade därifrån blivit fördriven för evangelii skull och i Bremen funnit icke blott ett vänligt upptagande utan även en välsignad verkningskrets. Folket avhörde mycket gärna hans predikningar, vilka voro fulla av ande och liv, och skyddade honom kraftigt mot prästernas förföljelser, vilka fruktade att genom hans lära förlora sitt anseende.

I staden Meldorf hade man hört talas om Heinrichs evangeliska predikningar i Bremen, och han blev genom en skrivelse inbjuden att i Meldorf förkunna Guds ord. I veckan efter den första Advent 1524 anlände han dit och mottogs under jubel.

Men priorn i därvarande augustinerkloster, Tornebach, begav sig genast till Heide till de 48 styresmännen och utverkade av dem en skrivelse till kyrkorådet och pastorn, att de icke skulle låta munken predika utan jaga bort honom vid det högsta straff, som landets lagar medgav. Men pastor Boje förklarade inför priorn, sedan han mottagit skrivelsen, att han ej kunde åtlyda den befallningen; de 48 hade ej att befatta sig med kyrkliga saker, detta tillkom församlingen, och här hade borgmästaren och råd något att säga. När Heinrich hörde, vad som var landsrätt och bruk, förklarade han: "Jag vill följa min kallelse och predika, så länge församlingen finner för gott, ty man måste mer lyda Guds ord än människor; vill Gud, att jag skall dö i Ditmarschen, så är himmelen mig här lika nära som annorstädes - jag måste dock i alla fall för Guds skull låta utgjuta mitt blod."

Följande morgon stod han på predikstolen; evangeliet på 2 söndagen i Advent, Luk. 21:25-56: "Och det skall ske tecken" o.s.v. var, såsom om det hade varit utsett. Vilket intryck denna predikan gjorde kan man sluta av det allmänna omdömet: "Den helige Ande talar genom honom, ty han har alldeles upptänt och smittat oss." Nästa vecka predikade han flera gånger, och folket kom från alla håll hoptals för att höra honom. Genom dessa predikningar övertygades folket därom, att munkarna och jesuiterna dittills umgåtts med idel lögn och bedrägeri. Heinrich blev ombedd att stanna hos dem åtminstone över jul.

Emellertid utverkade priorn en ny befallning av de 48, att man icke skulle låta Heinrich predika vid vite av 1000 rhenska gulden, och att kyrkorådet skulle nästa söndag skicka några befullmäktigande till Heide, där lantrådet sammanträdde för viktiga angelägenheters skull. Mes stor vedervilja och vrede avhördes detta brev, emedan ett sådan brev stred mot författningen och landets sed. "Varje kyrkoråd i hela landet kan ju till- och avsätta präster, såsom det vill. De göra för stort ingrepp, det kunna och måste vi aldrig fördraga." Befullmäktigande infunno sig i Heide; men man kom ej till någon uppgörelse.

Då uppgjorde priorn och munkarna i klostret Lunden det anslaget, att de om natten skulle tillfångataga och bränna kättaren, innan lantrådet och folket visste om det. Med tillhjälp av landssekreteraren Gunther brakte de några oförvägna, starka män tillsamman, vilka åter samlade andra, och den 10 december på aftonen, när bönklockan slog i Hemmingsstedt (1/2 mil norr om Meldorf), skulle de samlas. Femhundra lättrogna bönder, vilka man upphetsat mot honom, och vilka munkarna givit några tunnor öl till bästa, överföllo honom vid midnattstid i prästgården hos pastor Nikolaus Boje, ryckte honom naken ur sängen och bortförde honom bunden, sedan de misshandlat pastorn och slagit sönder och förstört allting; och den arme mannen måste barfota i den kalla, isiga natten vandra med dem ända till följande morgon över Hemmingstedt till Heide. Där hölls råd bland dem, vad de skulle göra med honom. Men de galna bönderna ropade: "Bara bränn honom! Bara i elden med honom; så vinna vi i dag ära av Gud och människor." När de kom till elden, där Heinrich av stor matthet satte sig ned, framträdde fogden och uttalade domen i följande ordalag: "Denne bov har predikat emot Guds moder och den kristna tron, för vilken orsaks skull jag dömer honom å min nådige biskops i Bremen vägnar till eldsdöden." Heinrich svarade: "Detta har jag icke gjort; dock Herre, ske din vilja." Därefter uttalade han sin trosbekännelse, såg uppåt mot himmelen och sade: "Herre, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra! Ditt namn är allena heligt, himmelske Fader!"

En fru från Meldorf, Wiebke Junge, som med djärvt mot försökte rädda honom, arbetade sig genom folket, trädde fram inför folket och tilltalade mördarna frimodigt: "Vad vill ni? Vad gör ni? Jag har kallat honom, jag har fört honom in i landet, slå mig, piska mig, och jag vill ännu därtill giva 1000 gulden, om ni frigiver mannen till nästa måndag, på det hela landet må få höra honom och sedan döma!" Ack, det hjälpte icke; de stötte henne tillbaka och trängde nu häftigare in på Heinrich. Väl två timmar måste han, stött och slagen från alla sidor, stå där i blotta skjortan, emedan elden icke ville brinna. Så stod Heinrich i regn och snö, oupphörligt blödande framför elden, med händerna sammanknäppta och blicken vänd mot himmelen. Slutligen tog de en stege och lade honom därpå för att sålunda föra in honom i elden. Då började han ännu en gång uttala sin tro: men de kunde icke unna honom det utan slog honom på munnen och sade: "Först skall du brinna, sedan får du bedja." Så fruktansvärt höll mordanden dem besatta. De bann repet så hårt om hans kropp, att blodet strömmade ut ur hans näsa och mun, lade honom så med stegen över elden, som brann dåligt och gav mera rök än låga. Så låg Heinrich en stund. Då slog någon honom med en grov hammare på bröstet och dödade hjärtat i hans kropp. Nu rörde han sig icke mer.

Då elden alls icke ville upplåga, drog de liket ned från vedhögen, avhögg huvudet, händerna och fötterna, vilka de uppbrände; men bålen begrov de på en plats, som fått namnet Mönchberg (Munkberget).

Detta tilldrog sig 1524 den 10 och 11 december. Trehundra år senare blev detta fält invigt till en begravningsplats för Heides församling, och till och med åt Heinrich upprättades där en minnesvård.

Jesus säger i Johannes 16:2-4 "Den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta, för att ni, när deras tid kommer, skall komma ihåg att jag sade det till er."

Tillbaks till: föregående sidan