Korståg och judeförföljelser Introduktion. Legitimeringen av korstågen grundade sig på uppfattningen, redan formulerad av Augustinus, att rättfärdiga krig kunde föras genom auktorisering av Gud. Denna idé utvecklades under medeltiden och ledde i folkliga kretsar till tanken på blodshämnd till kristenhetens försvar; flera omfattande judeförföljelser sammanföll med korstågen. Ännu viktigare orsaker var Västeuropas ekonomiska expansion och inre spänningar: nya områden uppodlades och handeln utvecklades, samtidigt som ett överskott av krigare gjorde freden osäker. Korstågen blev härvid ett av den allt mäktigare påvekyrkans medel för att reglera adelns våld och öka sitt eget inflytande. Källa: Nationalencyklopedin 2002-09-28 Den katolska kyrkan har i årtusenden representerat kristendomen. För en jude är det därför mycket svårt att ta emot Kristus på grund av det som kristendomen har gjort emot dem. Kristendomen är kärlekens religion, men har gentemot det judiska folket visat allt annat än kärlek. Det finns inget folk på jorden som så har varit utsatt för mänsklighetens förakt under det senaste tusen åren som det judiska folket, och detta inte minst från de som i världen representerade sig själva som kristna. Att Jesus skulle förfölja eller tortera någon är fullständigt horribelt. Han som gick omkring och gjorde väl och botade alla som var plågade av djävulen. Han blev istället torterad själv. Av judar? Matteus 20:18-19 gör klart att hedningarna var lika mycket ansvariga i korsfästelsen som judarna. Den store teologen Johannes Krysostomos (död 407) förklarade till judarna "Gud hatar er!" Den likaledes store och inflytelserike teologen Augustinus (död 460) hävdade kanske inte att de borde dräpas, men att de likt Kain borde bära ett märke: "Låt dem leva ibland oss, men låt dem lida och oavbrutet bli förödmjukade." Sådana uttalanden lade senare i kyrkans tid grunden för all senare förföljelse vilken kulminerade i Hitlers förintelsen. Judarna hade ju blivit fördrivna bort från sitt hemland och ägde inget eget land. Det fanns därför ingen stat eller regering som kunde ge dem beskydd och en säker hemvist. De var försvarslösa och utsatta för den "kristna" katolska förföljelsen i Europa. Det första korståget startade påsken 1096 i Köln, Tyskland, och blev upptakten till en lång förföljelseperiod av judarna i Europa. Korstågen startade ursprungligen för att befria Jerusalem från muslimerna som hade erövrat den heliga staden. Men redan innan korsfararna hade lämnat Tyskland och Frankrike hade de plundrat och mördat judar i tusental. Tillsammans blev mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla judarna i Tyskland och norra delen av Frankrike dräpta under det första korståget. Då korsfararna tre och ett halvt år senare, sommaren 1099 intog Jerusalem, hade nästan 6000 judar låst in sig i synagogan. Korsfararna tände på synagogan och till ackompanjemanget av skrikande människor som blev levande brända, marscherade korsfararna utanför och sjöng "Kristus, vi tillber dig!" En av deras ledare, Raymond av Aguilers, citerade psalmen 118:24 "Detta är dagen som Herren har gjort, låt oss fröjda oss och glädja oss på den." På detta sättet skulle Jerusalem bli en kristen stad! Bernhard av Clairvaux (1093-1153), medeltidens störste kyrkliga ledare var motståndare till att dräpa judar, men förklarade att judarna som ras hade "djävulen som far", något som redan Cyprianus i det tredje århundradet hade hävdat. Påven Benediktus VIII (1012-1024) lät judar dräpas därför att de nog skulle vara skyldiga till både stormar och jordskalv. I många länder fick judarna skulden för digerdöden. De beskylldes för att ha förgiftat brunnarna. I Polen blev 10 000 judar dräpta. Långt fler än 10 000 blev dräpta bara i tre av städerna i Tyskland. Ett annat rykte som spreds i Europa var att judarna slaktade kristna barn för att använda deras blod vid sina religiösa fester. När sådana rykten först uppstod och blev trodda, kunde de få fruktansvärda följder för judarna i ett område. Första gången ett sådant rykte uppstod var i Loredalen i Frankrike 1171. Stadens judar blev då inspärrade och levande brända. I början på det 1300-talet blev det på nytt utspritt rykten om judarna. Denna gången gällde det att judarna stal och kränkte hostian. Denna lögnen utlöste en förföljelse som medförde att 147 judiska församlingar blev offer för en förfärlig massaker, där 100 000 blev dräpta. Den store katolske teologen Tomas av Aquino (1224-1274) uttryckte klart och tydligt "Judarna skall inte dräpas, men de skall alltid förödmjukas." Judarnas förnedrelse blev för kyrkan ett viktigt bevis för sin egen lära om judarnas förbannelse och Kyrkan som Israels rätta arvtagare. För kyrkan i medeltiden var judarna inte likvärdiga andra människor. På ett stort kyrkomöte i Rom 1215 inkallat av den mäktige påven Innocentius III (1198-1216), blev det bestämt att judarna skulle gå med en särskild klädesdräkt och ett lätt synligt märke så att ingen skulle ha någon ursäkt för att ha gemenskap med judar - många hundra år innan nazisterna påbjöd att judarna skulle bära en gul stjärna. På det stora kyrkomötet i Wien år 1260 blev det beslutat att tvinga judarna till att gå med en tornhög hatt, en hatt med horn, så att man kunde känna igen gudsmördarna på långt avstånd. Påven Gregorius IX (1227-1240) och Innocentius IV (1243-1254) förmanar gång på gång furstarna till att sörja för att dessa kännetecken blir burna och inte tillåta några försumligheter. Så småningom blev "Kainsmärket" (mördar- och förrädarmärket) en välkänd syn i hela Europa. I tidens lopp hade judarna blivit utvisade från nästan alla europeiska länderna de hade slagit sig ned i. Som oftast var det kyrkan som pressade furstarna. Det var inte heller kungen eller de politiska ledarna som tog initiativet till utvisning av judarna från Spanien år 1492. Det var kyrkans store inkvisitatör Thomas av Torquemada som pressade och övertalade kung Ferdinand och drottning Isabella till att utvisa dem. De 300 000 flyktingarna drog till största delen till Portugal. Där fick de uppehålla sig några månader mot betalning. Sedan blev de gjorda till slavar eller tvingade till att låta döpa sig. År 1478 sände påven Sixtus IV ut en förordning om den nationella inkvisitionen i Spanien. En omfattande spioneri och angiveri satte igång och runt 15 000 judar, så kallade marrioros (svin) blev kastade i fängelser. Men detta var bara början. År 1483 blev andliga domstolar upprättade och de kommande århundradena är präglade av massarresteringar, tortyr och människobål. Bara under Thomas Torquemadas tid som storinkvisitatör blev det enligt inkvisitionens historiker Llorente, 10 220 människor brända. Först 1834 blev inkvisitionen genom en lag upphävd. I kristenhetens centrum, Rom, blev judarna i särskild grad utsatta för trakassering. Med motreformationen etablerade den katolska kyrkan under påven Paulus IV (1555-1559) det första gettot för judar i Rom. De skulle bo i ett inmurat område där gettoporten skulle öppnas och stängas på exakt angivna tider. Gettoområdet var valt med omsorg, liggandes på det mest osunda stället i staden. Här blev de också tvungna till att bygga en "omvändelse-central" där de var tvungna att höra en kristen predikan en gång i veckan. Först år 1846 bled de av påven Pius IX fria från denna förödmjukelsen. Gettomiljön kom till att känneteckna judarnas liv över hela Europa. Det judehat som den katolska kyrkan stod för fortsatte också i den tidiga lutherska kyrkan. Luther som först uttryckte sympati för judarna i en bok från 1523, förändrade så småningom tonen dramatiskt. År 1532 skrev Luther en ny bok "Om judarna och deras lögner", där Luther ger "goda råd" för hur man skall behandla judarna. "Det första må bli att bränna upp deras synagoger med eld... Så förtvivlat genom-onda och genom-giftiga är dessa judarna att de genom 1400 år har varit vår plåga, pest och olycka, och är det ända i denna dag. Så är det väl också vårt fel att vi inte hämnas det blod som de är skyldiga till... att vi inte slår ihjäl dem... men beskyddar dem... Näst efter djävulen har du ingen värre fiende än en sann jude." Luthers bok fick ögonblicklig verkan. Landsgreven och kurfursten i Saxen gav order om utvisning av judar ohc nekade dem också att resa genom landet. I en predikan strax innan han dog, kom Luther med en uppfordran om att driva alla judarna ut ur Tyskland. Reformatorn Zwingli (1484-1531) i Schweiz lärde att "alla löften i det Gamla Testamentet tillhör kyrkan, för judarna står för alltid under Guds vrede." Den franske reformatorn Calvin (1509-1564) hävdade i sina skrifter att "judarna är profana, skällande hundar, dumma som kreatur, ett förbannat rackarpakk". Den katolske kyrkoläraren Alfonsus Liguori från Neapel (1696-1787) var inte sämre på att fördöma judar. Han sa bland annat: "Stackars judar! Ni nedkallade en fruktansvärd förbannelse över edra huvuden, genom att säga: 'Hans blod må komma över oss och våra barn'. Denna förbannelse bär ni på ännu idag, ömkansvärda ras. Till tidernas slut skall ni genomgå straffet för att ha utgjutit detta oskyldiga blod. O, min Jesus! Jag vill inte vara lika hårdnackad som judarna. Jag vill älska dig för evigt för evigt." Liguori blev helgonförklarad 1839. Så djup har antisemitismen varit i Europa. Med bakgrund till detta är det inte svårt att se mentaliteten som gjorde Hitler i stånd till att lansera sin slutliga lösning på judeproblemet. Och att det kunde ske i hjärtat av Europa, med näring av Luthers syn på judarna. Hitler uttryckte också i Mein Kampf sin beundran för Martin Luther. De flesta faktauppgifterna är hämtade från en artikel skriven av Alv J. Magnus, ledare för UiO (Ungdom i Oppdrag), Norge och publicerad i "Mot målet" nr 6/99. Jesu minsta bröder Till detta kan vi läsa vad Jesus säger ska hända på domens dag i framtiden. Vem är det Jesus kallar för sina minsta bröder i detta sammanhanget om inte judarna? De troende på Jesus är Kristi andliga bröder redan nu till följd av att de äger samme Fader och samma andliga liv (Hebr. 2:11-12). Ett brödraskap som grundar sig på livsgemenskap med Kristus, förmedlad genom tron (Kol. 1:2). Jesu minsta bröder är då det judiska folket, Guds utvalda folk, från vilken Messias skulle uppstå (Apg. 3:22, 7:37). Matteus 25:31-46. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." |