Detta lär KATOLSKA KYRKANS KATEKES
Traditionen och Skriften är likvärdiga 82. Detta betyder, att kyrkan, åt vilken förmedlingen och tolkningen av uppenbarelsen har anförtrotts, "inte får sin visshet om allt i uppenbarelsen inte enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot i ära med samma hängivenhet och vördnad". Bara påven och biskoparna har rätt att tolka Bibeln 100. Uppdraget att autentiskt tolka Guds ord har enbart anförtrotts åt kyrkans läroämbete, åt påven och biskoparna som har gemenskap med honom. Maria föddes utan arvsynd 491. Med tiden blev kyrkan medveten om att Maria, "överhöljd med nåd" av Gud (Luk. 1.28) hade blivit återlöst redan från sin tillblivelse. Det är detta som dogmen om den obefläckade avlelsen (Marias utkorelse och fullkomliga renhet), proklamerad av påven Pius IX år 1854, bekänner: Maria är Guds Moder 495. Kyrkan bekänner att Maria verkligen är Guds Moder (Theotokos). Maria syndade aldrig under sitt liv 508. Bland Evas ättlingar valde Gud jungfru Maria för att hon skulle bli hans sons moder. "Högt benådad, full av nåd" är hon "frälsningens mest framträdande frukt": ända från första ögonblicket av sin tillblivelse är hon helt och hållet fri från arvsyndens fläck och har förblivit ren från varje personlig synd under hela sitt liv. Den syndfria Maria blev med kropp och själ upptagen till himlen och upphöjd till drottning över allting 966. "Den obefläckade Jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son, herrarnas Herre, segraren över synd och död" Den heliga Jungfruns upptagelse är ett enastående deltagande i hennes Sons uppståndelse och ett föregripande av de andra kristnas uppståndelse. Maria bedriver i himlen sitt frälsande uppdrag och kan därför åkallas 969. När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt frälsande uppdrag. Det skall fortsätta utan avbrott till dess alla utvalda fullkomnats för evigt. Genom sin mångfaldiga förbön utverkar hon för oss den eviga frälsningens gåvor. Därför åkallas den saliga Jungfrun som förespråkerska, beskyddarinna och förmedlarinna. Den heliga rosenkransen 971. Den kommer till uttryck i de liturgiska högtider som ägnas Guds moder och den marianska bönen, som exempelvis den heliga rosenkransen, som är en "sammanfattning av hela evangeliet". Maria är redan förhärligad 972. Jesu moder har redan förhärligats i himlen till kropp och själ. Maria samverkar med Jesus i frälsningsverket 973. Då Maria uttalar sitt fiat (må det ske) vid bebådelsen och ger sitt samtycke till inkarnationen samverkar hon redan i det verk som hennes Son skall genomföra. Hon är moder överallt där han är Frälsare och huvud för den mystiska kroppen. Maria upptagen med kropp och själ 974. Den heliga jungfru Maria blev med kropp och själ upptagen till himlens härlighet sedan hon fullbordat sitt jordiska levnadslopp. Maria är den nya Eva 975. "Vi tror att Guds heliga moder, den nya Eva, kyrkans moder, i himlen fortsätter sin modersroll när det gäller Kristi lemmar. S:t Peterskyrkan är grundvalen för alla andra kristna kyrkor 834. Från och med det ögonblick då Ordet steg ned till oss har alla kristna kyrkor varit övertygade om och är fortfarande övertygade om att den stora kyrka som finns här (i Rom) är den enda utgångspunkten och grundvalen, eftersom dödsrikets portar enligt Frälsarens egna löften inte har kunnat besegra henne. Utanför kyrkan ingen frälsning 846. Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den katolska kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den. Katolska kyrkan gör anspråk på att vara Kristi enda kyrka och den universiella vägen till frälsning 816 "Detta är Kristi enda kyrka - Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde - Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom." Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken klargör: "Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt den apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo." Påven är Kristi ställföreträdare med universiell makt över kyrkan 882. Påven, biskop av Rom och Petrus efterföljare, "är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende". - "I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt." Påven är ofelbar när han talar i kraft av sitt ämbete och allt sådant trosarv måste hållas med trons lydnad 891. "Biskopen av Rom, biskopkollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande…". …När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något "som man skall tro såsom uppenbarat av Gud" och som Kristi lära "måste man hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad". Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss. 2035. Den högsta graden av deltagande i Kristi auktoritet tryggas av ofelbarhetens särskilda nådegåva. Den omfattar allt det som finns nedlagt i den gudomliga uppenbarelsens skatt. Gemenskap med de döda genom att be för de döda så att de blir befriade från sin synd 958. Gemenskapen med de avlidna. "Pilgrimskyrkan är starkt medveten om denna gemenskap med hela Jesu Kristi mystiska kropp. Från kristendomens äldsta tid har hon hållit minnet av de döda i stor vördnad. Hon har också burit fram böner för dem, eftersom 'det är en helig och from tanke att be för de döda så att de skall befrias från synd'" (2 Mack. 12:45). Vår bön för dem kan inte bara hjälpa dem utan också göra deras förbön för oss verksam. Den som mottagit dopets sakrament (som spädbarn) är frälst 1257. Herren själv framhåller att dopet är nödvändigt för frälsningen. Likaså har han befallt sina lärjungar att förkunna evangeliet och döpa alla folk. Dopet är nödvändigt för frälsningen för dem vilka evangeliet har förkunnats för och som har haft möjligheten att be om detta sakrament. Kyrkan känner inte till något annat medel än dopet för att säkerställa inträdet i den eviga saligheten. Därför aktar hon sig för att frösumma den uppgift hon har fått av Herren att låta alla dem som kan döpas "födas på nytt av vatten och Ande". Gud har bundit frälsningen till dopets sakrament, men han är själv inte bundet till sina sakrament. Kyrkan hoppas att det finns en frälsningsväg för barn som inte hunnit bli döpta 1261 När det gäller barn som dött utan att bli döpta kan kyrkan anförtro dem åt Guds barmhärtighet, något som hon också gör vid deras begravning. Ja, Gud som i sin stora barmhärtighet vill att alla människor skall bli frälsta och Jesu ömhet mot barnen som får honom att säga: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte" (Mark 10:14) låter oss hoppas på att det finns en frälsningsväg för barn som dött utan att bli döpta. Så mycket mera angelägen är också kyrkans maning att inte hindra barnen att komma till Kristus genom dopets heliga gåva. Barn som inte är döpta är inte Guds barn 1250. Barn föds med en fallen och av arvsynden befläckad natur. Också de behöver den nya födelsen genom dopet för att befrias från mörkrets makt och flyttas över till det rike där Guds barns frihet råder. Dit är alla människor kallade. Att frälsningsnåden är ren, oförskylld gåva framträder särskilt klart i barndopet. Kyrkan och föräldrarna skulle då beröva barnet den oskattbara gåvan att bli Guds barn om de inte lät döpa det kort efter födelsen. Den som är döpt är förlåten för arvsynden och alla personliga synder 1263. Genom dopet blir alla synder förlåtna, både arvsynden och alla personliga synder, liksom alla syndastraff. Ur dopfunten föds Nya förbundets folk 1267. Dopet gör oss till lemmar i Kristi kropp. "Vi är ju varandras lemmar" (Ef. 4:25). Dopet inlemmar oss i kyrkan. Ur dopfunten föds Guds enda folk, det Nya förbundets folk, som överskrider alla naturliga eller mänskliga gränser - mellan länder, kulturer, raser eller kön: Den som syndat efter dopet måste motta botens sakrament 980. Det är genom botens sakrament som den döpte kan försonas med Gud och kyrkan: Fäderna hade rätt då de kallade boten "ett mödosamt dop". Detta botens sakrament är för dem som fallit efter dopet nödvändigt för frälsningen, liksom dopet självt är nödvändigt för dem som ännu inte är födda på nytt. Skärselden 1030. De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje. 1031. Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i Florens och I Trient. Allmosor, avlat och botgärningar för de döda 1032. Denna lära stöder sig också på böner för de döda som den helige Skrift talar om: "Därför lät han (Judas Mackabeus) bära ram detta soningsoffer för de döda, för att de skulle befrias från sina synder" (2 Mack 12:46). Från allra äldsta tid har kyrkan hållit de dödas minne i ära och burit fram böner för dem, särskilt det eukaristiska offret, för att de skulle renas från sina synder och nå fram till det saliga skådandet av Gud. Kyrkan rekommenderar också allmosor, avlat och botgärningar för de döda. Offret i eukaristin sonar både levandes och dödas synder 1414. I egenskap av offer frambärs eukaristin också för att sona de levandes och dödas synder och för att utverka andliga eller timliga välgärningar av Gud. Offret i eukaristin blir Kristi kropp och blod 1353. Gåvorna (bröd och vin) frambärs av prästen i Kristi namn i det eukaristiska offret där de blir till Kristi kropp och blod. Det eukaristiska mässoffret och Jesu offer på Golgata är samma offer 1367. Kristi offer och mässoffret är ett enda offer: "Det är ett och samma offer, det är samme Kristus som frambär sig själv genom prästernas tjänst - han som frambar sig själv på korset. Endast sättet att offra är annorlunda: "I detta gudomliga offer som äger rum i varje mässa är samme Kristus närvarande som offrade sig själv en enda gång på ett blodigt sätt på korsets altare, och blir offrad på ett oblodigt sätt". Kyrkan offras också i mässoffret 1368. Eukaristin är likaså kyrkans offer. Kyrkan som är Kristi kropp deltar i sitt överhuvuds offer. Med honom offras hon själv helt och hållet. Hon förenar sig med hans förmedling för alla människor hos Fadern. I eukaristin blir Kristi offer också offret som frambärs av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att förenas med hans offer. Mässan firas i gemenskap med Jungfru Maria 1370. …det är i gemenskap med den saliga jungfru Maria och genom att erinra sig henne liksom alla andra helgon som kyrkan frambär det eukaristiska offret. Mässoffet frambärs också för de döda 1371. Det eukaristiska offret frambärs också för avlidna troende "som dött i Kristus men ännu inte helt och hållet blivit renade" för att de skall kunna gå in i Kristi ljus och frid… Transsubstantiationen - förvandlingen till Kristi kropp och blod 1376. …genom konsekrationen av bröd och vin sker en förändring av brödets hela substans till Kristi vår Herres, kropps substans och av vinets hela substans till hans blod: denna förändring kallar den katolska kyrkan med en lämplig och riktig term för transsubstantiation. Kristus finns i de överblivna oblaterna och vinet 1377. Kristi eukaristiska närvaro börjar med konsekrationen och fortsätter så länge som de eukaristiska gestalterna finns kvar. Kristus är helt och hållet närvarande i var och en av gestalterna och helt och hållet i varje del av dem, så att brödsbrytelsen inte bryter sönder honom. Kulten att vörda de överblivna hostierna och bära dem i procession 1378. "Den katolska kyrkan har givit och fortsätter att utöva kult, i form av tillbedjan, som tillkommer eukaristins sakrament inte bara under mässan, utan också utanför mässans firande; i det att hon med största omsorg förvarar de konsekrerade hostiorna, visar fram dem för de troende för att de skall vörda dem i högtidlig form och i det att man bär dem i procession. Alla synder måste bekännas för prästen 1493. Den som vill erhålla försoning med Gud och med kyrkan skall för prästen bekänna alla svåra synder som han ännu inte har bekänt och som han kommer ihåg efter att omsorgsfullt ha rannsakat sitt samvete. Utan att i och för sig vara nödvändigt rekommenderas ändå bekännelsen av mindre allvarliga fel varmt av kyrkan. Endast prästen kan förlåta synder 1495. Endast prästerna som av kyrkans auktoritet fått fullmakt till avlösning kan i Kristi namn förlåta synder. Avlat efterskänker straff både för levande och döda 1498. Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd. Vad menas med avlat? 1471. "Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat." "Avlaten är partiell eller fullständig, dvs., den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden." Man kan använda sig av avlaten för levande människor eller avlidna. Kyrkan har fått fullmakt att förmedla avlat 1478. Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar. Kyrkan kan förmedla avlat även för de döda 1479. Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. Vördandet av reliker och andra fromhetsformer 1674. Trosundervisningen bör förutom den sakramentala liturgin och sakrametalierna ta hänsyn till olika fromhetsformer hos de troende och folklig religiositet. Det kristna folkets religiösa känsla har i alla tider kommit till uttryck i olika former för fromhet som omger kyrkans sakramentala liv, exempelvis vördandet av reliker, besök av heliga platser, vallfärder, processioner, korsvägsandakten, religiösa danser, rosenkransen, medaljer etc. Den mystiska föreningen 2014. Att göra framsteg på den andliga vägen innebär en strävan till allt innerligare förening med Kristus. Denna förening kallas "Mystik", därför att den deltar i Kristi mysterium genom sakramenten - "de heliga mysterierna" - och i honom i den heliga Treenighetens mysterium. Tillbaks till: föregående sidan
|