Då Gud, den Outgrundlige, vars alla vägar äro barmhärtighet och sanning, vars vilja är allmakt, vars visa och starka hand når till världens yttersta gränser och till största skönhet ordnar allt, av evighet förutsåg hela människosläktets sorgliga fördärv genom Adams synd och därför i ett rådslut, som var fördolt för världen, först bestämde sin godhets verk att genom Ordets människoblivande i ett ännu hemligare rådslut åstadkomma, att människan, som mot hans kärleksfulla avsikter förleddes till synd av den djävulska ondskans ränker, ej måtte förgås, utan att det som i den förste Adam skulle falla, lyckligare måtte uppresas i den andre, utvalde och bestämde han ock i begynnelsen och av evighet åt sin enfödde Son den Moder, av vilken denne i tidernas saliga fullbordan vorden kött skulle födas. Och henne ägnade han framför alla andra skapade varelser en sådan kärlek. Att han i henne hade ett gott behag och sin fullkomliga välbevågenhet och ynnest.

Fördenskull överhopade han också henne framför alla änglar och helgon med en så underbar rikedom av himmelska nådegåvor, hämtade från hans gudoms egen skattkammare, att hon städse fri från varje syndafläck och strålande skön och fullkomlig kom att besitta en sådan fullhet av oskuld och helighet, att man utanför Gud omöjligen kan tänka sig någon större och vilken ingen annan skapad varelse någonsin kan drömma om att uppnå.

Och i sanning var det blott tillbörligt, att han skulle stråla, städse prydd med den fullkomligaste glans, ja, att hon till och med ren och fri från själva arvsyndens fläck skulle vinna den mest fullkomliga seger över den gamle ormen, hon, den vördnadsbjudande Modern, åt vilken Gud värdigades giva sin enfödde Son, vilken han älskade såsom sig själv och som sitt väsens avbild hade fött av sitt hjärta, på ett sådant sätt, att han till sin natur skulle vara en och samme Gud Faderns och Jungfruns gemensamme Son.

Denna den höga Jungfruns ursprungliga renhet, som blott är en naturlig följd av hennes beundransvärda helighet och upphöjda Gudsmoders värdighet, har den katolska Kyrkan, vilken städse lärd av den Helige Ande är sanningens pelare och grundval, aldrig upphört att ständigt med de klaraste gärningar på mångahanda sätt förklara, bekräfta och framhålla såsom en lära, som hon av Gud själv fått mottaga och som är innesluten i den gudomliga uppenbarelsens skattkammare. Ty till denna lära, vilken sedan de äldsta tider funnits i Kyrkan, som i de troendes hjärtan slagit de djupaste rötter och genom biskoparnas outtröttliga omsorger blivit utbredd över hela den katolska världen, bekände sig Kyrkan själv med största bestämdhet, då hon ej tvekade att upphöja samma Jungfrus Avlelse till ett föremål för de troendes offentliga vördnad och förärande. Ty genom denna sin välbekanta ordning framhåller hon den helige Jungfruns avlelse såsom något enastående, underbart, oändligt upphöjt över alla övriga människors första urspring och såsom något alltigenom heligt och vördnadsvärt, då Kyrkan ju endast firar fester för det som i sanning är rent och heligt.

Det är allom bekant med vilken iver denna lära om Jungfruns och Gudsmoderns obefläckade avlelse har blivit lärd, försvarad och utbredd av de mest frejdade religiösa ordenssamfund, teologiska akademier och lysande lärare i de gudomliga vetenskaperna. Alla veta tillika huru outtröttliga Kyrkans biskopar voro att till och med på de stora kyrkomötena öppet och offentligt bekänna, att Guds heliga Moder Jungfru Maria på grund av vår Herres Jesu Kristi förutsedda förtjänster aldrig har varit syndens allmänna lag underkastad utan att hon fastmera helt och hållet blivit bevarad från varje arvsyndens fläck och sålunda på ett mera upphöjt sätt vorden återlöst. Till vilka uttalanden otvivelaktigt som det mest vägande och beaktningsvärda vittnesbördet kommer, att själva det tridentinska kyrkomötet vid avfattandet av sitt dogmatiska dekret om arvsynden, vari det enligt de heliga skrifternas, fädernas och de namnkunnigaste kyrkomötenas vittnesbörd förklarade och förkunnade: Alla människor komma till världen besmittade med arvsynden, likväl högtidligen framhöll, att det icke var meningen att i detta dekret och i de människors antal, som denna förklaring omfattade, även innesluta den saliga och obefläckade jungfrun Guds Moder Maria. Ty genom detta uttalande antydde de tridentinska fäderna med all önskvärd tydlighet, om man tager de förhandenvarande omständigheterna i betraktande, att samma allrasaligaste Jungfru i sanning är fri från varje arvsyndens fläck. På samma gång gåvo de tillkänna, att intet vare sig ur den heliga skrift eller ur traditionen eller ur kyrkofädernas auktoritet med rätta kunde anföras, som på något sätt talade emot detta den heliga Jungfruns underbara företräde.

Alltsedan de äldsta tider hava Kyrkans biskopar, präster, ordenssamfund, ja, till och med världsliga furstar och konungar ivrigt bönfallit den apostoliska stolen, att den heliga Gudsmoderns obefläckade avlelse måtte bliva upphöjd till en dogm i den katolska trosläran. (Anmärkning: Festen för Marie obefläckade avlelse omtalas redan vid mitten av det åttonde århundradet). Också i vår tid hava dylika önskningar blivit framställda och särskilt hava de riktats till vår företrädare Gregorius XVI, högtsalig i åminnelse, och till oss själva både från biskopar, världsklerus, religiösa ordnar, mäktiga furstar och fromma folk.

Då vi med en särskilt innerlig glädje togo del av allt detta och allvarligt begrundade detsamma, var det visserligen vår första önskan, då vi om ock utan vår egen förtjänst genom den gudomliga Försynens outgrundliga rådslut upphöjdes på denna Petri höga stol och i vår hand mottogo hela Kyrkans styrelse, att med tanke på den stora vördnad och barnsliga kärlek, som vi alltifrån våra spädaste år hava hyst för Guds heliga Moder, Jungfru Maria, uppfylla allt, som ännu av Kyrkans barn kunde önskas för att den saligaste Jungfruns ära alltmera måtte förkunnas och hennes företräden stråla med ett allt klarare ljus.

Alltså förtrösta vi allramest på Gud, att nu den rätta tiden har kommit för att till oemotsäglig trossanning upphöja läran om den heliga Jungfruns, Guds Moder Marias, obefläckade avlelse, vilken Guds eget heliga ord, den ärevördiga traditionen, Kyrkans ständiga mening, de katolska biskoparnas och folkens endräktiga övertygelse och våra företrädares oförtydbara akter och konstitutioner i förunderlig samklang uppenbara och försäkra. Efter att vi sålunda noga hava övervägt allt och i trägna och brinnande böner hava vänt oss till Gud, hålla vi nu före, att vi ingalunda böra dröja att med vårt högsta domslut bekräfta och förklara samma jungfrus obefläckade avlelse och sålunda tillmötesgå både den katolska världens så varma önskningar och giva ett uttryck för vår egen kärlek till samma allrasaligaste Jungfru, och tillika i henne alltmera hedra hennes enfödde Son, vår herre Jesus Kristus, ty all den lovprisning och hyllning, som ägnas den höga Modern, faller ju ytterst tillbaka på hennes gudomlige Son.

Efter att vi sålunda oavlåtligen i ödmjukhet och fasta hava offrat våra egna och kyrkans offentliga böner åt Gud Fader genom hans Son, att han må värdigas styra och styrka vår själ med den Helige Andes kraft och nedkallat hela det himmelska hovets beskydd och med mycken suckan anropat Anden och Hugsvalaren, förklara, betyga och bestämma vi fördenskull nu på hans ingivelse till den heliga och odelbara Treenighetens ära, till Jungfruns och Gudsmoderns heder och prydning, till den katolska trons upphöjelse och den kristna religionens utbredande: i kraft av vår Herres Jesu Kristi, de heliga apostlarna Petri et Pauli auktoritet och vår egen: Den troslära som förklarar, att den allrasaligaste Jungfrun Maria i första ögonblicket av sin tillvaro genom en särskild nåd och utmärkelse av den Allsmäktige, i förutseende av Krist Jesu, människosläktets återlösares förtjänster blivit bevarad ren från varje arvsyndens fläck, är av Gud själv uppenbarad och måste fördenskull fast och orubbligt av alla troende omfattas. Varför om någon - vilket Gud förbjude - skulle drista sig att härutinnan hysa en annan mening än den som vi nu hava uttalat, denne må förstå och betänka, att han med denna dom också har dömt sig själv, att hans tro har lidit skeppsbrott och att han har skilt sig ifrån Kyrkans enhet.

Tillbaks till: föregående sidan