Inkvisitionens historia

Inkvisition kommer från latinets inquisitio som betyder sökande, undersökning. Det var katolska kyrkans organ för att spåra upp och utrota kätteri. Efter att kristendomen hade blivit etablerad religion på 300-talet började heretiker att ses som fiender till staten, och lagar stiftades emot dem. Den första kätteriavrättningen kom redan år 385 (Priscillianus), men orsakade då allmän förtrytelse. Augustinus anbefallde att de gensträviga skulle genomgå en "faderlig" tuktan, och med detta menade han kroppsstraff, böter och landsförvisning. Hans uttalanden blev sedan norm för teologerna till omkring år 1200. Då började påvedömet göra anspråk på världsherraväldet, och kätteri blev ingenting mindre än ett majestätsbrott.

Det första kända fallet att bränna kättare kom i Orléans 1022, och det var då upphetsade folkmassor med bistånd av furstarna som drev igenom detta. Kyrkan undvek till en början denna ytterlighet. På 1100-talet organiserade kyrkan särskilda inkvisitionsdomstolar under biskoparnas ledning för att uppspåra och döma kättare. Dessa blev då exkommunicerade och därefter, enligt fördrag 1184 mellan påven Lucius III och kejsar Fredrik Barbarossa, av kejsaren bannlysta (landsförvisade, äreslösa och egendomen beslagtogs). Innocentius III vidareutvecklade och skärpte påvestolens inställning till kätteri. Han var den förste påven som betecknade kätteri som "förräderi" år 1199. Det var främst för att förkväva katarerna som hade spritt sig ut över hela Frankrike och Italien. Albigenserna ökade trots detta i Sydfrankrike och 1208 igångsatte han ett korståg mot dessa bekännare av den kristna läran. Hans efterträdare, Honarius III, tillät att detta krig trappades upp med hjälp av den franske kungen Ludvig VIII. 1226 utfärdade den franske kungen en förordning som ålade biskopar att döma kättare och den franska rättvisan att verkställa straffen. 1220 hade kejsar Fredrik II utfärdat ett liknande dekret och 1224 stadgades genom kejsar Fredrik II att kättare skulle brännas på bål, vilket stadfästes av påven Gregorius IX , som 1231 utfärdade dekretet Exkommunicamus mot heresin, där han upprepade denna lagen från 1224. Avrättning genom världsliga myndigheter hade nu blivit officiellt erkänd påvlig politik, och inkvisitionen fick nu sin slutliga praktiska utformning som kyrklig institution. Denna påvliga inkvisition kallades den heliga tjänsten, Sanctum officium, och anförtroddes åt munkordnarna och då speciellt dominikanerna som redskap för inkvisitionen. Angiveri, vittnesmål och förhör vid dessa inkvisitionsdomstolar var sådana att den anklagade lämnades försvarslös. Än värre blev det när påven Innocentius IV 1252 i sin bulla Ad extirpanda godkände tortyr som medel för att pressa fram bekännelser och angivelser av de medskyldiga. Den som då fortfarande stod fast vid sitt kätteri eller återföll i det, överlämnades till de världsliga myndigheterna för bestraffning. Kättare som under processen "ångrade" sig slapp undan med kyrklig botgöring. Skedde återkallelserna först vid bålet följde livstids fängelse.

Två präster begär att en kättare ska
omvända sig medan han blir torterad.

Inkvisitionens första områden blev Italien och Sydfrankrike (Albigenserna). Till Tyskland kom inkvisitionen bland annat genom den grymme Konrad av Marburg, som gjorde sig så hatad att han blev ihjälslagen år 1233. 1215 prisade man Leopold av Österrike som "kättarkokare". Mäktigast blev inkvisitionen i Spanien, där den på 1400-talet ordnades som en statsinrättning. Storinkvisitorn Thomas av Torquemeda utlämnade på 12 år minst 2.000 personer till bålet, och många flera tusen lät han straffa på annat sätt. Barra i Sevilla blev under tiden 1480-1520 omkring 4.000 kättare brända och omkring 30.000 blev dömda på annat sätt. I Andalusien stod 4.000 hus tomma på grund av att invånarna flytt på grund av rädslan för inkvisitionen. Pedro Arbués var en annan inkvisitor som av påven Pius IX år 1867 blev helgonförklarad! 1492 kom påbudet om att de spanska judarna hade att välja på att låta döpa sig eller bli landsförvisade. Även i Böhmen, Nederländerna och England krävdes många offer. De skandinaviska länderna blev förskonade. En av dem som misshagade den katolska makten var John Wycliffe (1324-1384, som har kallats för den störste reformatorn före reformationen), vilken ärkebiskopen Arundel beskrev med avsky i ett brev till motpåven Johannes XXIII, som sonen till den gamle ormen och sändebud till självaste antikrist, därför att han funnit det lägligt att göra en ny översättning av de heliga skrifterna till folkets eget språk i England. År 1428 gav påven befallning om att Wycliffs ben skulle grävas upp ur graven och brännas. Askan blev kastad i en flod. Hans böcker blev också eftersökta och brända, eftersom de spred ett "ljus" som inte var välbehagligt i de katolska leden. En annan person som blev uppgrävd i sin grav och bränd var Lord Tracy därför att han hade sagt i sitt testamente att han "lämnade sin själ till Gud" och efterlämnade ingenting till mässor. Den böhmiske reformatorn Jan Hus, (eller Johan Huss, omkring 1370 - 1415) som fortsatte Wycliffs reformation, blev bannlyst och kallad inför konsiliet i Konstanz, där han dömdes för kätteri och brändes. Innan han dog profeterade han om att han skulle rostas som en gås, huss betyder gås, men att efter honom skulle det komma en påfågel som de inte skulle kunna hindra från att sjunga. Och sjunga ut gjorde Martin Luther när han trädde fram med sina 95 teser 1517. Bibelöversättaren William Tyndale jagades ständigt av katolska kyrkan och avrättades i Belgien år 1536. Tyndales översättningar blev senare grunden för King James Version som kom ut år 1611.

De 31 oktober 1517 började Reformationen i Tyskland. Den mottogs med glädje i stora delar hos folket. Men alarmklockan började ringa i Vatikanen. Kyrkliga tribunaler etablerades 1542 genom påven Paulus III för att bekämpa protestantismen. Den leddes av en kommission av sex kardinaler, "Inkvisitionens församling" och man började bränna protestanter på bål. Myndigheterna censurerade böcker och övervakade alla lärare, förläggare och boktryckare. Några som blev värst ansatta var de bibeltrogna valdenserna som hade sitt ursprung från Pierre Valdés, som levde i Frankrike på 1100-talet och som finansierade en översättning av evangelierna och andra bibelböcker till det språk som talades av det enkla folket i sydöstra Frankrike. 1184 blev han och hans vänner exkommunicerade av påven Lucius III. Med tiden blev de kända som valdenserna som förespråkade en återgång till de första kristna trosuppfattningarna. Följden blev att de fick utstå en fruktansvärd förföljelse från kyrkans sida. Kardinalen de Tournon övertalade den sjuke kungen att underteckna ett dekret den 1 januari 1545 om att alla valdenser som befanns skyldiga till kätteri skulle dödas. Och inom loppet av en vecka (12-18 april), brändes flera byar ner till grunden, i en av byarna mördades 800 män, kvinnor och barn. På två månader dödades 3000 personer och 22 byar lades i ruiner. 25 skrämda kvinnor som sökt skydd i en grotta, kvävdes av en eld som anlagts vid dess mynning. På tillskyndan av kardinalen av Lothringen utfärdade kung Henrik II i Frankrike år 1559 ett edikt vars syfte var att utrota "det lutherska slödret" vilket resulterade i en terrorvåg mot hugenotterna i Paris som protestanterna där kallades. Frans II förnyade ediktet som stadgade dödsstraff för protestanter som inte ville avsvära sin tro. Frans mor Katarina blev sedan förmyndarregent när Frans följande år dog och hon utfärdade ett edikt i januari 1562 att protestanterna skulle få rätt att samlas till gudstjänst utanför städernas murar. Katolikerna blev rasande vilket ledde till massakern i Vassy ett par månader senare. Blodbadet i Vassy utlöste det första av åtta religionskrig (det första hugenottkriget slutade vid slaget vid Dreux i december 1562 som krävde 6000 människors liv) som drog in Frankrike i en rad blodiga drabbningar av skräck och dödande till fram i mitten av 1590-talet. År 1562 prisade påve Pius IV "den heliga domstolen" såsom "religionens fasta borg".

Vatikanen hade stora tillgångar i Frankrike. Därför var det med speciellt intresse som Vatikanen följde utvecklingen i detta landet som i nästan tusen år varit ett av Vatikanens säkraste kort. Vid hovet i Parit fanns en jesuit-präst som andlig rådgivare, och medan en dryckesgillesfest pågick vid hovet, yrkade han på att protestanterna skulle massakreras som botgöring för deras många synder. 1572 (med början på Bartholomeusdagen) mördades omkring 3.000 människor på gatorna i Paris på några dagar och uppskattningsvis 70.000 i provinserna i övriga landet. Ett ögonvittne berättar här om blodbadet. Frankrikes floder var så fyllda med lik, så att i flera månader åt man ingen fisk från dem. När påven Gregorius XIII, (som samma år hade tillträtt påveämbetet, och som senare blev känd för att ha infört den gregorianska kalendern), fick höra talas om blodbadet så blev det glädje i Vatikanen. Kanonerna dånade och klockorna ringde, och påven anordnade en tacksägelse-gudstjänst tillsammans med sina kardinaler och framförde sina gratulationer till Katarina av Medici. Han befallde också att man skulle låta prägla en speciell medalj till minne av blodbadet på hugenotterna och anlitade en konstnär för att måla en tavla av massakern med texten: "Pontifex Colignii necem probat" (Påven godkänner dödandet av Coligny), en tavla som fortfarande hänger framme i Vatikanen. Många flydde efter detta från Frankrike. Den 13 april 1598 utfärdade Henrik IV det historiska ediktet i Nantes, som gav protestanterna rätt till fri religiosutövning och samvetsfrihet. Enligt påven var detta edikt det värsta man kunde tänka sig "eftersom det ger religionsfrihet åt vem som helst, vilket är den hemskaste sak i världen." Katolikerna gav sig inte förrän Ludvig XIV nästan hundra år senare upphävde ediktet i Nantes, vilket blev början till nya hätska förföljelser av hugenotterna. Katolikerna vann, men var det en seger för Guds rike? Förvisso inte. De antikristliga strömningarna som katolska kyrkan stått för blev senare förelöpare till de intellektuella antikristliga strömningar som kom på 1700-talet. Under 1700-talet upphörde inkvisitionen i flertalet länder, men den höll på till 1808 i Spanien och till 1870 i Vatikanen. Dock blev betydligt färre avrättade. Den romerska inkvisitionen blev med tiden mer och mer ett organ för påvens regering och innefattade även sociala ärenden, liksom trosutövningens innehåll.

Så fungerade inkvisitionen

Inkvisitionen var alltså en speciell domstol med utomordentliga befogenheter att döma över avsikter lika väl som över handlingar. Hemliga agenter och notarier användes som omsorgsfullt insamlade bevis och arkiverade dessa även för framtida bruk, när man misstänkte någon för kätteri. Inkvisitorn och hans ställföreträdare brukade plötsligt dyka upp i en stad och hålla en predikan för stadsborna och uppmana alla att rapportera var och en som kunde misstänkas för kätteri. Om någon kände sig själv hysa kätterska åsikter, skulle han träda fram och bekänna, medan nådatiden varade. När denna frist hade gått ut började den "speciella inkvisitionen", då de som misstänktes för kätteri kallades fram. Vid denna rättegången behärskade inkvisitorn situationen i sin egenskap av både domare, åklagare och jury. Bevis från två vittnen var tillräckligt, och vanligtvis gavs det bara allmänna antydningar om vad anklagelserna gällde. Man hade likaså svårt att uppfatta namnen på vittnena, som kunde vara av synnerligen tvivelaktig karaktär. Den misstänkte tilläts ingen försvarsadvokat. Det kunde också hända, att den som skulle försvara en kättare snabbt upptäckte, att han själv enbart av det skälet kunde tvingas att inställa sig inför den heliga tribunen. Tortyr var ett mycket effektivt sätt att framkalla ånger. Det var bara havande kvinnor som slapp undan tortyr, tills efter nedkomsten. "Botgöringen" som följde på en bekännelse kunde ibland vara lindrig - t ex att delta i ett antal mässor eller att företa en pilgrimsfärd till en speciell vallfartsort. Men för de obotfärdiga eller återfallna blev straffet desto värre. Särskilt efter mitten på 1200-talet återstod bara en möjlighet: döden på bålet. Dock överlät inkvisitorn själva bestraffningen på de världliga myndigheterna, som avkunnade och verkställde domen, eftersom kyrkan själv inte fick beröva någon människa livet. Påvestolen var alltså beroende av den politiska relationen för sina ageranden. I Tyskland fick därför inkvisitionen ett ryckigt förlopp på grund av oenighet ibland mellan påvliga och kejserliga myndigheter. I Frankrike bedrev inkvisitionen en omfattande verksamhet. I Italien fick inkvisitionen mycket att göra, särskilt mot katarerna som var starka i norr. Efter lönnmordet på inkvisitorn Petrus Martyren 1252 (han helgonförklarades redan året efter, 1253, och kom att anropas i åskväder och mot huvudvärk) ökades de dominikanska inkvisitorerna. Valdenserna uppe i Alperna överlevde både 1300-talen och 1400-talen, trots svåra prövningar. I både England och Böhmen begränsades inkvisitionens effektivitet klart av den politiska situationen. Ett speciellt kapitel inleddes när man började spåra upp och utplåna häxeriet.

Jesuiterna

Jesuitorden blev romersk-katolska kyrkans inflytelserikaste orden. Den grundades av Ignatius Loyola (1491-1556) från Baskien. Påvens stadfästelse erhölls efter vissa svårigheter år 1540, varvid den nya orden fick namnet Societas Jesu (Jesu sällskap). Loyola blev jesuiternas förste ordensgeneral. Loyola var först yrkessoldat och kämpade mot fransmännen, men skadades svårt av en kanonkula i ena benet 1521. Under konvalescensen började han läsa böcker om Jesus och helgonens liv, och upplevde att han nu istället ville bli en soldat för den katolska tron. Strax efter detta fick han en vision av Jungfru Maria vilket gjorde att han sedan avskilde ett år av bön och meditation i ett kloster. Där skrev han sin kända bok Exercis spiritualis (Andliga övningar). Genom systematisk meditation, bön, kontemplation och visualisering kunde Ignatius Loyola gå in i ett transtillstånd där han även sågs levitera från golvet, vilket pekar på att han var påverkad av en stark demonisk kraft. Därefter studerade han språk och teologi i Barcelona och Paris. Tillsammans med några likasinnade (bland andra Francis Xavier, Katolska kyrkans mest kände missionär) bildade han 15 augusti 1534 sällskapet "Jesu kompani". Absolut lydnad var det första kravet inom orden och lydnadsplikten var så sträng att den förutsatte en särskild ed till påven som innebar en absolut lydnadsplikt gentemot honom. Sin första kyrkohistoriska insats gjorde jesuiterna vid tridentinska mötet genom att genomdriva stadfästelsen om dogmen om påvens absoluta makt över kyrkan. Sin huvudinsats kom den snart att göra i motreformationens kamp mot protestantismen, men även yttre mission upptogs på dess program. 1541 utsändes Francis Xavier som missionär till Indien och Japan.

Upplysningstidens opposition mot dess intolerans ledde till att jesuiterna utvisades ur Portugal. Orden upplöstes i Frankrike och påven slutligen nödsakades upphäva den 1773. Den återupprättades 1814, och tog genom ultramontanismen ledningen inom den katolska kyrkan och vann dogmen om Marias obefläckade avlelse 1854 och dogmen om påvens ofelbarhet vid Vatikankonsiliet 1870 som sina största segrar. 38 jesuiter har helgonförklarats, inklusive Ignatius Loyola.

Jesuit-eden publicerad år 1843.

Bertil Lundberg

Källförteckning:

Svensk uppslagsbok 1959.

De kristna - Illustrerad handbok i Kyrkans historia - 1980.

Alf Lindberg: Reformation och väckelse - 1982.

Encyclopedia Britannica.

Med flera.

Tillbaks till: föregående sidan