Så fungerar avlaten i dagens katolska kyrka Går det fortfarande att få avlat i den katolska kyrkan? Ja, det gör det. Katolskt magasin (Katolska kyrkans samfundstidning) tar i nr 12/99 upp detta. Biskop William Kenney redovisar två skäl till att man fortfarande kan ge avlat:
Avlat heter på engelska "indulgence" och är bland annat kopplad till skärselden. Det finns för närvarande två former av avlat: fullständig och partiell. Den fullständiga avlaten kan man få genom ett beslut av påven för en viss tidpunkt, t ex under det kommande jubelåret när den heliga porten ska öppnas i Peterskyrkan i Rom. För att få den fullständiga avlaten för sig själv eller någon avliden måste man också bikta sig, gå i mässan och be vissa böner under en period. Fullständig avlat innebär att straffet för mina förlåtna synder utplånas. Hur går det då för den som snart syndar igen? Då är det bara att börja om på nytt med ny avlat! I den katolska handboken om avlat som getts ut av Vatikanen står det vidare att den som råkar dö just när man fått fullständig avlat, kommer direkt till himlen utan att passera skärselden. Den partiella avlaten ges till dem som i sitt vardagliga liv litar till Gud och åtminstone mentalt gör någon form av from åkallan. Det kan innebära att man på grund av sin tro ägnar sig åt arbete för nödlidande eller frivilligt avstår från något som är välbehagligt för en själv för att man genom detta ska få hjälp att öva sig i självkontroll, hålla sina begär i schack och på detta sättet bli herre över sin egen kropp och därigenom efterlikna den fattige och lidande Kristus. Dessutom finns det andra former när det gäller möjligheten att få avlat som hänger ihop med att be vissa böner, gå i mässan, besöka en viss kyrka vid ett visst tillfälle eller att be för de döda. Om man t ex ber Te Deum (psalm nr 1 i den katolska psalmboken Cecilia) som ett uttryck för tacksägelse så får man man partiell avlat, men om man ber hymnen offentligt på årets sista dag, så blir avlaten fullständig!!!
Te Deum O God, we praise Thee, and acknowledge Thee to be the
supreme Lord. V. Save Thy people, O Lord, and bless Thy inheritance! V. Every day we thank Thee. V. O Lord, deign to keep us from sin this day. V. Let Thy mercy, O Lord, be upon us, for we have
hoped in Thee. Te Deum, also sometimes called the Ambrosian Hymn because of its association with Saint Ambrose, is a traditional hymn of joy and thanksgiving. First attributed to Saints Ambrose, Augustine, or Hilary, it is now accredited to Nicetas, Bishop of Remesiana; (4th century). It is used at the conclusion of the Office of the Readings for the Liturgy of the Hours on Sundays outside Lent, daily during the Octaves of Christmas and Easter, and on Solemnities and Feast Days. The petitions at the end were added at a later time and are optional. A partial indulgence is granted to the faithful who recite it in thanksgiving and a plenary indulgence is granted if the hymn is recited publicly on the last day of the year. Anders Piltz redogör här för avlaten. Fullkomlig avlat får (efter bikt, kommunion, bön för påvens intentioner och med den uppriktiga viljan att undvika all synd) t ex "den som under Allhelgonaveckan besöker kyrkogården och ber för de avlidna" eller "den som på Alla själars dag besöker kyrkan och ber Fader vår och Trosbekännelsen för de avlidna." Tillbaks till: föregående sidan
|