Peter Halldorf (PH) är en flitig författare. År 2001 kom han ut med boken "Helig rot" på förlaget Cordia. Vad är egentligen "helig rot" för PH? Intressant fråga, kan boken ge ett svar på det? Själv berättar PH i boken att han har hittat en nutida helig rot, sin själasörjare munken Evagrios, som sitter vid bädden av en uttorkad flod ute i den egyptiska öknen och flätar läderkors. Där bor han i en grotta sedan 40 år tillbaks. PH brukar åka dit och besöka honom ibland. Och få lite andlig vägledning. Evagrios har nämligen den andliga gåvan, diakrisis, den andliga urskillningens gåva. I förordet skriver PH att "rötter är den viktigaste förutsättningen för den grannlaga uppgiften att skilja mellan andarna". Och han fortsätter: "Utan ledning av dem som gått före, förankringen i en gemenskap och därmed värden rotade i en djupare mylla än vårt eget jag, är det svårt att hitta fram." Det omdömet gäller väl också dem som gått före. Om de som gått före gick fel, vart kommer då deras lärjungar att gå? PH menar att han i boken låter röster från några av den andliga vägledningens mästare höras. Verkligen? Vilka är då dessa? I boken omnämner han bl.a. Antonios (pionjären bland ökenfäderna), Gregorius av Nazianzos som var andlig mästare på 300-talet, Evagrios av Pontos som vid 300-talets slut blev den andliga urskiljningens mästare i öknen, Symeon på 400-talet i Syrien, den kringflackande munken Benedikt (levde i radikal askes och jämförs med Abraham, urpilgrimmen - men munk var han icke trons fader Abraham!), jesuitordens grundare Ignatios av Loyola på 1500-talet, mystikern Teresa av Avila i Spanien på 1500-talet, mystikern och skomakaren Hjalmar Ekström och den judiske filosofen Martin Buber. Martin Luther får inget omnämnande i boken! Ignatius av Loyola anser PH vara en förnyare av det andliga livet i Spanien på 1500-talet och med förmågan att skilja mellan olika andar. Snälla nån! Se sidan om inkvisitionens historia. PH citerar Ignatius av Loyola: "Det är utmärkande för den onde anden att gnaga, bedröva och resa hinder genom att oroa själen med falska skäl, så att den inte skall göra framsteg. För den goden anden är det utmärkande att ge mod och kraft, tröst, tårar, ingivelser och lugn, i det han gör allt lätt och undanröjer hindren för ytterligare framsteg i goda gärningar." Men tänk om den gode anden också är ett plagiat! Vargar i fårakläder måste avslöjas och till det kan krävas den Helige Andes uppenbarelse (nådegåvan att skilja mellan olika andar). PH skriver nämligen: "För den som renat sin själ behövs ingen ’särskild’ Andens gåva för att skilja mellan andarna." Detta är fel! PH fortsätter: "Nous är själens högre del, andens ögon, det inre organ där människan möter Gud, skådar Gud, smakar Gud, känner doften av Gud. Så lär hon sig, på doften, att skilja gott från ont." Det är på gränsen till ockultism! Ordet "nous" betyder i vanligt engelskt tal "praktisk intelligens" eller med ett bättre uttryck "sunt bondförnuft". Bondförnuft är en viktig gåva men den ersätter inte "den Helige Andes uppenbarelse till att skilja mellan andar" enligt 1 Kor. 12:10. PH skriver om dessa ökenprofeter: "Genom att ha fötterna i bägge världarna kunde de uppträda som sändebud mellan de två. De bar människornas frågor till Guden på andra sidan förhänget. Det kunde gälla allt mellan himmel och jord: gurkskörden och grälsjukan, samlivet och samvetet. Med den helige mannen kunde man tala om allt. Och han återvände alltid med svar, garanten för att den Outgrundlige brydde sig om hela livet." Det är faktiskt en bra beskrivning på en schaman! PH säger dock helt korrekt på ett annat ställe i boken: "När inte ens det skarpaste öga förmår skilja imitationerna från den äkta varan, då räcker inget mindre än Andens gåva." Men PH gör fel när han talar om att "öva sig i urskillning" som om det vore samma sak som nådegåvan att skilja mellan andar. Man kan komma långt genom att öva sig i urskillning men om grunden för dessa kriterier blir fel då kan en person göra helt fel urskillning! Då kan medeltida mystiker plötsligt bli andliga lärare att se upp till! PH nämner att det blev praxis att döpa spädbarn, men verkar inte se vilka konsekvenser en felaktig praxis medförde. Skärselden däremot påvisar han att den inte har en historisk grund att stå på utan att den fick sitt genombrott i folktron under medeltiden. Bengt Pohjanen som tog åt sig ortodoxa kyrkans nedärvda dogmer får en hel del utrymme. PH skriver: "I den ortodoxa tradition som Bengt Pohjanen idag tillhör, är ett av de vanligaste svaren på frågan vem Gud är: ’Jag vet inte’." Som hos alla vilsna människor vi ser runtomkring oss. Jesus gav däremot klara svar på frågor han fick (om än i liknelser som inte alla förstod). PH berättar om biskopsinvigningen av Anders Arborelius till ny svensk katolsk biskop den 29 dec. 1998, ett förtätat liturgiskt tre timmar långt drama där han själv var med. "Bakom varje akt, var symbolisk rörelse, låg en distinkt andlig innebörd: här förmedlades Helig Ande och här manifesterades uppdragets karaktär." Hur vet PH att Helig Ande förmedlades? Någon gåva att skilja mellan andarna uppvisar inte PH. Katolska ritualer är i mångt och mycket andlig ersättningsteologi. Den prövning av vederbörandes lämplighet som görs i den katolska ritualen är ett inövat spel för gallerierna. Inte kan sådant prövas på det sättet. Genom de kläder som biskopskandidaten blir iklädd under vigningsakten menar PH att de har en djup innebörd: från och med nu representerar han någon annan. Javisst så representerar han någon annan, nämligen påven i Rom, som en katolsk biskop först och främst måste representera. PH menar också att ämbetet fungerar inte oberoende av den som innehar det. Men i den katolska successionsläran så fungerar den oberoende av den som har ämbetet, likaså mässoffret. Inspirerad av fäderna i öknen skriver PH att "En ytterst enkel övning kan leda en människa allt djupare in i Guds hemligheter". Är det därför som PH börjat använda radband under sitt bedjande? "När lidelserna besegrats och människan i djupet skådar ljuset, Guds och sitt eget, då är hon framme", skriver PH om hur den andlige fadern leder sina lärjungar genom öknen. Då är det knappast längre himlen som är destinationen, utan en hägring i öknen. Den heliga roten i Peter Halldorfs bok har en doft av mystik. Är det åt det hållet PH leder sina läsare i den väglösa vandringens kompassriktning? Bertil Lundberg Till startsidan för www.tidenstecken.se |
