 Dag Hammarskjöld föddes år 1905. Under åren 1953-1961 var han FN:s generalsekreterare. Han omkom i en flygolycka på medlaruppdrag i Kongo i september 1961. I portföljen hade han NT, Psaltaren och religionsfilosofen Martin Bubers bok "Ich und du" som han höll på att översätta till svenska. I hans bostad i New York fann man ett manuskript med titeln "Vägmärken", en sorts filosofisk dagbok som han själv beskriver "ger den enda riktiga 'profile' som kan tecknas… en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud". Den utgivna boken har blivit en klassiker. Hammarskjöld var påverkad av mystiker som Mäster Eckhard, Thomas à Kempis och Johannes av Korset. Vad vill då Dag Hammarskjöld säga med sin dagbok? När man läser den är det framför allt två saker man lägger märke till. Hans ofta återkommande hänsyftningar till döden och hans egen ensamhet. Ordet "död" i olika former använder han minst 47 gånger i boken. Språket i de korta inläggen är inte helt lätt att förstå, han hoppar mellan olika tankar och uttryck och rör sig med svåra litterära uttryck. Jag ska först ge några citat från boken som belyser hans vemodiga sida: I morgon skola vi mötas, döden och jag -, Han skall stöta sin värja i en vaken man (sid.12). Hunger är min hemort i lidelsernas land. Hunger efter gemenskap, hunger efter rättfärdighet - en gemenskap byggd på rättfärdighet och en rättfärdighet vunnen i gemenskap (sid. 46). Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten? (sid. 69). Icke detta gör ensamheten till en pina: att ingen finns som delar min börda, men detta: att jag har endast min egen börda att bära (sid. 70). Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam (sid. 71). Tidigare var döden alltid med i sällskapet. Nu är den en bordskamrat: jag måste bli vän med den (sid. 85). Sedan ska inte undanhållas hellre att Hammarskjöld också skrev en del bra citat, han var en man av integritet och klokskap. Vad du måste våga - att vara dig själv. Vad du kunde vinna - att livets storhet speglades i dig efter måttet av din renhet (sid. 14). Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (sid. 17). Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar icke mark för ogräs (sid. 18). "Att förlåta sig själv" -? Nej, det går ej: vi måste förlåtas. Men vi kan tro på förlåtelsen blott om vi själva förlåta (sid. 123). I boken finns också sådant som man häpnar över. Blåkullaritt till djävulsborgen där vi möta blott oss själva, oss själva, oss själva - (sid. 52). Är Dag Hammarskjöld kristen enligt de anspråk Nya Testamentet har för en sådan person? Svaret kan bara bli ett tydligt NEJ! Hammarskjöld har en kosmisk världsbild om Gud "Guds förening med själen" (sid.127) talar han om. Och på sidan 130 kommer detta till uttryck ännu tydligare: "I den tro som 'är Guds förening med själen' är du en i Gud och Gud helt i dig, liksom han för dig är helt i allt du möter." Är det därför som KG Hammar och Martin Lönnebo är så förtjusta i den här typen av mystisk filosofi? Inte minst är det KG Hammar som i tid och otid har refererat till Vägmärken. Hammar har även skrivit ett häfte "Vägen valde dig" som utgör några meditationer över Dag Hammarskjölds "Vägmärken", men som också visar på KG Hammars introverta kosmologi. »Så gick jag i drömmen med Gud genom väsensdjupet: vikande väggar, öppnade portar, sal efter sal av tystnad och mörker och svalka – av själars förtrogenhet och ljus och värme – tills omkring mig var gränslösheten i vilken vi alla flöt samman och levde vidare som ringarna efter fallande droppar på vida, lugna, mörka vatten.« Hammar kommenterar detta Hammarskjölds "vägmärke": "Så kan ingen skriva som inte har erfarit något av mystikens verklighet genom meditation." Hammar skriver vidare: "Hos de flesta människor som hör ordet Gud far nog tanken i väg någonstans ut i molnen eller rymden och söker något objekt i universum som man kan tänka sig finns eller inte finns." KG Hammar är till stor del behjälplig i att sprida den felaktiga bilden av Gud genom sina alster när han istället som ärkebiskop borde ha förmedlat Nya Testamentets kristendom. Paulus skrev till sin unge broder Timoteus: Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå utmed den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.(2 Tim. 4:1-5) Det är detta vi ser. Den sunda läran har blivit ett filosofiskt tänkande. Avslutningsvis: Människor och tro behandlade 2005-06-24 boken Vägmärken. Här följer en liten sammanfattning av hur de tre medverkande i programmet såg på boken och människan Hammarskjölds religiositet. Säger också något om svensk religiositet år 2005. Mats Svegfors, landshövding: Boken är en djupt kristen reflektion. Jag - du relationen är meningen med livet. Vi var och en skall göra det vi kan. Stor för etiska värden. Svarade ja till någon eller något. Icke jag, men Gud i mig, säger Hammarskjöld. Kristina Nielsen, teolog i Svenska kyrkan: Hans gudsbild var så oerhört öppen jämfört den schartuanska tro jag vuxit upp med när jag började läsa teologi. Hans gudsrelation fanns med honom hela tiden, till och med in i döden, på hans sista resa. Poetiskt språk i hans texter. Hans gudsbild är inte den gudsbilden som Hägerström och hans kompanjoner gjorde upp med. Hammarskjölds gudsbild är mycket större än den instängda kristna traditionen som behövde vädras ut av dom här filosoferna. Hans gud är en annan gud, någon slags grund till tillvaron. Och då är det inte svårt att få ihop det. Han söker en mening med sitt liv. Han söker att släppa greppet om sig själv och sin egen egocentricitet, och sedan går han över gränsen, faller ner i något han ser som gud, botten eller grunden i tillvaron. Vi söker en mening i tillvaron, och då blir Hammarskjöld en symbol för det. Martin Lönnebo, biskop emeritus: Han är en människa som söker det viktigaste, nämligen mognad. 1963 när boken kom ut läste jag den (Lönnebo levde då i den kristna mystiken). Känslig och kluven människa. Vägmärken är en meditation över den heliga treenigheten på ett allmängiltigt sätt. Han får inte ihop detta med vetenskap och mystik och det är ett bevis på mognad. Han var en lärjunge till filosofiprofessorn Hägerström. Han var splittrad mellan mammans tro och det som hände på universitetet. Storheten är att han håller både på vetenskapen och tron. "Du som jag ej känner, men tillhör. Du." Det är sammanfattningen av hans mognad. Han har funnit det oerhörda mysteriet som han vilar i, samtidigt har han inte lämnat det hans mor lärde honom som barn. Han använder fortfarande du, det är en personlig relation. Det är underbart hur långt han kom i ödmjukhet mot slutet. Dag Hammarskjöld: Vägmärken, är utgiven på förlaget Bonniers. Bertil Lundberg Stefan Gustavsson: Den blinda fläcken. Hammarskjöld hade sagt ja till Gud och bekände sig som kristen. Men det var ingen konventionell kristendom han stod för, eftersom han såg Jesus som ett mänskligt föredöme enbart, inte som en gudomlig frälsargestalt. Svegfors skriver: "Hammarskjöld utvecklade en radikal Jesustolkning: radikal i det absoluta krav den ställde på att i Jesu efterföljd sätta sin nästa före sig själv men också radikal i det att Jesus var brodern, inte den gudomlige Jesus Kristus. Så löser Dag Hammarskjöld för sin del upp det dilemma som engagerat ledande teologer under hela upplysningstiden." Hammarskjöld – liksom Svegfors och ärkebiskop Hammar för att nämna några av hans kända efterföljare – står här för ett problematiskt perspektiv: Det går inte att särskilja de gudomliga anspråken hos Jesus från hans självutgivande liv. I de historiska källorna om Jesus från Nasaret är hans anspråk på gudomlighet och hans handlande i kärlek oskiljaktigt sammanflätade. Försöker vi separera dem, försvinner Jesus som person. Världen idag 050824 och Kulturvinduet. Tillbaks till: föregående sidan |