VAD HAR HÄNT?
En uppenbarelse om församlingens bortryckande av Olav Rogde
Det jag här har nedskrivit passerade för mitt inre torsdagen den 11 december 1952, då jag på förmiddagen låg i bön i en broders hem i Bergen. Jag blev själv väldigt gripen av synen. Den kom till mig just som jag läste ur en bok - ett litet häfte - och tanken på bortryckandet var just då inte alls i mina tankar. Det kom för mig, att jag skulle skriva ned det, men det stod just inte för mig som någon uppenbarelse. Jag ville liksom slå det ifrån mig i tanken att det var min fantasi, men jag fick inte ro i mitt inre. Jag sa till Gud: - Jag kan inte komma ihåg allt detta! Skall det nedskrivas så måste Du ge mig det en gång till. Det gick ett par veckor, så kom det över mig igen. Det var som att sätta sig ned och läsa en berättelse från en tidning eller en bok. Klockan var 10 på kvällen. Jag fick tag i en blyertspenna. Det låg en gammal kassabok där som jag skrev i. Jag skrev och skrev till närmare ett-tiden på natten. Då kunde jag inte längre. (Jag var i mitt 79:e år). Jag bad om att få vila och om det var mer, att Gud ville ge mig det nästa dag. Jag lade mig och somnade fort. Nu gick det återigen en vecka. Men så kom synen tillbaka en kväll klockan 10. Det var en direkt fortsättning från där jag hade slutat. Jag hoppas, att denna min lilla skrift, måtte väcka någon själ. Klockan är nio på förmiddagen. Fru Anderssen sitter vid radion och lyssnar till barntimmen för de små. Det var så bra idag, lite religion var också inblandat, för det borde det ju vara. De små hade gott av lite religion - inte för mycket, det kunde bli osunt. - Det kunde ha gått en fyra-fem minuter, då utsändningen plötsligt blev avbruten. Det var ett sensationellt meddelande från Oslo: - Staden i vild panik! Polismyndigheten meddelar, att det har försiggått något utom det vanliga. Ganska många - det kan inte med säkerhet sägas hur många - barn och vuxna är spårlöst försvunna. Myndigheterna kan inte påtaga sig att efterlysa de saknade, då det rör sig om alltför många, men de uppmanar de familjer som har mist någon anhörig, att lämna så utförliga upplysningar som möjligt om var och hurudant försvinnandet försiggått. Det är nödvändigt för att få en översikt och komma till botten i mysteriet. Några minuter senare meddelar radion, att på Stortorget försvann ett par av de handlande plötsligt, mitt under utförandet av sitt arbete. En blomsterkund berättar, att hon skulle betala för en blomma, och mannen stod och letade fram växelpengar från en stor väska, då han plötsligt försvann. Hon hörde, att han sade - Tack Jesus! Men hon såg honom inte mer. Hon gned sig i ögonen, ty hon tyckte, att det var som en dimma framför henne. Men mannen var borta, dimman likaså. I detsamma började en ung kvinna att skrika riktigt ohyggligt, samtidigt som hon rev och slet i en tom barnvagn. Hon sprang och ropade. - Någon har stulit mitt barn! Det var en pojke på åtta månader. Var är han? Var är polisen? Jo, polisen var där, men vad skulle han kunna göra? Från alla håll ljöd rop och oväsen. En stor, tjock affärsman störtade ut från sin affär och ropade: - Hjälp! Hjälp! Två av hans expediter försvann rätt och slätt vid disken. Men vad var då detta? Också från Stockholm kommer meddelanden om en massa försvinnanden i likhet med dem i Oslo och staden är i vild panik. Det meddelades, att flera poliser är bland de försvunna, och nu har Köpenhamn och Helsingfors meddelat om liknande händelser. Från landsorterna börjar det också att strömma in meddelanden om försvunna. Överallt är det barn och vuxna, som kommit bort. Polisen står rådvill och maktlös över detta mysterium - Ulf, säger fru Andersen. - Herre Gud, vad är det? Hon reser sig och går ut i gatuporten och ser ned över gatan. Det är ett vackert villastråk, fina små hus med gärdesgårdar omkring. Där kommer fru Håland. Hon håller för sina ögon och ropar så ohyggligt: - Ruth! Ruth! Så får hon ögonen på fru Andersen och frågar: - Har du sett om någon främling har rest förbi? Ruth är försvunnen! Hon satt på trappan utanför vårt hus, medan jag stod och ordnade med en rosenbuske, och så försvann hon. Helt borta! Jag ropade och skrek: "Ruth!" Ingen svarade. Jag tyckte alldeles, att något for upp längs väggen, men man blir ju alldeles förvirrad, att det går runt för en, man ser och tänker så mycket märkligt. Men Ruth! Ruth! Var är du? Vem har tagit henne? Hon gråter i förtvivlan. Men där kommer Andersen. - Kommer du nu - vid denna tiden? Frågar fru Andersen. Klockar är bara halv tio. - Jag orkar inte hålla på längre, det är ju rena virrvarret alltsammans där borta på verkstaden. Många arbetare har blivit borta på ett mystiskt sätt. Flera maskiner har stoppats, och man trodde till en början att det hade hänt olyckor. Vi letade runt, men vi fanns inte ett spår efter någon av de försvunna. Men så började han, som hade sagt sig vara kristen och gick på möten - jag kommer inte ihåg vad han heter - att säga: - Nu har det hänt! - Vad är det som har hänt? Frågade jag. - Jesus har hämtat de sina! Han vred händerna och storgrät och ropade. - Och jag är kvarlämnad! Jag är kvar! - Jag bad honom sluta upp med detta prat, men han bar sig värre och värre åt. Det var förfärligt att höra på honom. Ja det var visst flera, som hade det på samma sätt. Det blir övertidsarbete i alla fall idag. Men nere i stan var det ännu värre. Det var rent trafikkaos. Chaufförer hade blivit borta från bussar och bilar, liksom passagerare. Spårvagnarna hade stoppat och stod i långa rader och de bussar och bilar, som hade chaufförer, försökte att åla sig fram. Men folk var halvt vansinniga och sprang runt och letade efter sina anhöriga. Polisen stod maktlös. Fru Håland gråter, vrider händerna och springer hem. Andersen och hans hustru går in. Radion står inställd på Bergen: - Från alla håll meddelas om bortkomna personer. Telefonen har ringt under hela förmiddagen med förfrågningar och meddelanden om denna ohyggliga händelse. Från flera fartyg på haven har folk försvunnit. På BB-avdelningen har alla nyfödda försvunnit, och mödrarna jämrar sig i förtvivlan. Biträden och sköterskor är skräckslagna, men av dem är även några borta. På ålderdomshemmet har även flera kommit bort. Klockan 11.00 meddelar radion - denna gång från London - att det vid 9-tiden idag plötsligt började komma meddelanden från hela Storbritannien, att det har försvunnit en massa barn och vuxna utan att man kan finna det minsta spår. Av de försvunna har ingen återfunnits. Det hela är ett mysterium. En del präster har sammankallat församlingarna och har funnit, att det är de mest gudfruktiga och bedjande av deras medlemmar, som är borta. Också en del präster och predikanter skall vara med bland de försvunna. En biskop i ett större trossamfund har sammankallat sina präster till ett möte i kväll. Nu är det tre och en halv timme sedan det första meddelandet kom från Oslo, och det visar sig, att det hela tiden kommer in nya rapporter från alla länder om försvunna personer. I Fjärran Östern kommer det från Korea de mest uppseendeväckande meddelanden. Där beräknas talet på de försvunna till flera hundra tusen, däribland många militärer från de förenade styrkorna. Att beskriva händelserna, som de har utvecklat sig dessa första timmar, är helt omöjligt. Alla är skräckslagna. På gatorna springer folk fram och tillbaka och vrider händerna, och skärskilt mödrar, som mist sina barn. Men många bespottar och förbannar både Gud och människor. En man kommer springande ned över gatan. Han vrider händerna och ropar: - Passa er! Passa er! Vi blir snart tagna allesamans! Han har nog mist förståndet. En äldre kvinna står vid ett hörn med knäppta händer och ser upp mot himlen. Så säger hon: - Å, nej - när vi inte gjorde oss färdiga på sådant sätt, att vi blev med när Han var här, så blir nog ingen hämtad härefter. Herre Gud! Jesus, hjälp oss! Nu har det inträffat! Jag har varit religiös i hela mitt liv, men jag trodde inte att Han kom så fort. Jag har inte tagit allt så noga. Från järnvägen meddelas, att det ännu ej inträffat någon direkt olycka. Bara ett tåg står på Finse utan förare och utan konduktör. Det har sänts order till alla banvakter att leta noga längs hela linjen efter människor, som möjligen kan ha hoppat av från östgående tåget och rimligtvis förolyckats, då nämligen flera resande blivit borta. Likaså från fjord- och kustbåtarna meddelas det om försvunna människor. I kväll kom det ut en slags redogörelse i dagstidningarna, där man uppmanade folk till att vara besinningsfulla och stilla. Polisen och myndigheterna arbetar överallt för fullt för att få fastslaget antalet bortkomna personer. Likaså är vetenskapsmännen - och särskilt meteorologerna - i verksamhet för att finna orsaken till detta märkliga fenomen. Nu har det även inkommit meddelande från USA, att det börjat strömma in anmälningar till polisen i Öststaterna av liknande art som de i Norge. Det meddelas om ganska ödeläggande trafikbesvärligheter i Staterna med förluster av många människoliv. Tidningarna menar, att man i morgon bittida skall få en mera utförlig översikt över vad som har hänt i Staterna. Klockan är nu 20.00 och av nyhetsutsändningen framgår det att denna katastrof verkar på samma sätt över hela världen. Hittills är det de större städerna man vet mest om, men från landsorterna börjar nu även uppgifterna om antalet försvunna att strömma in. På den sydliga delen av jorden har det inträffat något helt liknande, och det ser ut att ha försiggått parallellt med vad vi har upplevt här. En förfärlig oro råder överallt. Det ser ut som om folk inte törs gå till ro i natt. På gatorna diskuteras det hysteriskt om det, som har hänt. Man kommer mer och mer till den slutsatsen, att det har med de kristna och kristendomen att göra. De som kände de försvunna vet att berätta - samstämmigt med deras anhöriga - att det uteslutande är kristna fanatiker och oskyldiga barn, som kommit bort. En bryggeriarbetare hade i kväll yttrat: - Ja, Hans Olsen är borta nu, och nu har han väl fått det på det sätt, som han har gått här och predikat om, att Jesus skulle komma och hämta'n snart! - Ja, svarade en annan, vi hade en sådan en, och han kom också bort. Men nu måste väl myndigheterna ta hand om saken och förbjuda all religion, så något sådant inte kan hända en gång till. - Å, nej! Utbrast en i hopen, det kommer aldrig till att hända mer! De har nog haft rätt ändå dessa kristna, ty de hade en föraning om detta. Hade vi bara hört på dem, så hade vi kanske haft det bättre nu, än att vara nödd till att leva kvar i detta helvete och detta kaos, som vi nu har över oss och kommer att få mer av. - Jaså, du trodde på dem, du? Då borde du slagit följe med dem när de for! Sa en. - Jag skulle önska, att jag hade kunnat! Svarade han bara och gick. Någon ropade efter honom: - Du borde hängas, både du och alla andra som befattar sig med denna sinnessvaga kristendom. Nästa dag kunde tidningarna i alla fall inte ge någon förklaring. Allt är och blir ett mysterium. Från alla länder kommer likalydande rapporter. Från missionsfälten berättas om att massor av kristna försvunnit. Bara ett fåtal av de kristna är kvarlämnade där. Det visade sig vara ganska många präster och predikanter närvarande på mötet, som var sammankallat, men många har också ryckts bort. Det härskade en nervös och dyster stämning. Många var helt olyckliga, säger rapporten. Men det rådde inte det minsta tvivel om att det som var skett, var det förutsagda bortryckandet av de heliga, eller brudens upptagande. Några erkände att de - trots sin teologiska utbildning och sina studier av Guds Ord - aldrig hade tänkt sig, att det skulle ske på detta sätt. De var främmande för pånyttfödelsen och barnaskapets ande. En ung präst yttrade: Jag har aldrig lärt det på sådant sätt! Professorerna talade aldrig om det på det sättet som det har försiggått i dessa dagar. Det var en tendens till diskussion, men sinnena var alltför uppskakade till att den kunde bli saklig, skrev journalisten. Då polisen hade vänt sig till allmänheten för att höra den allmänna uppfattningen, blev det utfärdat en rapport, som de flesta mötesdeltagarna var eniga i: - Det som har hänt var nog en förutsagd biblisk händelse, den så kallade "Brudens upptagande" eller att Jesus hämtade de sina. Detta är allt som vi för tillfället kan säga. Polisen ville dock icke offentliggöra prästernas uttalande, då de menade att detta var ett foster av en nervös och hysterisk fantasi. Händelsen var också av så vittomfattande beskaffenhet, att saken måste bli en regeringsangelägenhet. Har det något med den kristna religionen att göra, då borde man tills vidare stänga alla kyrkor och religiösa församlingslokaler, tills man fått bättre översikt och allt blir klarlagt. Detta är ju ett problem, som träffar alla nationer, så det måste kanske bli en gemensam inställning till saken. Då må väl FN bli det rätta organet till att ta upp saken och undersöka den grundligt. I de kristnas läger tycks stämningen vara mycket tryckande. I går - söndag - var alla kyrkor och lokaler fulla av folk. Några församlingar var utan predikanter och många medlemmar saknades. I många trossamfunds församlingar var det glest med troende kvar, men till gengäld var det en väldig tillströmning av utomstående, och i de flesta fall de som var "träffade av den stora olyckan", som man uttryckte det. Folk ville höra Guds Ord, men det var liksom borta. En försökte att läsa. Han sade: - Jag förstår ingenting! De gav bibeln till en annan, och han sade: - Jag kan inte läsa! Andra grät. Den stora massan tycktes vara enig om att kristendomen var den direkta orsaken till denna tragiska händelse och menade, att de kunde få en rimlig förklaring på denna sak hos de kristna. Många kom även för att söka Guds hjälp. De var djupt olyckliga. På de flesta möten rådde dock rena förvirringen. En man stod med knutna nävar och ropade till en predikant: - Det är din skull, att så många av oss har blivit kvarlämnade! Du talade aldrig om att Jesus snart skulle komma och hämta de sina, och ännu mindre om att ha ett rent hjärta och vara fylld av den Helige Ande, samt att ha allt uppgjort med Gud och sina medmänniskor. Jag vet vad som har hållit mig tillbaka, det är bara småting, ja småting, men - men… Herre Gud hjälp! - Tig! Sa predikanten. Han menade att han gjort sin plikt, och på detta sätt skyllde den ena på den andra under vrål och gråt. De bankade på, men dörren var stängd! Tillståndet kan icke beskrivas - så som det utvecklade sig. Folk var klara över att en fruktansvärd tid stod för dörren. Det låg liksom i luften, att allt hopp var ute. Porten var stängd. De bankade och ropade - alla dessa som hade nöjt sig med tomma kristliga fraser och talesätt - några hade varit med för kamratskapets skull, andra bara för olika uppgifter i sång och musik och liknande - och allt utan att vara pånyttfödda och utan att äga barnaskapet och därmed arvsrätten. Ja, för många hade församlingslivet bara varit ett föreningsliv, en hobby för att få fritiden till att gå fortare. Men nu bankade de alla på den stängda dörren: - Herre! Herre! Öppna för oss! Till allt detta kom de ohyggliga ryktena om att det tredje världskriget kom att bryta ut när som helst. Den diplomatiska förbindelsen mellan Öst och Väst var avbruten. När det gällde bortryckandet och de kristna, så tog det inte myndigheterna lång tid att fatta ett beslut. Från Öststaterna kom ett meddelande om att kommunistländerna gick i spetsen och förbjöd all kristen verksamhet och sammankomster. Det blev med hot om dödsstraff förbjudet att nämna Jesu namn. Länderna skulle renas från all kristen litteratur. Med bibeln överst skulle allt brännas. Det betydde döden att vara i besittning av det allra minsta som bar prägel av eller minde om Kristus. I de västliga staterna tog det lite längre tid innan man lagstadgade sådana förbud. Men den gudlösa massan - både bland de ledande och bland folket - var uppskakade över vad som hade hänt och fordrade att något måste göras. Majoriteten segrade, och då kristendomen var händelsernas orsak, var resultatet klart. Så började den förfärligaste av alla tider i mänsklighetens historia. En stor mängd av de kvarlämnade kristna fortsatte att ropa till Gud och ville inte efterkomma myndigheternas förbud. De blev fängslade med förhör efter äkta Gestapo-metod. Om du vill förbanna och förneka Jesus Kristus, så kan du rädda ditt liv! - Det var parollen. Men tusentals var ståndaktiga och massmördandet var obeskrivligt. Många blev pinade någonting fruktansvärt tills de dog. Det var ingen lag och rätt mer. Satan var lössläppt. Ve jorden och dem som bor på den! Det var flera som i nöden gav efter. De hade ingenstans att fly till, ty "hela världen är i den ondes våld". Alla länder var eniga om att de kristna måste utrotas. Denna världens furste hade nu tagit makten. Barn förrådde sina föräldrar till döden. Nu gick det i uppfyllelse som står skrivet i Luk. 21:14 "Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull." Det är omöjligt att beskriva detta tillstånd, men Gud har skildrat det hela i Uppenbarelseboken. Och det stora ropet från dessa olyckliga var: - Herre! Må Du förkorta dessa dagar! Käre vän! Du skall inte riskera att bli kvarlämnad. Gå inför den allsmäktige Guds ansikte, bed ödmjukt om ljus och nåd. Ännu i dag är det tid. (Översättning från den norska tidningen Hjemmets Venn nr 22, 1958 av missionär Rune Åsblom.) 1 Tess. 4:15-18 "Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord." Dessa ord av Paulus blir inget tröstens ord för alla dem som blir kvarlämnade när världshistoriens största händelse inträffar. Varför talas det inte mer om denna stora händelse i våra kyrkor? Vi som står närmare denna händelse än någon annan generation talar mindre om den än man gjorde för så där 50 år sedan. Paulus fortsätter och skriver i nästa verser, 1 Tess. 5.1-9 " Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus." För de som blir kvarlämnade kommer Jesus (och den onda tid som sedan följer) som en tjuv om natten. När alla verkligt kristna människor är borttagna genom "uppryckandet" då är det fritt fram för Satans välde under Antikrists ledarskap. 2 Tess. 2:3-12 beskriver detta: " Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? Ni vet vad det är som nu håller honom (Antikrist) tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse (Antikrist) öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.." Och avfallstendenserna ser vi väl klart i vår tid…, ett starkt tidstecken. Några intressanta detaljer som kan omnämnas i denna uppenbarelse:
Frälsningsarméns grundare William Booth förutsa vad som skulle bli detta århundradets största villfarelser: "Religion utan den Helige Ande. Kristendom utan Kristus. Förlåtelse utan pånyttfödelse. Moral utan Gud. Och himmel utan helvete." Detta kan väl benämnas med ett nu känt ord - Liberalteologi. Det var den kristendomen som praktiserades i Laodicea. Missionsforskaren Patrick Johnstone, känd för sina "Operation Word"-böcker skriver: "Liberalteologi predikas i sjunkande samfund i ständigt tommare kyrkor." Naturligtvis, det predikas inte att Jesus ska komma igen i dessa kyrkor! Algot Niklasson hette en ung brinnande evangelist som stod i ett starkt väckelseskeende. Han skriver i sin bok "Väckelsen är här" år 1951. "Den stora inspirationskällan för den första församlingen var deras väntan på och vetskap om, att Jesus snart skulle komma tillbaka. Det var detta som drev: Jesus kommer snart, och vi måste få världen räddad, innan han kommer. De hälsade alltid varandra med ordet: "Maranata" - Du vår Herre Jesus, kom! - Det var församlingens längtan och önskan: Jesus kom, Jesus kom. Bertil Lundberg The Midnight Cry (Real Audio) Det finns många som fått drömmar och visioner om att Jesu ska komma igen. Här följer fler sådana berättelser. En dröm om Jesu återkomst Det var den 2 januari 1991. Jag skulle till bönemötet kl 19.00. Men då jag kände mig trött, lade jag mig en stund. Jag somnade då och drömde följande: Befann mig i mitt barndomshem i den del av byn som kallas Niemi. På svenska "Udden". Där fanns även några andra av familjen. De övriga gick ut men lämnade dörren öppen. Det var en sen och mörk kväll, det verkade vara höst. Jag lade märke till att de tittade uppåt. Vad såg de på? Jag gick ut och lyfte blicken mot den mörka himlen. Där syntes många änglagestalter högt upp på himlavalvet. De var lite otydliga i konturerna, men man kunde se att de var vitklädda och hade ljusgloria omkring huvudet. "Gode Gud, vad är detta?", tänkte jag lamslagen av häpnad. Det finns folk som har sett änglar, men inte jag som är en "jordnära" person med knappast några andliga upplevelser. Snart ser jag vita, vackra moln komma farande norrifrån som drivna av en stark vind. Det är inga vanliga moln - det sitter fullt av människor på dem. Jag känner inte igen någon. Så försvinner "ekipagen". Från ett hus i närheten kommer en del människor ut. De talar med varandra. Rösterna är upprörda. Jag går in i huset. Där finns rätt många personer. De sitter och stirrar på TV-n liksom alldeles trollbundna. Det är en extra nyhetssändning, hör jag. Upprörda och chockade personer berättar om hur de sett änglar på himlen. Oj då, tänker jag, då är jag inte ensam om det. Det måste vara Jesus som kommit för att hämta de sina som det står i Bibeln, tänker jag. Jag ser en bekant bland de församlande. Eivor, och säger åt henne: "Jag som strävat mot himlen i alla år… Men här har jag blivit kvarlämnad!" Efter att jag vaknat, tänker jag: Det här stämmer ju med Bibeln utom på en punkt: molnen med människorna. Det hade jag aldrig hört eller läst något om. Flera månader senare slog jag som på måfå upp Bibeln och läste följande i 1 Tess. 4:17: "… Sedan skola vi… bliva jämte dem bortryckta på skyar…". Berta Johansson, Vittangi - (Publicerat i Guds Rikes Röst nr 3-4 2000) Tillbaks till: föregående sidan. |