Eduard Rupprecht: Vad är sanning?
Förlag: Ungdomsbladets Förlag, Hässleholm (1954). 

Pastor Rupprecht (från Wallesau i södra Tyskland) skrev denna boken redan år 1874 som en försvarsskrift för kristendomen och som gavs ut i ny upplaga på svenska 1954. Det är intressant att bland annat se hans argument för att det är Gud som har designat och skapat vår natur i motsats till utvecklingsläran som börjat slå rot även i kristenheten redan vid den tiden under påverkan av ideologier både från både vänster och höger. Han skriver: 

Ställningen är alltså denna: I otrons läger finnes det en vänster och en höger, radikalismen och liberalismen. Men de är eniga ute ett, nämligen uti det de icke vilja, eniga uti att förneka kristendomens Gud, bibelordet, den kristliga trosläran, de kristliga sederna, kristligt äktenskap, skola och stat (sid. 23). 

Naturens vittnesbörd om att det finns en allvis Gud återkommer han ständigt till. Det är frågeställningar som fortfarande är aktuella, hur kan naturen vara så väl ordnad, kan slumpen ha gjort detta? Vad är sanning? Har den moderna vetenskapen löst dessa gåtor efter så många år? Här följer en rad citat från boken:

Låt oss se in i djurvärlden! Hur konstfärdigt är inte alla dessa tusental av djur sammansatta! De är inrättade just så som de måste vara för att kunna leva i vattnet eller i luften eller för att finna sin näring på jorden. Och vilka under frambringar inte den så kallade instinkten? Bina bygger sina celler sexkantiga, den ena vid den andra, så fullkomligt som den störste arkitekt. Och dock känner de inte till mått och beräkning. Fågeln bygger sig de näpnaste nästen, och av vem har han lärt detta? Fjärilarna lägger sina ägg just på de växter, av vilka larven, när den kryper ut, skall hämta sin näring. Fjärilen själv äter inga blad, och likväl drivs han av instinkten att alltid lägga äggen på den rätta platsen. Vet han då på förhand, att larverna kommer ut av äggen, och att de behöver just dessa blad till föda? Då måste han ju kunna beräkna och ha förstånd liksom vi människor, men det har han inte. Vad som driver honom är den så kallade instinkten (sid. 59). 

Ännu ett exempel! Göken lägger blott ett ägg var åttonde dag. Skulle han själv utkläcka sina ägg, så skulle släktets förökande ske alltför långsamt. Vad gör han då? Han lägger sina ägg i andra fåglars bon och bryr sig inte mer därom. Den fågel, i vars bo det främmande ägget är lagt, kastar inte ut det, så som man skulle vänta, utan ligger därpå, kläcker ut det och matar gökungen så flitigt, att nära nog de egna ungarna få ta skada därav. Vem har nu ingivit fåglarna detta? Deras instinkt? Av egen eftertanke? De har ju intet förnuft. Följaktligen måste där vara ett omtänksamt, omsorgsfullt förstånd, som står bakom dem och som har inrättat deras natur sådan (sid. 60-61). 

Betrakta blott en flugas öga! Det sitter fast i huvudet och har 4.000 sexkantiga speglar. Varje gott förstoringsglas visar oss detta. Det gör alltså 4.000 bilder. Och likväl ser flugan blott en bild, annars skulle hon inte kunna flyga rätta vägen. De 4.000 ytorna måste följaktligen vara så noga beräknade och sammanfogade, att de 4.000 bilderna sammanflyta till en. Är inte detta ett mästerstycke i geometri? Och detta skulle en blind naturkraft ha åstadkommit? (sid. 62). 

Hur, frågar vi, hur? Skall av denna döda materia, av blotta jordens stoft, redan blott en enda växtcell ha uppstått? Den skall ha uppstått därigenom, att materiens atomer lyckligtvis ha lägrat sig så bredvid varandra, att därav har blivit en liten ur-planta? Men vet ni då inte, ni herrar darwinister, att denna er utprodukt för längesedan är oemotståndligen vederlagt? ”Allt levande uppkommer av ett ägg”, ett frö, en säd; det är en orubblig sats. Varest intet ägg, ingen säd är, där uppkommer ingen växt, även i den fetaste jordmån. En växt kan förvandlas till jord men inte jord till en växt, när ingen säd, intet frö är för handen; det är en enkel, obestridlig sanning. En av de ivrigaste darwinister, Huxley, bekänner ganska öppet, att av blott materia kan ingen cell än mindre en planta uppstå. Varifrån kommer då den första urcellen, när den inte kunnat bilda sig av den för handen varande materien? Där står den överkloke darwinisten och river sig bakom örat, ty han vill inte bekänna: Här finnes en skapare som har sagt: ”Jorden frambringe örter, som frö har” o.s.v. som alltså genom sitt allsmäktiga ord har i den döda materien skapat fröet till urcellen. Men vidare! Av denna ena eller några få urceller skall hela växt- och djurvärlden så småningom av sig själv ha utvecklat sig. Det är onekligen en stark tro, som darwinisten här begär av oss. Av en tulpan skall t.ex. ha kommit en nejlika, av en nejlika en törnros o.s.v. (sid. 67-68). 

Även med giraffens tillkomst har det  efter Häckels ”naturliga skapelsehistoria” gått till på ungefär samma sätt. Något djur – vilket kan vara likgiltigt – hade ätit upp allt lövverk på de låga buskarna och träden, och var därför tvunget att sträcka upp sitt huvud efter de högre trädtopparna. Många år å rad prövade det dagligen på att sträcka halsen. Efter vår erfarenhet skulle det genast fallit på den nära liggande tanken att söka sin föda på andra ställen; eljest skulle ett sådant djur med hela sin släkt efter några dagar varit förbi. Men då en giraff ovillkorligen skulle uppkomma, så fortfor naturligtvis det dåraktiga djuret att stå längtansfullt framför de avbitna grenarna och sträckte i några år outtröttligt sin korta hals upp emot den gröna toppen, utan att under tiden svälta ihjäl. Och – o under! Den ena nya halskotan efter den andra växte till, och slutligen efter en hård ”kamp för tillvaron” nådde en lång giraffhals ända upp till lövet på de högsta grenarna. Han jublade över sin räddning – och blev en giraff!

Mycket intressant är det också att se, huruledes valfisken uppkommit av flodhästen. Denna miste en vacker dag alldeles lusten till att färdas på land och kastade sig med hela sin släkt i vattnet. Av denna orsak sammankrympte hans fötter, och fenor växte i stället. Häckel borde emellertid veta, att flodhästen måste vistas på land inte blott för att dra andan, utan i synnerhet emedan hans föda huvudsakligen består av ris och sockerrör. Hur nu en flodhäst tvärtemot sin natur kunde få lust endast till fiskföda och vistelse i vattnet, måste åter för en förnuftig människa synas som ett obegripligt under, men här har man ingenting annat att tro på än darwinisternas egen utsaga, än skönt han är en avgjord fiende till alla under (sid. 74-75).  

En arbetsfördelning måste följaktligen införas, om de inte skulle gå under. Så skulle t.ex. djuren i begynnelsen ha livnärt sig med en och samma föda men av brist på livsmedel ha måst införa en spisordning, vilket efter Häckel är detsamma som en arbetsfördelning ibland skomakarna. Denna jämförelse skulle dock, som Ebrard anmärker slå bättre in, om en av dessa Häckels skomakare stillade sin hunger med potatis, den andre med köttbullar o.s.v. Kort sagt, dessa djur företogo en spisarbetsfördelning. På en ö funnos t.ex. hundra hjortar, som led brist på hjortföda; så beslöto då tio av dem att i stället äta havre och blev naturligtvis efter hand hästar. Ty åtskillnaden i kropparnas inrättning uppstår – efter Häckel – ”genom denna arbetsfördelning”. Fyrtio stycken bestämde sig för att äta gräs och blev kor och oxar; fyrtionio åto råttor och blev kattor. Blott en av dem lät sig nöja med den simpla tisteln och blev naturligtvis utan krus degraderad till – åsna (sid. 75-76). 

De där uraporna måste ha varit apor av alldeles egendomligt slag. Det måste vi tro på Darwins ord. Men då måste dock denna tanke uppstå: Som efter Darwins åsikt apsläktet måste ha existerat i millioner år, emedan eljest inga människor kunde finnas; så borde man ju dock vänta, att åtminstone på ett eller annat ställe i världen skulle finnas en mängd apor, som allaredan blivit halvmänniskor och således med lätthet kunde fullständigt civiliseras. Men trots allt bemödande finner man ingenstädes något spår härtill (sid. 79). 

Men om man nu finge originaltavlan i handen och jämförde den med den förändrade bilden, då kunde man ju ännu upptäcka likheten och få ett begrepp om hurudan bilden hade varit, innan den förvandlats eller fördärvats av vädret, tiden eller fuskare. På samma sätt förhåller det sig med de gamla folksägnerna. Sammanhåller man dem med bibelns berättelser t.ex. syndafloden o.s.v. så kan man tydligt förstå, att dessa folksägner inte är annat än förändringar och förvridningar av den historia, som i bibeln är uppenbarad så ren och oförfalskad som en originalbild. På detta sätt bevittna folksägnerna, i trots av sina vanställningar, likväl klart nog, att den bibliska berättelsen är sanning och inte dikt (sid.87). 

Otron har vittnat emot sig själv: naturen, historien, bibeln har, den ena efter den andra, upphöjt sin röst för tro och emot otron. Och likväl kan en människa höra alla dessa vittnesbörd, hennes förstånd kan vara besegrat, så att hon inte har flera invändningar att framdraga, och ändock ljuder det inom henne: Jag kan inte tro. Varav kommer detta? Det kommer helt enkelt därav, att människan inte blott har förstånd utan också ett – hjärta. Men hjärtat och förstånd är två ting. Du ser t.ex. människor, som är hemfallna under dryckenskapslasten. Deras förstånd säger dem, och de bekänner rent ut: Min dryckenskap störtar mig med kropp och själ, med hustru och barn, med hus och hem i olycka, – och likväl överge de inte lastens väg. Deras hjärta är inte besegrat, om också deras förstånd inte följas åt (sid.148). 

www.tidenstecken.se