Mont Pelée-vulkanen på Martinique utplånade Saint Pierre år 1902
| På långfredagen år 1902 drog en
pöbelhop - för att driva gäck med Jesu Kristi död och
uppståndelse - genom Saint Pierre och man förde med sig
en gris i hädelseprocessionen upp till stadens torg,
där man slaktade den och spikade upp den på ett kors,
som man rest för ändamålet. På långfredagens kväll
togs den ned från korset och begrovs. På påskdagens
morgon grävdes den upp igen - allt under hån och
bespottelse av det, som den heliga påskhögtiden ville
påminna om. Kan man gyckla så grymt med Jesu död och Jesu blod ostraffat? Svaret kom några dagar senare när hela staden utplånades, endast 2 personer i själva staden överlevde. Den ena var 28-årig svart skomakare. Den andre var en 25-årig svart hamnarbetare, som var inlåst i en cell och som skulle hängas för mord. Förutom dessa två inne i staden klarade sig några på fartygen i hamnen. Omkring 30.000 människor omkom. Från tid till annan brukade det pyra och ånga från Mont Pelée, ungefär som när en gammal man röker pipa. Huvudkratern hade varit inaktiv under långa tider, bortsett från ett mindre utbrott 50 år tidigare. Så länge någon kunde minnas hade det funnit en sjö där med namnet Létang des Palmistes, ett populärt utflyktsmål. Den enda eruption man i övrigt registrerat ägde rum 1792, och den hade också varit obetydlig. Mont Pelées sluttningar var klädda med rik växtlighet. Närmare toppen fanns täta urskogar. De längre ned belägna delarna upptogs av odlingar, företrädesvis sockerrörsplantager. På flera ställen reste sig sockerfabrikernas skorstenar, Själva toppen var nästan kal, och i dess närhet utbredde sig en liten kratersjö, som med sin lugna, vackra spegel lockade turister till en bergsbestigning och några timmars avkoppling och rekreation. För invånarna i Saint Pierre var det ett vanligt och uppskattat nöje att företa utflykter till vulkanens topp för att där njuta av den härliga utsikten. Under lång tid före katastrofen hade en evangelist uppträtt i Saint Pierre och hållit möten. Han samlade ganska mycket folk och predikade mot synd och last och varnade de sorglösa och nöjeslystna. Han förutsade också, att en katastrof över staden var förestående, om man inte upphörde med sin sedeslöshet och sina gudsfientliga upptåg. Även en from prästman blev gripen av lägets allvar och började predika väckelse. Båda profeterade om den annalkande hemsökelsen. Resultatet blev dock att man i allmänhet slog dövörat till och fortsatte som tidigare. Man sökte också hindra de båda predikanterna att framträda med sina budskap. I mars månad 1902 kunde man ända ned i staden känna stark svavellukt från kratern. Man iakttog alla försiktighetsmått. Många bar våta näsdukar för munnen för att skydda sig mot de giftiga gaserna. Hästar föll omkull på gatorna och dog, kvävda av svavelångorna. Den 2 april upptäcktes nya ångande hål. Den 23 april kändes några jordskalv, så att porslin och dylikt skakade och det föll ett lindrigt askregn över gatorna. Den 25 april såg man rök strömma ut från vulkantoppen. Somliga började då känna sig otrygga och sökte komma i säkerhet på högre ställen i stadens närhet. Under de följande dagarna blev situationen alltmer hotande. Några explosioner i sekundärkratern kastade upp stenar och askmoln. Tidningarna såväl som stadens myndigheter sökte lugna allmänheten och rådde alla att lugnt stanna kvar i staden. På allt sätt sökte man invagga folk i en känsla av säkerhet. Och vad kan inte propaganda göra! Vulkanen hade ju aldrig förr visat sig vara farlig! Sedan följde upprepade gånger det ena askregnet efter det andra. Trakten runt omkring började allt mer bli likt ett snötäckt vinterlandskap. På vulkanens sluttningar föll häftiga slagregn med en våldsamhet, som kom floderna att svämma över, så att de sköljde med sig grus och stenar i ansenliga mängder. Dånet av de frambrusande vattenmassorna hördes över hela staden. En oroväckande orkester i stigande crescendo. Den 1 mag låg vulkanen stilla. Den 2 maj började det regna aska igen. Den 3 maj tittar solen svagt fram. Man hör inte längre åkdonens rassel på gatorna. Ljudet dämpas av askan. Vindbyarna blåser ner askan från taken och markiserna och driver den in i rummen, om man oförsiktigt nog lämnat fönstren öppna. Den 5 maj är staden höljd i mörker på grund av det täta askmolnet. Dessutom har det elektriska ljuset råkat i olag. Endast de skarpa blixtarna, som då och då bländande skjuter fram genom mörkret, lämnar en smula ljus att vägleda de förskräckta invånarna, som trevar sig fram på gatorna. Vettskrämda bybor från bergsluttningarna söker skydd i staden. En ström av kokande lera forsade nerför bergets sidor och uppslukade en sockerfabrik vid kusten norr om Saint Pierre och dödade mer än 100 människor, och som sedan fortsatte ut i haven och där skapade en gigantisk våg som dränkte stadens lågt liggande delar. Den 6 maj övergick Pelées muller till ett stadigt vrål med inflikande explosioner som kastade upp mängder med glödhet skagg i luften. Trupper sattes in för att hindra folk att lämna staden. En professor hävdade: "Mont Pelée är inte farligare för Saint Pierre än Vesuvius är för Neapel. Var kan man vara tryggare än i Saint Pierre?" Och Borgmästaren backade upp honom och uppmanade alla att återgå till sina normala sysslor! Den 7 maj fortsatte explosionerna från vulkanen. Den 8 maj (Kristi himmelsfärdsdag) kom med klart och soligt väder. Folk sneglade oroligt upp mot berget, men blev lättade när de allt de kunde se var en ovanligt hög ångpelare. Ett passagerarfartyg anlände 06.30 till hamnen. De hade i timtal sett framvällande röda eldsflammor som berget spydde ut och kastade upp i rymden. Enorma svarta rökmoln hängde över vulkanen. Så kastades flammorna rakt upp i himlen, då och då med utfall åt sidorna, och så åter upp, högre och högre. Hela tiden hördes mullret. Det var som en brand i världens största oljeraffinaderi beläget på en bergstopp. Men ingen förstod hur allvarligt läget var. Hundratals kyrkobesökare hade samlats i katedralen och på den öppna platsen däromkring för att som vanligt höra klockorna ringa samman till den tidiga mässan. 07.52 exploderade berget. Det gavs ingen förvarning. Vulkanens sida slets bort och en kompakt vägg av eld stormade fram mot staden. Kaptenen Thompson på fartyget berättar att det lät som tusentals kanoner. "Eldsvågen var framme över oss som en blixt, en orkan av eld som drog fram rakt ner mot Saint Pierre och hamnen. Staden försvann framför våra ögon…". Temperaturen torde ha legat omkring 1.000 grader Celcius. Staden blev en rykande stenhög. Vattnet i hamnen började koka. Thompson räddade sig genom att gömma sig under kojen i sin hytt. Källor:
Tillbaks till: föregående sidan
|