Messina-katastrofen

Den 28 december 1908 kl. 05.20 gick Messina och 24 mindre städer runt omkring Messina under genom en svår jordbävning och därefter en enorm flodvåg som sköljde över Messina och Reggio. Efter detta hällregnade det ett par veckors tid. I Messina omkom 84.000 människor och i städerna runt omkring kanske lika många till eller möjligtvis ändå fler. Reggio på motsatta sidan sundet hade 60.000 invånare, där fick 35.000 sätta livet till. Palmi utplånades helt. Städerna Monteleone, Pizzo, Bagnara, Neva, Villa San Giovanni, Cannetello, Gerace, Pellaro, Seminara, Mileto, nicotera, Gazzi, Riposto och Cantello var några bland de förstörda.

På gatorna i Messina går 1908 en kringvandrande predikant. Han tillhörde en evangelisk väckelserörelse i Italien, som kallas "nazaréer". Mannen bar uppseendeväckande torftiga kläder och var fattig. Hans gestalt är inte tilltalande, utmärglad och svag som han var på grund av fastor, svält och umbäranden. Tillsammans med honom går en pojke som har en ringklocka i handen. De stannar till vid gatukorsning efter gatukorsning. Pojken ringer i sin klocka och folk stannar upp för att ta reda på vad som är i görningen. Den kringvandrande predikanten höjer sin röst och frambär sitt budskap:

"Låt varna er, ni Messinas invånare! Omvänd er till Herren Gud i himmelen! Ty innan detta år gått till ända, kommer er stad att läggas i ruiner."

Folks reaktioner är olika. Många blir förargade, andra förlöjligar den kringvandrande predikanten, andra drar likgiltigt vidare…

Syndalivet och gudlösheten i Messina fortsätter, men profetrösten hade ljudit på Messinas gator. Hånet och gudsföraktet nådde sin kulmen i karikatyrtidskriften Telefono, en av Messinas tidningar, där man skrev: "Ack du lilla Jesus-barn, som inte nöjer dig med att vara människa, utan också vill vara gud. Låt oss för korsets skull få höra din röst. Visa dig för oss som nu lever! Sänd oss ett litet jordskalv!" Dagen därefter kom katastrofen. (Uppgifterna hämtade från Flammor nr 2/96 och Folke Thorells bok "När Gud varnar", 1967)

Svensken W.A:son Grebst fick ett specialtillstånd som korrespondent att åka ner till Messina och han berättar om katastrofen i sin bok Messinas undergång, utgiven år 1909:

En strålande vacker dag, sådan som Sicilien är berömd för över hela världen hade gått till ända. Samtliga hotell var fullsatta genom att ett ovanligt stort antal turistande engelsmän och amerikanare hade sökt sig till det balsamiska klimatet och ett stort antal italienare från omgivningarna hade kommit till Messina för att fira jul och nyår hos släktingar och vänner och för att delta i de stora kyrkliga festerna som skulle äga rum vid årsskiftet. Kvällen innan var ovanligt kvav och tryckande.

Ett ögonvittne

Municipalgardisten Guiseppe Pardo, som stod och lutade sig mot en husvägg på den öppna platsen framför katedralen, berättar att han 18 minuter över fem på morgonen den 28 december hörde ett långdraget hundtjut, ur någon av smågatorna i närheten, ett tjut som verkade så olycksbådande hemskt och fasansfullt i den runt omkring rådande dova stillheten, att han lämnade sin post och gick ut mitt på torget för att se och lyssna varifrån det kom…

Då - just i det ögonblick han hunnit till Montorsolis vackra vattenkonst - skedde något oväntat, förfärligt. Torget började skaka och darra under hans fötter. Dess rörelse blev allt häftigare och häftigare. Det hävde och sänkte sig. Det slängde och slet hit och dit. Det var som ett hav i uppror. Det var jordbävningen, som var kommen - jordbävningen, vars ständiga hot messinaborna hade så vant sig vid, att de hade glömt bort att darra för dess möjlighet - jordbävningen som skulle förinta dem - jordbävningen, deras synders obeveklige hämnare, deras välstånds hårdhänte strypare, deras bröders, systrars, vänners och bekantas obarmhärtige dödare…

I samma ögonblick som jorden började darra och skälva, bröt det länge väntade ovädret löst. Otaliga vita, blå och röda blixtar skar väsande genom de svarta molnen. Himmelen öppnade sina slussar på vid gavel, och lät ett störtregn gå ned över vatten och land, ett så sjudande störtregn, att det då det nådde marken, lät som tusen sinom tusen kraftigt förda trumpinnar slagit storm mot lika många hårdspända trumskinn…

Men på samma gång som detta störtregn utgör sig, hände på endast 10 korta sekunder fruktansvärda ting. Alla stadens gaslyktor vaggade vansinnigt hit och dit. De flämtade, väste som om de kämpat efter andan, brötos mitt av och slocknade. Och i det därpå följande plötsliga ogenomträngliga mörkret, som endast då och då skingrades av de med allt längre och längre mellanrum återkommande blixtarna, var det som om helvetets argaste demoner hade sluppit lös och börjat härja. Hårt låsta dörrar flög upp. Tunga glasrutor störtade klirrande och klinkande ut ur sina ramar och ned på trottoaren, mot vilken deras skärvor krossades till atomer. Spårvägsskenor gick av på mitten, böjde sig upp i luften och slingrade sig runt varandra som rasande, kämpande ormar. Stenläggningen på gatorna klöv sig och sjönk ned i meterdjupa sprickor och hål, som bildat sig där det förut varit jämn väg. Statyerna gjorde saltomortaler och föll krossade till marken. Telefontrådar och kablar åkte gnisslande ned och nystade ihop sig till outredbara härvor tillsammans med sina galgar. Trottoarerna bräcktes och deras tunga plattor sprängdes i luften som av dynamit. Vattenlednings- och gasrören nere i jorden gick sönder. Butikssskyltar och balkonger dansade handlöst ned, tillsammans med tegelstenar.

De nästa tio sekunderna skildras av de överlevande såsom alldeles lugna. Den följande, tredje perioden blev den värsta av hela jordbävningen. Jorden skakade som om den rullade över gigantiska stenblock. Och på samma gång steg ett hemlighetsfullt brusande dån upp ur den bågnade jordens innandömen och kom närmare och närmare. Den växte blixtsnabbt i styrka och omfång, blev till ett fasansfullt aldrig förut hört och beskrivet dunder, som av miljoner grova kanoner avfyrade på en gång. Och detta dunder svällde och svällde allt mer, tills det slutligen blev till ett outhärdligt ofattbart domedagsdån, som om hela jorden på en gång exploderat och den yttersta dagen hade kommit. Och mitt under detta fruktansvärda dån störtade Messina och 24 andra blomstrande städer utmed sundet i grus och spillror. Vad 100 års träget arbete åstadkommit förintades på några få sekunder. (Och författaren påminner om Upp. 16:18 - Och det kom blixtar, dån och åska och en stor jordbävning, en sådan som inte har förekommit så länge det funnits människor på jorden, så väldig var den. Den stora staden rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman.)

Men detta var bara början - början till slutet. Då det ur jorden konvulsiviskt upprörda inre uppstigande dundret och dånet började avta, blev jordskorpans krampryckningar ännu häftigare. Nu höll intet stånd längre. Svarta, glupande munnar öppnade sig i gator och gränder för att strax därpå brakande slå ihop igen. Hela den väldiga hamnarmen och kajen sjönk några meter. De fullastade järnvägsvagnarna på kajspåren rullade ner och uppslukades av den bubblande svarta hamnbassängen. Citadellets och Forte del Salvatores famntjocka murar rämnade, och ett efter annat gled de på grova pålar stöttade varven och båtbryggorna ned från sina fästen och ut i vattnet. Och inne i staden klövs husen mitt itu och störtade handlöst omkull åt två håll. Våning efter våning föll ner och sammanblandades till en enda outredbar röra över vilken ofantliga moln av kvävande glasblandat och illaluktande damm steg upp.

Fartygen i hamnen - stora som små - lyftes upp i höjden, kastades huller om buller om och emot varandra. Och sedan kom jättevågen rusande upp över kajen och rullade ända upp mot de högre belägna stadsdelarna och efterlämnade ett fotdjupt lager av dy och slam, samtidigt som den drog med sig tusentals av människor och djur med sig ut i sundet.

Efter detta kom ett nytt obeskrivligt dån som skakade luften och ett bländande skarpt ljussken som skar genom mörkret när gasverkets väldiga behållare exploderade. Därefter började det brinna på många ställen under ruinerna. Att nästan hälften av Messinas 160.000 invånare ändå överlevde är ju otroligt.

Världens undergång

Många trodde att väldens undergång hade inträffat och att allt var slut nu. Paniken var stor bland befolkningen i Messina. En tysk handelsresande, Odenburg, skulle resa till Reggio med den första färjan som skulle avgå 05.20. I samma ögonblick som besättningen skulle kasta loss förtöjningarna ägde jordbävningen rum. Färjan började darra som om den varit i full fart och stött på grund. Allt ljus i Messina slocknade och det blev kolmörkt. Ett fasansväckande buller steg upp ur hamnbassängen. I sista sekunden hoppade Odenburg från färjan till kajen innan färjan sjönk, och han började springa inåt land. Han rusade "liksom jagad av furirer" mot järnvägsstationen, som dock var en enda ruin. Där mötte han en naken man som kom fram och frågade, om det var sant, att jorden hade gått under och att de nu befann sig i helvetet. Odenburg svarade - varför kunde han senare inte förklara - att det var så, varefter mannen upphävde ett skrik, som skar genom märg och ben, rusade bort till kajen och kastade sig i vattnet, där han omedelbart drunknade.

Själviskhet kontra godhet

I den förtvivlade kamp för livet som ägde rum efter katastrofen förekom episoder av brutalitet och vildhet. En gubbe slog ihjäl ett barn för att bemäktiga sig ett rep och rädda sig därmed. Ursinniga strider utkämpades även under brödutdelningen. Man såg starka män, som knuffade undan kvinnor och barn och ryckte matbiten ur munnen på dem. Och massans vildhet var så stor, att en av bröddistributörerna fick armen krossad.

Men det fanns å andra sidan även fall av underbar självuppoffring. Mödrarna tänkte inte först på sig själva, utan på sina barn. Man fann hundratals döda kvinnor med barnen på armen. En ung flicka på 17 år, som i tio timmar legat under ruinerna och var svårt sårad, räddade med förtvivlans mot 8 personer. En man med ett träben, befriade ensam en hel familj. När han upptäckte en korg med äpplen, gav han bort dem alla utan att ens behålla ett enda för egen del, trots att han på tre dagars tid inte hade fått en munsbit till livs. En kapten vid namn Pettini begav sig med dödsföraktande mod in i en brinnande byggnad och räddade med yttersta nöd en ung kvinna och fyra andra personer. Och då man efter detta hjältedåd berättade för honom att ytterligare en gammal lam herre, befann sig inne i huset, trängde han än en gång dit in och lyckades, ehuru halvkvävd av rök och illa bränd i huvudet och på armarna, att bära ut den gamle och hans hushållerska, som redan var medvetslös och omedelbart efteråt avled. Men då de räddade ville tacka kaptenen, protesterade han på det livligaste. "Jag har endast gjort min plikt", svarade han, "det hade varje annan god soldat också gjort".

Katolska prästernas ointresse

En medlem av regeringen, som i Rom interpellerades med anledning av de rykten, vilka var i omlopp om prästerskapets passivitet under försöken att lindra nöden i Syditalien, yttrade sig officiellt i ungefär följande ordalag: "Prästerna har varit så gott som osynliga. Endast på några få ställen har man sett en och annan präst delta i nödhjälpsarbetet. Och man kan lätt räkan de präster, som fullständigt gjort sin plikt. Var höll de övriga hus? De var som bortblåsta! Och det enda, som till exempel ärkebiskopen i Messina gjorde, var att till det fartyg, på vilket konungaparet bodde, sända en sekreterare, som endast skrek och ropade att hjälp måste skaffas." Detta är allt vad ministern kunde berätta om prästernas deltagande i nödhjälpsarbetet…

De katolska klostren lades också i ruiner. Munkar och präster i hundratal hade begravts. I den tidiga morgonbönens stund hade deras livstråd klippts av. På knä, med radbandet i handen och med fromma böners ord på sina läppar hade de överraskats av slutet…

Plötsligt - jag vet inte hur jag hittade dit - befann jag mig nere på Piazza del Duomo, där den härliga gamla katedralen, Messinas stolthet och yppersta klenod, nyss reste sin ståtliga fasad högt över de kringliggande husen. Från katedralens inre hördes ljudet av spett, som hackade, och spadar som grävde. Någon höll på att arbeta därinne. Sökte man efter människor under dessa ruiner? Hade en tidig mässa lästs i katedralen på olycksmorgonen, och gällde det nu att försöka gräva fram och rädda prästen och de andäktiga som närvarit? För att få svar på dessa frågor gick jag runt katedralen, tills jag fann ett fönster genom vilket jag kröp in. Och där en gång altaret hade stått, bakom en ofantlig hög av sten och trä, fick jag se sex man i ivrigt arbete. Men det var inte människor de ville finna. De höll på med att försöka rädda skatten - domkyrkoskatten av lire och centesimi - som låg begraven under golvets plattor. Och som lön för sitt besvär hade de utom övriga andliga förmåner även fått löfte om den helige faderns egenhändiga välsignelse. Och där arbetade de! Svetten lackade från deras pannor. Ryggarna böjde sig dubbla av ansträngningen! De flåsade och stönade, du pustade och stånkade! Men vad gjorde det? Domkyrkoskatten - 26 miljoner lire! - måste ju räddas åt den katolska kyrkan. Det var till alla helgonens och den obefläckade jungfru Marias ära. Och lönen blev ju "ställföreträdarens" egenhändiga välsignelse! Men under det att de sex männen arbetade och med fanatisk iver sökte återfinna det röda, snöda guldet därnere under stengolvets hårda plattor, låg helt säkert ännu många skälvande döende medmänniskor kvar därute under de andra ruinerna. Men för deras räddning vankades det inga andliga förmåner, behövdes det inta att skynda! Dem var det endast kristlig plikt att hjälpa efteråt - efteråt, då skatten var bärgad!

De ryska hjälteinsatsen

Det ryska krigsfartyget "Amiral Makarow", som befann sig på en utsträckt Medelhavsexpedition, hade på jordbävningsmorgonen legat i hamn i närheten av Messina. Då dess kommendant erhöll meddelande om olyckan, lyfte han genast ankar och ångade med full fart till Messina, dit han anlände vid middagstiden den 28 december. Det var först dessa ryssar, som satte riktigt liv i räddningsarbetet. De italienska krigsfartygen gjorde ju sitt, det kan inte förnekas, men deras chefer handlade - om man kan sätta tro till samtliga källor, vilka i detta fall är fullkomligt överensstämmande - endast peu ā peu och med stor tvekan, vanda som de var, att i allt vad de företog sig iakttaga den mest byråkratiska omständighet och det värsta pedanteri. Om de hade gripit sig verket an med lika stor energi som ryssarna, hade säkerligen oändligt många fler dyrbara människoliv blivit sparade. Ryssarna väntade varken på order från Rom eller Petersburg. Beväpnade med lämpliga verktyg och med sina käcka officerare i spetsen ilade manskapet ofördröjligen i land och in bland ruinerna. Som hjältar störtade de sig in där faran var störst och där hjälpen syntes svårast att lämna. Som jättar arbetade de för att rädda de nödställda, tills de formligen dignade med av trötthet. (Tänk vilket annat land Ryssland idag skulle ha varit om kommunismen aldrig hade funnits! Antagligen lika modernt och utvecklat som vilket annat land i Europa!)

Den märkliga papegojan

En av de märkligaste räddningshistorier, som berättades i Messina, var denna. Två soldater lade en dag märke till en liten grön och ruggig papegoja. Hon satt uppflugen högst uppe på en grushög och skrek och ropade ideligen. Soldaterna såg henne två gånger på samma dag, både då de gick till och då de gick ifrån sitt arbete. Dagen därpå stannade de och skrattade åt henne. Men när de klättrade upp på grushögen för att fånga henne och föra henne med sig hem som ett minne, såg de, att hon beständigt lutade sitt huvud ned i ett mörkt hål, en slags gång, som ledde ned till ruinhögens inre, och de lade även märke till att hennes skrik och rop alltid var desamma, att det var Maria - Maria - Maria, hon ropade, inget annat än ideligen Maria - Maria - Maria.

Detta, tyckte soldaterna, var mycket märkligt. De lade sig på knä och försökte blicka ned till det mörka hålets botten. Men de kunde inget upptäcka. Det var alldeles kolmörkt där nere. Där fanns inge liv. Förresten var det omöjligt att någon kunde hålla ut under en sådan last, som den grushög, på vilken de befann sig representerade.

Men just som de skulle resa sig upp och gå, tyckte den ene av soldaterna sig höra ett ljud. Han lyssnade igen och fann, att han hade inte misstagit sig. Det fanns i alla fall någon därnere. Det kved och jämrade sig med långa mellanrum. Det hördes ytterst svagt, som om det varit djupt, djupt nere i jorden. Men hur svagt det än var, så var det alltid tecken till liv. Och fanns där liv, så måste det också räddas.

Efter tio timmars forcerat arbete befann sig räddarna nere i en smal korridor. Och där upptäckte de en ung avsvimmad kvinna, över vars vita läppar då och då den svaga kvidan, som de hade hört uppifrån grushögens topp, banade sig väg. De lyfte upp henne i det fria. Och när hon återfått medvetandet och sedan hade samlat sig så pass, att hon åter kunde tala, berättade hon, att hennes namn var Maria, samma namn som den lilla gröna papegojan, vilken hade varit den första orsaken till hennes räddning, så oupphörligt och ängsligt hade ropat ned i det mörka hål, som förde till den plats, där hon låg begraven.

Tillbaks till: föregående sidan