Senaste tisdagen (2003-06-03) medan jag körde från Sydafrika till Moçambique blev jag ögonvittne till ett fullständigt mirakel. Jag körde omkring 95 km i timmen på motorvägen när en mindre buss strax före mig tappade kontrollen, rullade av vägen och kraschade. Passagerarna sköts ut genom fönstren när den rullade. Det var som att bevittna uppryckandet, förutom att kropparna föll ner igen, över ett område omkring 15 meter. Jag stannade genast vid vägen för att hjälpa till. Många andra bilister gjorde också det. Jag vill inte vara hemsk i de följande detaljerna, men Herren gjorde en del underbara mirakel som detaljerna kommer att visa.

Jag gick från offer till offer för att uppskatta vilka som var mest skadade och instruerade åskådare i hur de bäst skulle kunna hjälpa till. Olyckan var verkligen allvarlig. Många hade fler än en livshotande skada. Många passagerare hade traumatiska skallskador som gjorde fem av dem medvetslösa. En kvinna var helt klart död. Hon hade inga tecken på liv. Hennes huvud var krossat, hennes ansikte var vänt bakåt, ett öga låg på hennes kind och kroppen var illa tilltyglad. Jag placerade en åskådare hos varje person och instruerade dem hur de skulle ge första hjälpen och hur de skulle be. I huvudsak sa jag bara: "Bed så här: Jag talar liv och helande in i den här personen i Jesu namn." Jag sa åt dem att jag varje gång jag kollade så ville jag se deras läppar röra sig. ALLA samtyckte. Sedan gick jag till nästa offer, tills jag hade värderat dem alla.

Efter omkring tre minuter att jag hade gett dessa instruktioner till en kvinna anvisad till den döda kvinnan, började hon skrika. Hon ropade vilt på hjälp på grund av att den döda kvinnan hade stönat, vänt på sitt huvud och börjat andas igen. Jag kunde se henne röra sig så jag sprang dit för att kolla henne igen och till min häpnad så var hennes livstecken faktiskt starka. Inte endast det att det felplacerade ögat nu var tillbaks i ögonhålan, hon hade återfått medvetandet och spottade ut blod. Det kändes som om mitt hår stod rakt upp på mitt huvud.

Nu när de andra assistenterna såg och hörde all vår upprymdhet och hörde vårt pratande så började de likaså be uppriktigt för sina patienter. Inom de nästkommande fem minuterna, så hade alla de medvetslösa olycksoffren fått tillbaka sitt medvetande. De blev naturligtvis alldeles upphetsade och vi fick i praktiken trycka ner dem för att hålla dem nere. Alla skadade med allvarliga blödande sår upphörde att blöda. En kvinna var gravid och hade frakturer på revbenen. Hennes smärta försvann efter bedjandet. Alla började tala våldsamt. Flera skadade blev inte helade, men många många blev det.

Passagerarna var alla fattiga, nomadlantarbetare som återvände hem från arbetet med bussen. I alla fall såg de fattiga ut. Men eftersom de började återhämta sig tog många av dem fram mobiltelefoner från sina fickor och handväskor och ringde till sina kära. Vi var omkring 90 minuter utanför staden så det tog ambulanserna och räddningsfordon en lång tid för att nå oss. Innan de anlände hade några anhöriga anlänt till platsen och tagit sina kära med sig hem.

Jag har ofta bett för de sjuka och skadade att de ska bli helade, men ofta är jag frustrerad över det låga antalet av dessa som verkligen blir helade. Ändå har jag sett tillräckligt för att bli uppmuntrad att fortsätta. Men de helanden och mirakler som hände denna dagen har mer än nog gottgjort för alla tidigare böner om helande som inte har skett. Vi var bara en grupp av mycket vanliga människor. Många som var där kände inte Jesus. Sydafrika har en stor kristen befolkning. Ändå var vi en grupp som inte kände varandra, enkla vanliga människor. Men Herren som vi tjänar är långt från vanlig. Han hörde våra rop. Han lät sitt nåderegn falla och Hans närvaro var uppenbar över hela området. Flera blev helade av mycket tydliga allvarliga skador. Och den kvinna som blev uppväckt från de döda medan en främling ammade hennes baby strax intill. Jag måste berätta för dig om det också.

Kvinnan som blev uppväckt till livet hade ett spädbarn i sina armar när hon landade med huvudet först på en hög stenar omkring 12 meter från bussen. Så gjorde också kvinnan som låg bredvid henne. Båda hade lyckats hålla fast sina babysar när de flög runt från fordonet. Båda babysarna var oskadda. Båda kvinnorna hade landat med sina huvuden på klipporna (stenarna). Jag såg de det alltihop. En annan kvinna med en fraktur på benet kravlade sig över till dem just när jag kom fram. Den här kvinnan tog babysarna från de båda kvinnornas armar, drog upp sin blus och började amma babysarna. Jag frågade henne om hon kände dessa kvinnor. Det gjorde hon inte. Det var en av de mest praktiska bevisanden av kärlek som jag någonsin har bevittnat. Hon låg där på sin rygg på klipporna i stor smärta över sina egna skador. Hon stannade näst intill dessa två kvinnor i mer än en timme och såg till dessa babysarna. När ambulanserna började anlända vägrade hon medicinsk uppmärksamhet tills de två mödrarna hade tagits om hand.

När ambulanspersonalen tog över skickades de iväg och jag fortsatte fram till den mosambiska gränsen. Jag brukar ibland klä upp mig när jag behöver passera genom tullar och immigrationsställen. Jag skulle ha behövt det, för jag var övertäckt med blod och smuts. Tjänstemännen trodde att jag var skadad. Jag berättade historien för dem och deras reaktion var att snabbt få mig igenom gränsprocedurerna utan hinder eller fördröjningar.

Efter allt, det var en verkligt bra dag!

Tracy
- - - -

Tracy är en ensamstående kvinnlig missionär till flera nationer. Hon är läkarassistent med examen från Stanford universitet och är utsänd av Bethel Church i Redding, Kalifornien.

Översatt från engelskan av Bertil Lundberg.

Tillbaks till: föregående sidan