Bibelöversättaren John Wickliffe

   Jorden skälver!
   Ett skri av fasa steg genom rättssalen, där vittnen och åskådare trängdes framför domarbordet och kring de anklagades bås. Två gånger skakades salen av jordbävning. Hela London skalv.
   Framför domarna stod en av Englands ädlaste män, John Wickliffe, reformationens morgonstjärna. År 1382 hade han sin bibelöversättning färdig. Nu skulle Bibeln inte längre vara de latinläsande prästernas egendom, utan folkets. Nu stod ”den fattige, bleke, ensamme men högreste mannen” tillrätta för sin gärning. Ty han hade inte blott översatt Bibeln – han hade också vågat anklaga prästerna för deras onda liv, avlaten och själamässorna.
   Många bleknade, när jorden började darra. Men ärkebiskopen förklarade, att ”liksom jordbävningen renade jorden från osunda dunster, skulle rannsakningen med Wickliffe rena människornas hjärtan från det onda, som han spritt i landet.”
   Domen uttalade en högtidlig fördömelse över Wickliffes läror och dem som hyllat dem. Dock kunde den gamle mannen återvända i frid till sitt hem. ”Där tillbragte han de två sista åren av sitt liv ibland sina böcker och fattiga församlingsbor, fortfarande sysselsatt med att sprida Bibeln.”
   När han den sista söndagen av 1384 utdelade nattvarden i sin kyrka, sjönk han, träffad av ett slaganfall, till golvet. Hans trötta ande hade fått hembud. Men hans verk lever: Englands första egentliga folkbibel.

Bibelöversättaren William Tyndale 

   Wickliffe var inte den allra förste översättaren till anglosaxiskt språk. Redan så tidigt som 735 hade den älsklige prästen Beda översatt något av Nya testamentet. Han dog, sysselsatt med detta arbete. Konung Alfred på 800-talet var ivrig att hans folk skulle få läsa Bibeln, och han arbetade mycket därför. Men hela Bibeln blev inte, så vitt känt är, översatt förrän av Wickliffe.
   Englands reformationsbibel hade som översättare William Tyndale. Under hans tid rasade förföljelserna mot de evangeliska i England. Tyndale fann sig tvungen att lämna landet och slog sig ned i Hamburg. Det var 1525. Han hade i sista stund fått reda på en komplott mot honom och flydde i hast med sitt manuskript. Det trycktes i Tyskland 1526 och smugglades in i England i tygbalar, mjölsäckar och andra köpmannavaror. Trots alla tullmännens vaksamhet infördes flera hundra exemplar och spriddes i landet. Men biskopen av London upptäckte, att Tyndales Bibel kommit in i landet. Han lyckades samla upp en mängd exemplar, vilka brändes vid S:t Pauls Cross i London. Han satte sig i förbindelse med en köpman och föreslog bibelöversättaren att sälja hela upplagan.
   – Till vem, undrade Tyndale.
   – Till biskopen av London.
   – Men han bränner dem ju.
   – Än sen då! Han får betala bra och ni får pengar att trycka en större upplaga.
   Tyndale gick med på det. Biskopen fick biblarna, och Tyndale fick pengarna för att trycka en större upplaga!
   – Den här affären är jag glad åt. För två orsakers skull. Först: jag fick pengar att betala mina skulder. Och hela världen upphäver ett anskri över att Guds Ord brännes. De pengar, som jag fått över, skall jag sätta i stånd att ytterligare förbättra min översättning av Nya testamentet, och därefter trycka en ny, bättre upplaga.
   Under det han var sysselsatt med att översätta Gamla testamentet, blev han gripen ett stycke från sin bostad. Han kastades in i ett mörkt och fuktigt fängelse nära Bryssel. Den ädle bibelöversättaren blev 1536 bunden vid en påle och strypt. Men han dog med den bönen på sina läppar:
   – Herre, öppna Englands ögon!
   Gud hörde den döende hjältens bön. Tjugo år efter hand död tågade drottning Elisabeth in i London. Hon fick som gåva motta ett exemplar av den engelska Bibeln och tryckte den till sina läppar och sitt hjärta. Och sedan dess har Bibeln i stort sett varit en öppen bok för Englands folk