Vad skrev man om i en kristen tidning år 1909? Här har jag lagt ut några artiklar från Sanningsvittnet för detta året. Intressanta tankegångar även för oss snart hundra år senare.

Evangelii omskapande makt

För några år sedan besökte pastor Stevenson, en af Kina Inlandsmissionens ledare, en stad i östra Kina, där evangelium förut icke hade varit förkunnadt. En af de första kineser, som uppsökte honom, var Nyang, en man af god samhällsställning och enligt kinesisk måttstock af hög bildning. Icke nog med att han var väl hemmastadd i sitt eget lands litteratur, han hade äfven studerat åtskilliga vetenskapliga verk, som från västerländska språk blifvit öfversatta till kinesiska. Hvad han läst, hade hos honom väckt många frågor till lif, och nu kom han till pastor Stevenson för att få upplysningar och förklaringar. Sedan missionären besvarat de gjorda frågorna, tog han fram ett nytt testamente och frågade, om Nyang hade läst den boken. Kinesen svarade: "Jag köpte ett testamente tillika med åtskilliga andra böcker i Shanghai. Men ehuru jag läst däri flera gånger, har jag funnit föga af intresse. Ja, sanningen att säga, kan jag icke fatta, hvarthän bokens författare egentligen vill, medan de vetenskapliga arbetena på det högsta intresserat mig."

Pastir Stevenson citerade då för honom 1 Kor. 2:14: Den naturliga människan fattar intet af de ting, som Gud tillhöra. De äro henne en dårskap, och hon kan icke begripa dem, emedan de måste andligen bedömas. "Er själf omedvetet", tillade han, "bevisar ni bokens sanning. Jag var en gång alldeles lik er. Ingen bok ägde för mig så litet intresse som bibeln, ända till dess Gud genom sin helige ande upplyste mig. Då blef den för mig den intressantaste af alla böcker i världen. Om ni nu beder om Guds andes upplysning, skall ni snart finna, att den får intresse också för er."

Nyang svarade, att han icke visste, om det fanns eller icke fanns en Gud, och att, om Gud funnes till, vore han säkert så vis, att han, hans bön förutan, ville upplysa honom. "Nå", sade pastor Stevenson, "om ni icke vill bedja för er själf, så vill jag bedja för er."

Nyang gick hem till sig. "Det är ändå märkvärdigt", sade han för sig själf; "här är en främling, som jag aldrig sett förrän i dag och som har så stort intresse för mig, att han vill bedja till sin Gud för mig till och med då, när jag icke vill bedja själf. Det kan då omöjligt vara någon skada att pröfva, om det, som han säger, är sant." Han tog fram det nya testamentet, föll på sina knän och bad: "O, Gud, om det finns en Gud, så gif mig ljus öfver denna bok." Han började läsa i evangelierna och blef snart mycket intresserad. Ju mer han läste, dess mer växte hans intresse. Och så kunde han icke stanna, förrän han läst igenom hela boken. Ljuset från Guds härlighets evangelium sken in i hans hjärta, och han blef en allvarlig och stadgad kristen. Icke långt efter hans omvändelse blefvo äfven hans hustru och två barn döpta. Till närmaste missionär hade han tio svenska mil. Men trots att han stod så ensam, fick uthärda mycket motstånd af sina egna landsmän, i synnerhet bland de bildade, höll han ständigt på med att predika Kristus ute på gatorna i den stad, där han bodde. Gud välsignade äfven hans trogna vittnesbörd, såsom framgår af följande.

En dag, då han som vanligt stod och förkunnade evangelium ute på en gata, yttrade han bl. a. med hög röst: "Jesus är en så mäktig frälsare, att han kan frälsa den störste syndare i världen." En i hela trakten för sitt dåliga lif beryktad man gick i detsamma förbi och träffades af dessa ord. Han förestod ett utanför staden beläget spelhus, där icke blott spel utan all möjlig uselhet bedrefs. Nu gic han fram till Nyang och frågade: "Känner ni mig?" "Naturligtvis gör jag det. Hvarenda människa på två mils omkrets vet, hvem ni är." "Säg mig, kan verkligen er frälsare frälsa mig?" "Ja, det kan han visst." "När?" "Just nu." Ännu en stunds samtal följde. Mannen begaf sig så hem. Men redan samma afton dref han ut ur sitt hus spelarna och alla de andra dåliga människorna. Sedan den dagen stod hans hus i stället öppet för evangeli predikan, och genom sitt gudfruktiga lif har han inför alla bevisat äktheten af sin omvändelse.

I sanning, evangelium är en Guds kraft till frälsning för hvar och en, som tror.

General Howard om sin omvändelse

Den gamle generalen Howard, före detta öfverbefälhafvare öfver Förenta Staternas armé, berättade vid ett soldatmöte följande: "För fyrtio år sedan lämnade jag mig åt Jesus Kristus. Det var helt nära denna plats. En metodistpredikant höll nämligen ett möte, och jag gick dit, ehuru jag hade kunnat höra honom lika bra, om jag stannat, där jag var, en sådan tordönsstämma hade han. Två soldater, som sutto framför mig, fnissade och gjorde nojs; och häröfver blev jag alldeles radande. Jag brydde mig icke det minsta om predikan. Men när predikanten efteråt uppmanade dem, som ville blifva frälsta, att gå fram, då reste jag mig bara för att visa honom, att jag inte var lik de där två fnittrande pojkarna. Han hade i sin predikan talat mycket om helvetet, men medan jag nu satt där på de af de främsta bänkarna, talade han så skönt om Jesus Kristi kärlek till förlorade syndare, att jag kände, att han älskade hvarenda syndare i världen, och den kvällen öfverlämnade jag mig åt frälsaren. Jag tyckte det skulle vara alldeles förspilld tid att gå till sängs, och så stannade jag uppe hela natten och prisade Gud, för att han fräsat mig.

Den förste, jag nästa morgon mötte, var vår korpral, som var främmande för Gud. "Hallå, Howard!" ropade han. "Jag hör, att du blef andlig i går kväll. Om du kommer in till mig, skall jag snart öfvertyga dig om att det finns många misstag i bibeln." "Först", svarade jag, "måste ni öfvertyga mig om att jag inte blef frälst i går kväll. Sedan vill jag komma." Efter en stund mötte jag vår kapten, också han en oomvänd. "Jag har hört, Howard", sade han, "att du blef omvänd i går kväll. Om du följer med mig, skall jag öfverbevisa dig om att det finnes motsägelser i bibeln. Jag har dem alla tryckta på ett särskilt papper." Jag svarade: "Herr kapten, ni måste först öfvertyga mig om, att jag icke i går kväll lämnade mig åt Jesus Kristus. Sedan vill jag lyssna till er. Och", slutade den gamle generalen, "jag gaf mig ingen ro, förrän dessa båda män, kaptenen och korpralen, och äfven mina kamrater blefvo omvända. Alla i regementet, som bestod af sexhundra man, kommo till tro på Gud, så när som på fyra."

Detta ägde rum under den stora väckelse, som öfvergick Amerika åren 1857-1858, och som sedan från Amerika spred sig till Irland.

Allt på dess rätta plats!

Ombord på samma ångbåt som biskop Taylor Smith befann sig en gång en engelsk major, som uppförde sig så illa, att hvarenda rättänkande man ombord kände sig sårad däraf. Biskopen kände det som sin plikt att säga officern ett sanningens ord, men denne undvek honom tydligen. En dag såg biskopen honom gå in i rökhytten, och genast gick han i efter, ehuru han icke själf rökte. Samma ögonblick han satt sig, öppnade majoren eld. "Biskop", började han, "om Gud gifvit en människa begär, fysiska begär, så antar jag, att det är hans mening, att de också skola tillredsställas." Biskopen genmälte: "Innan jag besvarar denna fråga, måste ni tillåta mig att ställa en fråga till er. Har en människa icke annat än fysiska begär? Består hon endast af kropp och icke också af själ?" Majoren medgaf, att så var. "Nå", fortsatte biskopen, "om ni är ense med mig härom, så vill jag fråga er: Om Gud gifvit en människa själiska lika väl som fysiska begär - begär t.ex. efter kunskap - då har han nedlagt dessa hos henne för att tillfredsställa dem. Ger ni mig icke rätt häri?" "Jo visst", svarade majoren." "Då", fortfor biskopen, "gå vi ett steg till. Består människan af bara själ och kropp? Har hon icke äfven en ande? Och om hon har andliga behof, då måste, för att följa ert eget resonnemang, Gud ha nedlagt dessa hos henne för att äfven fylla dem." Seende majoren rakt in i ansiktet tillade han: "Om ni tillfredsställer edra andliga befof och edra själiska behof, då kan in äfven få tillfredsställ edra fysiska." Just i detta ögonblick kom en matros in i rökhytten med en tänd lykta. Biskopen, som har en underbar gåfva finna träffande liknelser i allt, tog ut ljuset ur lyktan och sade: "Se här, herr major! Ni ser, att ljuset består af tre delar. Här är stearinet, det feta - det motsvarar kroppen. Här är veken - det motsvarar själen. Här är lågan - det motsvarar anden. Detta ljus har till uppgift att sprida ljus, och så länge jag håller det i upprätt ställning, fyller det sitt ändamål. Se bara!" Och den lilla lågan upplyste, i det han upplyfte ljuset, hela den mörka hytten. "Den nära nog osynliga veken", fortfor han, "tar sin näring af stearinet, och den lilla lågan sprider sitt ljus i mörkret. Allt är, som det skall vara, om jag håller ljuset upprätt. Men se nu, hur det går, om jag vänder det upp och ned!" Ni ser, att lågan börjar börjar fladdra och ni känner, att det osar och luktar illa. Och om allt hvad jag hört om er ombord, är sant, då förhåller det sig just så med er!"

Majoren såg ut att vara ganska illa till mods. I detta ögonblick rann stearinet ned för veken och utsläckte lågan. "Ni ser, hur det går, om stearinet kommer på orätt plats", fortsatte biskopen, "det utsläcker ljuset. Hvad jag vill säga er, herr major, är: håll stearinet på dess rätta plats!"

Två år senare träffades de båda herrarna åter. Majoren gick fram till biskopen och sade: "Jag får tacka er, herr biskop, för er liknelse om ljuset. När jag hörde den, tyckte jag inte om den. Jag kände mig utskämd inför alla i hytten. Men den blef min räddning."

Och till dig, som läser detta, vill jag säga: Se till, att du ställer kroppen på dess rätta plats! Låt aldrig den bli herre! Kom ihåg, att den skall alltid förblifva tjänare! Lifvets andes lag, som är i Jesus Kristus, skall göra dig fri från den lag, som vill draga dig nedåt. Ja, Herren Jesus vill göra oss fria från syndens och dödens lag, som är i våra lemmar. Han vill gifva oss kraft att hålla vårt ljus i rätt ställning, så att det sprider ljus i mörkret, så att det kan lysa arma, vilsegångna själar in på fridens väg, så att det icke blott blir till en oändligt välsignelse och tröst för oss själfva utan äfven för andra.

Gregory Mantle

Af deras frukter skolen I känna dem

En pastor blef en gång uppfordrad af en fritänkare till en offentlig disputaion. Han föreslog, att de icke skulle disputera, utan att hans motståndare i stället skulle samla och visa honom ett dussin män, som genom gudsförnekelsens läror blifvit räddade från ett lastbart lif. Å sin sida skulle han framvisa ett liknande antal män, som genom evangelium blifvit nya människor. Detta förslag antogs icke, men det bragte många till eftertanke.

"Jag har aldrig hört dina predikningar, men jag har sett dem", sade en hedning till en missionär. "Jag känner en man, som var en skräck för hela grannskapet, men som blifvit en helt annan, sedan han antagit din Jesus-religion. Han har blifvit mild, vänlig, arbetsam och har nu allas aktning. Jag ser däraf, att din lära är god."

Den blindes bevisföring

Vid en andlig sammankomst, till hvilken flera omvända infunnit sig, ropade någon ur hopen: "Mina vänner, jag tror inte, hvad dessa predikanter säga. Jag tror inte på helvetet, jag tror inte på en evig dom, jag tror inte på en Gud, ty jag har aldrig sett vare sig det ena eller det andra:" Sedan han talat slut, reste sig en annan man bland åhörarna och bad att få yttra några ord.

"Mina vänner", började han, "I påstån, att det här i närheten rinner en flod. Det är inte sant; här finns ingen flod. I påstån, att det rundt omkring här utanför växer gräs eller träd. I sägen, att här inne skall en stor människoskara vara församlad; men jag säger, att det är inte sant. Här finns ingen mer än jag. I undren kanske, hvarthän jag vill med mina påståenden, och det vill jag säga er. Jag är blind från födelsen. Jag har aldrig sett någon af er eller något af allt, som enligt er utsago skall finnas i min närhet. Men om jag förnekar, att i finnens till, att floden flyter här i närheten, att gräs och träd växa här utanför, så uppenbarar det blott, att jag är blind. Alla mina påståenden till trots finnens både I och allt detta andra, som jag aldrig sett. Och om nu denne otrogne, som nyss talat, förnekar tillvaron af en Gud, en himmel, ett helvete och en evig dom, därför att han icke sett det ena eller andra, så uppenbarar det blott, att han är andligen blind. Men bevisar sanningen af hans påstående, det gör det icke."

Tillbaks till: första sidan