Kampen om våra barn

Herren visade mig en mycket stor skara av människor som lunkade fram på en dammig smutsig väg. "Vad ser du?" frågade Herren mig. Jag tittade uppmärksamt in i skaran av människor. Jag blev chockad och förskräckt över vad jag såg. Människorna i den här skaran såg alla ut vara sårade. De var smutsiga, blodiga och verkade vara extremt trötta och svaga. En del av människorna hjälpte till att stötta de som var svagare än dem själva. Åter andra bars på bårar. När jag såg hur dessa människorna släpade sig fram och verkade så trötta, så kände jag stor modlöshet strömma ut från dem.

"Vilka är dessa människorna, Herre?", frågade jag Herren. "De är Mina krigare" svarade Herren. I mina ögon såg de inte ut som krigare. "De är i alla fall Mina krigare", sade Herren till mig. Jag visste att Herren hade urskiljt mina tankar och jag kände mig skamsen.

"Var är deras vapenrustning då?", frågade jag Herren. "Du måste titta på dem med Andens ögon", svarade Herren mig. "Titta igen". Jag tittade en gång till på människoskaran. De lunkade fortfarande trött framåt. Den här gången när jag tittade på människorna, såg jag deras vapenrustning. Jag såg hjälmarna på deras huvuden. De hade alla ett svärd och en sköld, men svärden var i skidan och skidorna verkade vara fastsurrade med någon typ av rem över en av deras skuldror. Jag såg att de hade någon typ av stridskängor på sina fötter. Det var en vapenrustning som täckte även deras kroppar.

Vapenrustningen verkade väl använd och även med märken på en del ställen. Svärden var blodiga. Kängorna var täckta med smuts och damm, och med öppna sprickor. Allt folket var övertäckt med damm och blod, liksom deras vapenrustning.

"Vad hände dessa människor?" frågade jag Herren. "De har varit i strid med fienden", svarade Herren.

"Vart är de på väg nu?", frågade jag Herren. "Till att bli omhändertagna", svarade Herren. "Se!"

Jag såg att Herren pekade och vände mig för att se vad Han pekade på. Jag såg vad som verkade vara en sjukhus. Jag blev förbryllad när jag såg sjukhuset. Jag förstod inte dess betydelse.

Framför sjukhuset, började en ny grupp av människor att formera sig. Denna nya gruppen av människor verkade upprymd, rastlös och otålig. De verkade alla vara rätt unga (från barn upp till unga vuxna). De fortsatte att blicka otåligt ner för vägen mot Herren och jag, och mot den trötta gruppen av krigare. När de såg den trötta gruppen av krigare komma mot dem, började de hurra. En del av krigarna lyfte upp sina huvuden och tittade nerför vägen när de hörde hurraropen. De flesta av dem fortsatte med sina nersjunkna huvuden att lunka sakta framåt.

Gruppen av krigare närmade sig gruppen av människor framför sjukhuset. När gruppen framför sjukhuset såg skadorna och de modfällda krigarna blev de tysta. Krigarna fortsatte att hasa sig framåt tills de nådde den nya gruppen av människor. Tysta lät den nya gruppen av människor dela på sig och låta krigarna passera genom deras mitt.

När krigarna nådde dörrarna till sjukhuset, såg jag läkarna och sjuksköterskorna börja strömma genom sjukhusets dörrar mot krigarna. Läkarna och sköterskorna började att skyndsamt ta in krigarna till sjukhuset. "Vad händer med krigarna?", frågade jag Herren. "Kom med Mig", svarade Herren.

Tillsammans vandrade Herren och jag in i sjukhuset. Jag såg många av krigarna på metallbårar eller sittande i stolar med sina huvuden nedåt och sina ögon slutna. När läkarna och sköterskorna började behandla krigarnas skador hörde jag suckanden och rop av smärta när skadorna behandlades.

Herren och jag gick in i vad som syntes vara operationsrum. Vi tittade tysta på när läkarna och sköterskorna började kirurgiskt behandla några av krigarna. En del av såren var på utsidan och en del av såren var på insidan. Varje krigare hade dock någon typ av skada.

Herren och jag vandrade sedan in i vilorummen och in i patienternas rum. De krigare som hade mer omfattande skador hade blivit nersövda och sov djupt och fridfullt. Många av dem var i mörklagda tysta rum.

Jag blev sedan medveten om att medan jag hade observerat vad som försiggick omkring mig, hade Herren gått från krigare till krigare. Han rörde vid dem, lugnade dem och betjänade dem. Jag blev medveten om Hans ord av pris och uppmuntran till krigarna. När Herren rörde vid varje krigare, såg jag att det var som en stor vikt och börda som lyftes bort. Jag förnam frid komma över dem och in i dem.

"Kom med Mig", sade Herren till mig. Jag följde Herren tyst från det sysselsatta och slamrande sjukhuset. Den andra gruppen av människor var fortfarande framför sjukhuset. De verkade lätt förvirrade och förbryllade. En del av dem hade startat iväg nerför vägen. De andra kallade dem att komma tillbaks och förena sig med dem, att det var ännu inte tid till att fara iväg. Jag förstod inte vad de menade med att det inte var tid.

"Vilka är dessa människorna?", frågade Herren mig, och indikerade gruppen av människor som stod framför sjukhuset. "Herre, jag vet inte", svarade jag. "Det är de nya krigarna som jag förbereder för att sända tillbaks ut i striden", svarade Herren.

Jag tittade på dem ännu en gång, och kände mig oroad och något förfärad. Innan jag kunde säga någonting talade Herren till mig. "De verkar inte för dig vara redo för den typ av strid du har sett de andra krigarna har varit inne i", sade Herren. "De har ingen vapenrustning!", ropade jag ut till Herren, "de kommer att bli slaktade utan någon vapenrustning på sig."

"Jag förser alltid med vapenrustning för var och en av Mina krigare", svarade Herren mig. "Om de inte bär den är deras eget val."

"Krigarna som jag visade dig hade varit i en hård strid. De var utmattade och skadade. Jag kallade dem åt sidan för att de skulle bli starka igen. De har kämpat för många andra och har villigt fått skador som det var tänkt att andras sköldar skulle täcka. Nu är det tid för dem att bli beskyddade. Jag har kallat till ett vaktombyte. Jag reser upp en ny grupp av människor för att gå ut i andlig krigföring."

"Vad handlar kampen om?" frågade jag Herren. "En av dessa strider är den intensivaste av alla", svarade Herren. "Ändå är det så få som verkligen är medvetna om denna striden."

"Vilken strid är det?", frågade jag Herren. "Det är striden om barnens hjärtan och sinne och själar", svarade Herren. "Se!".

Jag vände mig för att se vart Herren pekade, och såg en mycket stor oräknelig hop av barn i alla åldrar. Ett svart moln var över dessa barnen. Demoner flög över barnens huvuden och vandrade rakt genom skaran. Demonerna viskade till barnen och visade dem saker som de höll i sina händer. Barnen blev upprymda och fascinerade över var demonerna visade dem. Barnen räckte ivrigt ut sina händer för att gripa tag i vad demonerna höll i sina händer.

Jag tittade närmare och såg att demonerna demonstrerade magiska tricks för barnen. Barnen blev förhäxade av tricksen och fångade. När demonerna rörde sig följde barnen dem. När demonerna visade dem någonting, så var barnen efter det. Jag upplevde att barnen hade inget begrepp eller idé om att det var demoner som visade dem dessa saker.

"Vad är det som pågår?", frågade jag Herren när jag vände mig tillbaks mot Honom. "Barnens sinnen och hjärtan och själar blir fördärvade, köpta och vunna av det ockulta", svarade Herren. "Föräldrar är omedvetna om den sanna naturen av många av de saker som de har låtit sina barn köpa, titta på och delta i. Föräldrarna tror att dessa saker är harmlösa och barnen tycker om dem. Om fienden kan förföra barnen har han vunnit strider som aldrig kommer att bli utkämpade."

"Hur kan denna striden kämpas?", frågade jag Herren. "Genom vishet, urskiljning och bön", svarade Herren. "Jag kommer att använda ett nytt släkte av krigare för denna speciella striden." Herren pekade på den gruppen av unga människor som fortfarande stod otåligt framför sjukhuset. De som hade lämnat därför att de var för ivriga för att vänta, såg jag redan vara uppgivna och de droppade av vid sidan av vägen. "Jag vill använda de unga för att vinna de unga", sade Herren till mig.

Jag kände mig bekymrad av detta. "Varför är du bekymrad av detta?", frågade Herren mig. Jag var inte förvånad över att Herren visste mina tankar. "Klarar dessa unga människor av gå in i denna striden? Är de medvetna om vad de är på väg emot? Har de vishet för denna striden?"

"Det är förebedjarnas böner, de krigströtta krigarna, som vill skydda och göra den unga gruppen av nya krigare redo till att kämpa för barnen", svarade Herren. "Denna nya, unga gruppen av krigare känner Satans djupheter, de har varit där och blivit befriade. De vet mycket väl vad som verkligen utspelar sig. Mer även än vad många av föräldrarna vet och fattar, så vet och fattar dessa nya krigare.

Jag tittade på när vid en tyst signal från Herren, denna nya unga gruppen av krigare blev ivägsläppta och bemyndigade att gå ut och strida för barnen. Inifrån sjukhuset hörde jag de sårades böner, gamla krigares för de nya krigarna.

Gud, fräls våra barn!

(Hollie L. Moody, 2000-09-06)

Tillbaks till: föregående sidan