Ett utdrag översatt till svenska:

    Herren uppenbarade för mig vad jag tror är djävulens plan mot vår älskade nation. Jag hade den här upplevelsen den 2 oktober 2024. Jag jobbar på ett barnhem och befann mig i synen stå mitt i en stad. Jag var i hjärtat av staden och säsongen verkade vara jul. Det var uppenbart genom reklamen och folks klädsel.
    Scenen förändrades snabbt. Jag gick inte längre bland stadens gator utan stod utanför själva Vita huset. Det var en vanlig dag eller så verkade det. Turister var utspridda och tog bilder och folk höll på att fortsätta med sina dagliga liv. Det fanns ingen panik, inga tecken på problem, bara det vanliga, liv och rörelse på ett populärt landmärke. Plötsligt förändrades allt. Ett öronbedövande ljud exploderar i luften och innan jag kunde förstå vad som hände kastades jag till marken. Jag kan inte säga om attacken hade landat direkt på Vita huset men explosionen var massiv. Jag kunde höra det, känna det och på ett ögonblick var allt runt omkring mig kaotiskt. Människor, föremål, allt slängdes upp i luften som om världen hade vänts upp och ner. Tjocka rökmoln fyllde atmosfären och gjorde det nästan omöjligt att se. Folk skrek och jag kunde höra de som hade ont när röken började lätta. Synen framför mig var outhärdlig, kroppar var utspridda, överallt vred sig några svårt skadade av smärta och andra låg helt orörliga. Det en gång så fredliga området hade förvandlats till en krigszon. Ovan såg jag jetplan brusa över himlen. Deras motorer mullrar när de släpper lös mer explosiva ämnen. Det var tydligt nu att detta inte bara var en isolerad attack. Ett krig höll på att utspelas. Jetplanen riktade sig mot strategiska platser över nationen och släppte bomber och orsakade förstörelse vart de än flög. Vita huset en gång en symbol för stabilitet och makt stod nu i lågor omgivet av förödelse. Scenen förändrades en gång till och jag fann mig själv i ett stort konferensrum. Runt mig fanns amerikanska ledare och militär personal. Deras ansikten var dystra och bestämda. De diskuterade strategier för att hitta lösningar på krisen men inga planer verkade konkreta, det var som om de var överväldigade av kaoset utanför när de diskuterade.
    Scenen skiftade igen. Jag stod framför ett av de största sjukhusen i USA. Jag förväntade mig att se offer från bombningarna som rusade in men det jag såg istället var mycket värre. Barn låg på golven, några på sjukhussängar, andra på marken utan plats för ordentlig vård. Sjukhuset överväldigades inte av några offer för attacken, utan av en sjukdom som hade härjat hela nationen. Jag kunde se det i ögonen på människorna som rusade genom korridorerna och de bleka svaga ansiktena på barnen som låg på de kalla golven. Detta var inte efterdyningarna av bombningar. Attacken jag bevittnat tidigare verkade bara vara en upptakt till något mycket dödligare. Det som hände här var en pest, en sjukdom som hade svept igenom nationen och decimerat de unga och de mest utsatta bland dem. Jag hörde små samtal från de utmattade läkarna och sjuksköterskorna som kämpade för att hänga med. Värre än covid muttrade en av dem. Hans ansikte bar en mask av desperation. det sprider sig snabbare och vi har varken tid eller resurser. Jag kunde först inte förstå det. Bilderna av rök och förstörelse utanför Vita huset spelade fortfarande i bakhuvudet, men här inom dessa sjukhusväggar var ett helt annat krig. Ett som var osynligt, men ändå långt mer förödande. Sjukdomen anföll inte bara människors kroppar. Den slet bort deras hopp, deras glädje och det värsta av allt, det var inriktat på barnen och det fanns så lite någon kunde göra för att hjälpa dem. Sjukhuset hade full kapacitet och det fanns fortfarande inte tillräckligt med utrymme. Barn var utspridda överallt. De kantade golven liggandes på de utslitna lakanen. Det fungerade knappt som en barriär mellan deras kroppar och den kalla hårda plattan. Sjukhussängarna var fyllda och resten fick lida i provisoriska utrymmen. Några av barnen grämde sig av smärta. Deras små händer kramade om magen, bröstet, huvudet, varhelst sjukdomen hade drabbat hårdast. Andra var tysta, andningen låg med halvöppna ögon som om de knappt hängde med. Jag ville skrika, inte skrika, kräva att något skulle göras, men vem kunde jag skrika på, vem kunde jag skylla på för denna förödelsen. Det var inte en person eller en grupp, det var en kraft, en osynlig fiende som rev landet. När jag knäböjde i en av korridorerna, överväldigad av smärtan omkring mig, grät jag obestridligt. Jag grät för barnen vars framtid blev stulen, för föräldrarna som aldrig skulle få se sina små igen, för läkarna som fick se liv efter liv glida mellan fingrarna trots alla ansträngningar. Våndan i rummet var kvävande. Jag kunde känna tyngden av varje döende andetag, mödosamma rop och varje tår. Rummet snurrade runt mig när min syn suddas ut av tårarna. All kärlek jag haft till barn genom åren verkade strömma ur mig i det ögonblicket när jag bad, vädjade tyst till Gud om att skona dessa små. Jag kunde inte kontrollera mina känslor. Jag har alltid älskat barn. Mitt arbete på barnhemmet hade fördjupat min medkänsla för dem under åren och att se dem lida och dö så här var för mycket att bära. Jag skrek och kände mig helt maktlös för att hjälpa. Plötsligt vaknade jag, tårarna rann nerför mitt ansikte när jag öppnade ögonen. Jag ser några av barnen från barnhemmet stirra på mig med oro. De hade lagt märke till min ångest men jag kunde inte förklara för dem vad jag just hade sett. Synen hade varit så levande, så verklig, att den fick mig att skaka. Be för nationen, manade rösten i min ande mig, när jag kom hem. Bön var det enda vapnet som kunde stoppa förödelsen jag hade sett i min syn. Bön kan förändra händelseutvecklingen och hindra fiendens plan från att lyckas. Be för USA.

    Kommentar: Är detta en rimlig profetia just nu? Handlar detta om december 2024 eller december något framtida år som början på tredje världskriget och Antikrist vedermöda? Det vore mer rimligt.
   
    Hämtat från You tube 241018 10:57

www.tidenstecken.se