Herren Jesus Kristus har i sitt ”herdabrev” till församlingen i Smyrna bl.a. orden: ”Se djävulen skall kasta somliga av er i fängelse. Var trogen intill döden, så skal jag ge dig livets krona!”
   Då aposteln Johannes återkom från Patmos till Efesus, där han tillbringade de sista årtiondena av sitt långa liv, hade han bland åhörarna också Polykarpus. Denne skulle i sin krafts dagar bli biskop i Smyrna. Det skedde omkring 110, bara ett drygt årtionde efter apostelns död. Och denne Polykarpus skulle få gå före sin församling i prov på trohet in i döden.
   Först fick han dock en lång och välsignad gärning i sin församling. Man ansåg det som den största förmån att till sin herde ha en av den gamle apostelns egna lärjungar. Man vördade honom högt också för hans starka kristna karaktär och nit för Guds rike. Då han blev gammal kunde de unga troende männen t.ex. kappas om förmånen att få hjälpa honom med att lösa upp skoremmarna, då han skulle gå till vila. Han hade anseende hos alla. Även hedningarna måste beundra honom.
   Och dock kunde dessa gripas av raseri emot de kristna och sökte under en sådan våg av hat deras ledare med orden: ”Bort med de gudlösa! Låt oss söka reda på Polykarpus!”
   Det var år 155. Smyrnaförsamlingens herde var nu redan 86 år gammal. Men åldern hade inte tagit modet från honom. Han ämnade ej fly. Det var endast på vännernas enträgna begäran, som han dolde sig på en lantgård. Fiendskapen var dock stor. En slav som kände gömstället blev torterad, tills han bekände hemligheten.
   Så kom man för att gripa den gamle. Och möttes av det största lugn. Polykarpus bad endast att få förrätta bön, innan man förde bort honom. Bönen blev två timmar lång. Allt inneslöt han i sin omsorg. En del av förföljarna ångrade nästan, att de gått ut emot en så vördnadsvärd åldring.
   På vägen till domstolen kom underdomaren Herodes och dennes far åkande i vagn. De tog upp Polykarpus och sökte med lock och pock få honom att avstå från fasthållandet av kristendomen. ”Jag ämnar inte göra det!” blev Polykarpus svar.
   Lika liten framgång hade domaren på löparbanan vid sina försök att få den gamle till avfall.
   – Svärj vid kejsarens skyddsande! Ändra din mening och säg: Bort med de gudlösa!
   Det Gud gör, då han står de sina bi och verkar genom dem är ej blott underbart till sitt innehåll. Han gör det också till sättet dråpligt. Polykarpus såg sig om i amfiteatern, gjorde en rörelse med handen, suckade, såg upp till himmelen och sade: Ja, bort med de gudlösa!
   – Svärj, så ger jag dig fri! Förbanna Kristus!
   – I åttiosex år har jag tjänat honom, och han har aldrig gjort mig något ont. Hur skulle jag då  kunna smäda min konung, som har frälst mig?
   – Svärj vid kejsarens skyddsande!
   – Du låtsar som om du inte visste vem jag är. Hör mitt öppna svar. Jag är en kristen.
   – Men jag har vilda djur.
   – Låt dem komma! Vi omvända oss inte från det bättre till det sämre.
   – Nåväl, jag skall låta dig förtäras av elden.
   – Du hotar med en eld, som brinner en liten stund och snart slocknar. Du känner inte den eld, som är beredd åt de ogudaktiga, den tillkommande domens och de eviga straffens eld.
   Polykarpus uppfylldes mitt under detta förhör med stor glädje. Domaren skickade då ut härolden mitt på löparbanan för att utbasuna, att Polykarpus tre gånger bekänt, att han var kristen. Den upphetsade folkmassan krävde genast att ett lejon skulle släppas lös mot honom. Man meddelade då, att djurskådespelen var avslutade för dagen.
   – Bränn honom levande då, ropade de med en mun och började med stor hast samla ihop ved och ris för bålet.
   När de ville spika fast martyren vid en påle sade han:
  – Låt mig vara. Han som ger mig kraft att uthärda elden, skall också ge mig kraft att stå orörlig på bålet även utan edra spikar.
   Polykarpus bad en innerlig bön. Bålet antändes. De troende berättar, att ett under inträffade. Elden välvde sig likt ett segel, som sväller för vinden, och bildade liksom ett valv omkring martyrens kropp, som nu glödde som guld utan att förtäras. Man stötte då ett svärd i honom.
   Vilken verkan på de kristna hade då denna händelse? En av dem skriver: Måtte också vi befinnas värdiga vandra i hans fotspår i Jesu Kristi rike.
   Sant är det välkända ordet: Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.

Wilhelm Bergling i De ungas tidning nr 2, 1945-01-20.

*****  

Martyren Polykarpus gick den dagen rakt in i himlens land, men sämre torde det ha gått för domaren, hans medhjälpare och folkmassan som ville Polykarpus död, ifall de inte omvände sig efter att ha beskådat hans märkliga död. Men hur är det med kyrkan idag, finns den samma grundfasta hållningen som Polykarpus hade? Polykarpus är ett föredöme for oss kristna också idag. Vad som möter alla människor efter döden är lika aktuellt som det var på Polykarpus tid. Och det finns vittnen som kan berätta om detta i vår tid också:

Lonnie Honeycutt har besökt evighetens rike men kom tillbaks för att berätta om hur det var i himlen liksom Bill Wiese som gick till helvetet men som genom Guds stora nåd fick en ny chans och som kan berätta sin upplevelse. 

Hemsidor för Lonnie Honeycutt och Bill Wiese.
Polykarpus hade ingen hemsida men hans brev kan läsas: 
Polycarp to the Philippians.
Martyrdom of Polycarp.