I bibeln berättas om Lasarus som hade varit död i tre dagar, men som Jesus uppväckte. Ett liknade vittnesbörd berättas av en buddhistmunk i Myanmar (Burma) som kom tillbaks till livet som en förändrad människa!

Den berättelse som följer är helt enkelt en översättning av ett bandat vittnesbörd från en man med en livsförvandlande historia. Det är inte en intervju eller en levnadsteckning, men helt enkelt orden från mannen själv. Olika människor reagerar på olika sätt när de hör denna historia. En del blir inspirerade, en del skeptiska, ett fåtal kommer att håna och förlöjliga, medan en del andra har även blivit fyllda med raseri och vrede, övertygade om att dessa orden är en galen mans yrande eller ett väl genomtänkt bedrägeri. En del kristna har opponerat sig emot historien helt enkelt därför att de radikala och mirakulösa händelserna som beskrivs i den passar inte deras svaga bild av en allsmäktig Gud.

Vi blev först medvetna om denna historien från ett flertal burmesiska kyrkoledare som delade den med oss. Dessa ledare hade tittat närmare på historien och hade inte funnit någon antydan av att den skulle vara ett lurendrejeri. Det var med detta i minnet som vi beslutade att stiga ut och sprida historien. Vi gör inte detta för någon ekonomisk vinning, eller med en motivation av att gynna oss själva. Vi vill endast låta historien tala för sig själv, och inbjuda kristna troende att döma den i överensstämmelse efter Skriften. Om Gud vill någon del av den till att bli ämnad för Hans ära eller till att uppmuntra Hans folk, då ber vi att Hans Ande vill arbeta i läsarnas hjärtan på det sättet.

En del människor har sagt oss att de tror att munken i denna historien aldrig verkligen dog, men att han endast gled in i medvetslöshet, och att sakerna han såg och hörde var del av en feberdriven hallucination. Vad än du tror, det enkla faktum återstår att händelserna i denna historien så radikalt förvandlade denne mannen att hans liv tog en komplett 180-graders vändning efter de händelser som beskrivs här nedan. Han har oförskräckt och frimodigt berättat sin historia till en stor personlig kostnad, inkluderade fängelse. Han har blivit föraktad av sina anhöriga, vänner och kollegor, och ställts mot dödshotelser för sin ovillighet att kompromissa med sitt budskap. Vad motiverar denne mannen att vara villig att riskera allting? Om vi tror honom eller inte, så är hans historia väl värd att lyssnas på och begrundas. I det cyniska väst är det många människor som kräver starka bevis av sådana saker, bevis som skulle hålla i en laglig rättegång. Kan vi absolut garantera, utan tvivel, att alla dessa saker hände? Nej, det kan vi inte. Men vi känner det värt att upprepa denne mannens historia i hans egna ord så att läsarna kan döma för sig själva.

Hej! Mitt namn är Athet Pyan Shinthaw Paulu. Jag är från landet Myanmar. Jag skulle vilja dela med dig mitt vittnesbörd om vad som hände mig, men först skulle jag vilja ge några korta bakgrundsinformationer från den tiden när jag växte upp.

Jag föddes år 1958 i staden Bogale, på Irrawaddy Delta området av södra Myanmar (tidigare Burma). Mina föräldrar som var överlåtna buddhister som de flesta människorna i Myanmar, kallade mig Thitpin (vilket betyder "träd" på engelska). Våra livsförhållanden var mycket enkla där jag växte upp. Vid 13 års ålder lämnade jag skolan och började arbeta på en fiskebåt. Vi fångade fisk och ibland även en liten sorts räka från de otaliga floderna och strömmarna i Irrawaddy området. Vid 16 års ålder blev jag båtens ledare. Vid den tiden bodde jag på Övre Mainmahlagyon ön (Mainmahlagyon betyder "Vackra kvinnoön" på engelska), strax norr om Bogale där jag var född. Denna platsen är omkring 100 miles sydväst om Yangon (Rangoon), vår nations huvudstad.

En dag, när jag var 17, fångade vi ett stort antal fiskar i våra nät. På grund av den myckna fisken blev vi attraherade av en stor krokodil. Den följde vår båt och försökte anfalla oss. Vi var dödsförskräckta så vi rodde förtvivlat våra båtar mot flodbankerna så fort som vi kunde. Krokodilen följde oss och slog till vår båt med sin bakdel. Fastän ingen dog i denna incidenten, så påverkade attacken stort mitt liv. Jag ville inte längre fiska. Vår lilla båt sjönk på grund av krokodilens attack. Vi var tvungna att åka hem till vår by den kvällen på en passagerarbåt.

Inte långt därefter så överflyttades min far av hans arbetsgivare till Yangon City (uttalades tidigare Rangoon). Vid 18 år ålder blev jag sänd till ett buddhistiskt munkkloster till att bli en novismunk (nybörjarmunk). De flesta föräldrar i Myanmar försöker att sända sin son till ett buddhistiskt munkkloster, åtminstone för en tid, eftersom det anses för en stor ära att ha en son som tjänar på det sättet. Vi har efterlevt denna sedvänja i många hundra år.

När jag blev 19 år och 3 månader (år 1977), blev jag en normal munk. Seniormunkarna vid mitt kloster gav mig ett nytt buddhistiskt namn, som är sed i vårt land. Jag kallades nu för U Nata Pannita Ashinthuriya. När vi blir en munk använder vi inte längre det namn som gavs till oss vid födseln av våra föräldrar. Namnet på klostret som jag levde i kallas Mandalay Kyaikasan Kyaing klostret. Seniormunken namn var U Zadila Kyar Ni Kan Sayadaw (U Zadila är hans titel). Han var den mest berömde buddhistmunken i hela Myanmar vid den tiden. Alla visste vem han var. Han var vida hedrad av folket och respekterad som en stor lärare. Jag sa att han "var" därför att 1983 dog han plötsligt när han var involverad i en ödesdiger bilolycka. Hans död chockade alla. Vid den tiden hade jag varit en munk i sex år.

Jag ansträngde mig hårt för att vara den bästa munk jag kunde och för att följa alla buddhismens föreskrifter. Vid ett stadium flyttade jag till en begravningsplats där jag levde och kontinuerligt mediterade. En del munkar som verkligen vill veta Buddhas sanningar gör saker som jag gjorde. Jag sökte att förneka mina själviska tankar och begär, att undfly sjukdom och lidande och för att bryta mig ur världens kretslopp. Vid begravningsplatsen var jag inte rädd för spöken. Jag försökte uppnå sådan inre frid och självförverkligande att även när en moskit landade på min arm så lät jag den bita istället för att köra iväg den.

I åratal strävade jag för att vara den bästa munken jag kunde och inte skada något levande väsen. Jag studerade de heliga buddhistiska lärorna precis som alla mina förfäder hade gjort före mig.

Mitt liv förflöt som en munk ända till jag blev mycket, mycket sjuk. Jag var i Mandalay vid den tiden och tvingades bli intagen på sjukhuset för behandling. Doktorerna gjorde en del tester på mig och berättade för mig att jag hade både gula febern och malaria samtidigt! Efter omkring en månad på sjukhuset blev jag sämre. Doktorerna berättade för mig att det fanns ingen chans för mig att tillfriskna och skrev ut mig så att jag kunde göra förberedelser för att dö.

Det här är en kort beskrivning av mitt förflutna. Jag skulle nu vilja berätta för dig några av de märkliga saker som hände mig efter den här tiden…

Efter att jag blivit utskriven från sjukhuset återvände jag till klostret där andra munkar tog hand om mig. Jag blev svagare och svagare och gled in i medvetslöshet. Jag fick senare kännedom att jag faktiskt varit död i tre dagar. Min kropp började att förstöras och stank av död, och mitt hjärta slutade slå. Min kropp var förberedd för kremering och hade genomgått de traditionella buddhistiska reningsriterna.

Fastän jag mattades bort i min kropp så kommer jag ihåg att min tanke och ande var helt alerta. Jag var i en mycket, mycket kraftig storm. En förskräcklig vind plattade ut hela landskapet ända tills det fanns inga trän eller någonting annat som stod, bara ett platt land. Jag vandrade mycket fort längs detta landet för någon tid. Det fanns inga andra människor någonstans, jag var helt ensam. Efter någon tid korsade jag en flod. På andra sidan av floden såg jag en förskräcklig, förskräcklig sjö av eld. I buddhismen har vi ingen kännedom av en plats som denna. Först blev jag förvirrad och visste inte att det var helvetet ända tills jag såg Yama, helvetets konung (Yama är namnet som tillskrivs helvetets konung i talrika kulturer genom Asien). Hans ansikte liknade ett lejons ansikte, hans kropp var likt ett lejon, men hans lemmar var likt en naga (orm-ande). Han hade ett antal horn på sitt huvud, hans ansikte var mycket vilt, och jag var extremt rädd. Skakande frågade jag om hans namn. Han svarade, "Jag är helvetets konung, Förstöraren".

Helvetes konung sa åt mig att titta in i eldsjön. Jag tittade och jag såg de saffransfärgade mantlarna som buddhistmunkar bär i Myanmar. Jag tittade närmare och såg det rakade huvudet av en man. När jag tittade på mannens ansikte såg jag att det var U Zadila Kyar Ni Kan Sayadaw (den berömde munken som hade dött i en bilolycka år 1983). Jag frågade helvetes konung varför min tidigare ledare var fängslad i denna tortyrsjö. Jag sa: "Varför är han i denna eldsjö? Han var en mycket god lärare. Han hade även en undervisningskassett kallad 'Är du en människa eller en hund?' som har hjälpt tusentals människor att förstå att deras värde som människa är mycket större än djurens." Helvetets konung svarade: "Ja, han var en god lärare men han trodde inte på Jesus Kristus. Därför är han i helvetet."

Jag blev tillsagd att titta på en annan person som var i elden. Jag såg en man med mycket långt hår inlindat på vänstra sidan av hans huvud. Han bar också en mantel. Jag frågade helvetets konung: "Vem är den här mannen?" Han svarade: "Detta är den som du dyrkar: Gautama (Buddha)."

Jag var mycket störd av att se Gautama i helvetet. Jag protesterade: "Gautama hade god etik och god moralisk karaktär, varför lider han i eldsjön?" Helvetets konung svarade mig: "Det spelar ingen roll hur god han var. Han är på den här platsen därför att han trodde inte på den evige Guden."

Jag såg sedan en annan man som såg ut som om han bar en soldats uniform. Han hade ett stort sår på sitt bröst. Jag frågade: "Vem är den här mannen?" Helvetets konung sa: "Detta är Aung San, Myanmars revolutionsledare." Jag fick veta: "Aung San är här därför att han förföljde och dödade kristna, men mest därför att han trodde inte på Jesus Kristus." I Myanmar har folket ett vanligt uttryck: "Soldater dör aldrig, de fortsätter att leva." Jag fick veta att helvetets legioner har ett uttryck: "Soldater dör aldrig, men de går för evigt till helvetet."

Jag tittade och såg en annan man i eldsjön. Han var en mycket lång man och han var klädd i militärrustning. Han höll också ett svärd och en sköld. Denne mannen hade ett sår på sin panna. Den här mannen var längre än någon person som jag någonsin har sett. Han var sex gånger längden mellan en mans armbåge och spetsen på hans fingrar när han sträckte ut sin hand, plus en spännvidd av en mans fingrar när han sprider ut sin hand. (3 meter.) Helvetets konung sa: "Den här mannens namn är Goliat. Han är i helvetet därför att han smädade den Evige Guden och Hans tjänare David." Jag var förvirrad därför att jag kände inte till vilka varken Goliat eller David var. Helvetets konung sa: "Goliat är upptecknad i den kristna bibeln. Du känner inte till honom nu, men när du blir en kristen så kommer du att veta vem han är."

Jag blev sedan förd till en plats där jag såg både rika och fattiga människor förbereda sig för att äta kvällsmålet. Jag frågade: "Vem lagade maten för dessa människor?" Helvetets konung svarade: "De fattiga får laga sin egen mat, men de rika människorna får andra till att laga den för dem." När maten var klar för de rika människorna satt de sig ner för att äta. Så snart som de började kom en tjock rök upp. De rika människorna åt så fort som de kunde för att lugna sina samveten. De kämpade med att kunna andas på grund av röken. De måste äta fort därför att de fruktade för att förlora sina pengar. Deras pengar är deras gud.

En annan helvetets konung kom sedan till mig. Jag såg också en varelse vars jobb är att förse elden med bränsle nedanför eldsjön, för att hålla den het. Denna varelsen frågade mig: "Är du också på väg in i eldsjön?" Jag svarade: "Nej! Jag är endast här för att iaktta!" Utseendet på denna varelsen som underhöll elden med bränsle var mycket skrämmande. Han hade tio horn på sitt huvud och ett spjut i hans hand som hade sju skarpa blad som kom från änden. Varelsen sa mig: "Du har rätt. Du kom hit endast för att iaktta. Jag kan inte hitta ditt namn här." Han sa: "Du måste nu gå tillbaks vägen du kom." Han visade mig mot det ödsliga landet där jag först vandrat omkring innan jag kom till eldsjön.

Jag vandrade en lång stund, ända tills jag blödde. Jag var varm och i stor smärta. Slutligen efter att ha vandrat omkring tre timmar kom jag till en vid väg. Jag vandrade längs denna vägen för någon tid tills jag kom till en förgrening. En väg gick till vänster och var vid. En smalare väg böjde av till höger. Det fanns en skyltstolpe vid förgreningen som sa att vägen till vänster var för de som inte trodde på Jesus Kristus. Den smalare vägen till höger var för troende på Jesus.

Jag var intresserad av att se vart den stora vägen ledde så jag började gå nerför den. Det fanns två män som vandrade på den omkring 300 yards (270 meter) framför mig. Jag försökte hinna upp dem så jag kunde vandra med dem, men hur jag än försökte så kunde jag inte hinna ifatt dem, så jag vände om och gick tillbaks mot vägförgreningen. Jag fortsatte att iaktta dessa två männen när de vandrade nerför vägen bort från mig. När de nådde vägens ände så blev de plötsligt överfallna. Dessa två männen skrek ut i stor smärta! Jag skrek också till när jag såg vad som hände dem! Jag förstod att den stora vägen slutade i en stor fara för dem som reste nerför den.

Jag började vandra nerför de troendes väg istället. Efter att ha rest omkring en timme så blev vägens yta förvandlad till rent guld. Det var så rent att när jag tittade ner så kunde jag perfekt se min egen spegelbild. Jag såg sedan en man stå framför mig. Han bar en vit mantel. Jag hörde också vacker sång. Å, det var så vackert och rent! Det var mycket bättre och mer meningsfullt än de gudstjänster vi har i våra kyrkor här på jorden. Mannen i den vita manteln bad mig att vandra med honom. Jag frågade honom: "Vilket är ditt namn?", men han svarade inte. Efter att jag hade frågat hans namn sex gånger svarade mannen: "Jag är den som innehar nyckeln till himlen. Himlen är en mycket, mycket vacker plats. Du kan inte komma dit nu men om du följer Jesus Kristus kan du komma dit efter att ditt liv har slutat på jorden." Mannens namn var Petrus.

Petrus bad mig sedan att sitta ner och han visade mig en plats mot norr. Petrus sa: "Titta mot norr och se Gud skapa människan." Jag såg den evige Guden på avstånd. Gud sa till en ängel: "Låt oss göra människan." Ängeln bönfallde med Gud och sa: "Var snäll och gör inte människan. Han kommer att göra fel och kommer att bedröva dig." (På burmesiska ordagrant: "Han kommer att göra så att du tappar ansiktet.") Men Gud skapade en namngiven man i alla fall. Gud blåste på mannen och mannen fick liv. Han gav honom namnet "Adam". (Märk: Buddhister tror inte på skapelsen av världen eller av människan, så denna upplevelsen hade ett betydelsefullt intryck på munken).

Sedan sa Petrus: "Stig upp nu och gå tillbaks varifrån du kom. Tala till folket som tillber Buddha och som dyrkar avgudar. Säg dem att de måste gå till helvetet om de inte ändrar sig. De som bygger tempel och avgudar kommer också att få gå till helvetet. Alla dem som ber till munkar och kallar dem 'Pra' (respektfull titel för munkar) kommer att gå till helvetet. De som sjunger (reciterar liturgiska melodier) och 'ger liv' till avgudarna kommer att gå till helvetet. Alla dem som inte tror på Jesus Kristus kommer att gå till helvetet." Petrus sa att jag skulle gå tillbaks till jorden och vittna om de saker som jag hade sett. Han sa också: "Du måste tala i ditt nya namn. Från och med nu ska du kallas Athet Pyan Shinthaw Paulu (Paulus som kom tillbaks till livet).

Jag ville inte gå tillbaks. Jag ville gå till himlen. Änglarna öppnade en bok. Först tittade de efter mitt namn som barn (Thitpin) i boken, men de kunde inte finna det. Sedan tittade efter det namn som jag hade getts när jag trädde in i den buddhistiska munkkåpan (U Nata Pannita Ashinthuriya), men det var inte hellre skrivet i boken. Sedan sa Petrus: "Ditt namn finns inte skrivet här, du måste återvända och vittna om Jesus till det buddhistiska folket."

Jag gick tillbaks längs guldvägen. Igen hörde jag vacker sång, sådan som jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Petrus gick med mig ända tills jag återvände till jorden. Han visade mig en stege som räckte ner från himlen till skyn. Stegen räckte inte ända ner till jorden, men slutade i mitten av luften. På stegen såg jag många änglar, en del gick upp till himlen och en del kom ner för stegen. De var mycket aktiva. Jag frågade Petrus: "Vilkar är de?" Petrus svarade: "De är Guds budbärare. De rapporterar till himlen namnen på alla dem som tror på Jesus Kristus och namnen på alla dem som inte tror." Petrus talade sedan om för mig att det var dags att gå tillbaks.

Det nästa som jag var medveten om var ljudet av gråt. Jag hörde min egen mor som ropade ut: "Min son, varför lämnade du oss nu?" Jag hörde många andra människor gråta. Jag insåg att jag låg i en låda. Jag började att röra på mig. Min mor och far började skrika: "Han lever! Han lever!" Andra människor som var längre bort trodde inte mina föräldrar. Jag satte sedan mina händer på sidorna av lådan och satte mig upprätt. Många människor blev slagna med skräck. De ropade ut: "Det är ett spöke!" och sprang iväg så fort som deras ben kunde bära dem.

De som stannade kvar var tallösa och skälvande. Jag lade märke till att jag satt i en luktande vätska från min kropp, tillräckligt för att fylla omkring tre och en halv koppar. Detta var vätskan som hade kommit ur från min mage och mitt inre medan kroppen låg i likkistan. Detta är varför människor vet att jag hade faktiskt varit död. Inne i kistan var det en typ av plastlakan fixerat till träet. Detta lakanet är placerat där för att behålla kroppens vätskor, därför att många döda kroppar friger mycket vätska som min gjorde.

Jag fick senare kännedom om att jag var bara ögonblick från att bli kremerad i lågorna. I Myanmar placeras människorna i en kista, locket spikas sedan fast, och hela kistan bränns. När jag kom tillbaks till livet så var min mor och far tillåtna till att titta på min kropp för den allra sista gången. Ögonblick senare så skulle locket på min kista ha spikats fast och jag skulle ha blivit kremerad!

Jag började genast att förklara de saker som jag hade sett och hört. Människorna var förvånade. Jag berättade för dem om de män som jag hade sett i eldsjön och talade om för dem att det var endast de kristna som kände sanningen, att våra förfäder och vi andra hade blivit lurade i tusentals år! Jag talade om för dem att allting som vi trodde är en lögn. Folket var förvånade därför att de visste vad för slags munk som jag hade varit och hur nitisk som jag hade varit för Buddhas undervisning.

När en person dör i Myanmar så skrivs deras namn och ålder in på sidan av kistan. När en munk dör, så skrivs munkens namn, ålder och antalet år som han har tjänat som munk in i sidan på kistan. Jag hade redan blivit registrerad som död men som ni kan se, nu lever jag!

Sedan 'Paulus som kom tillbaks till livet' upplevde ovanstående händelser så har han förblivit ett trofast vittne till Herren Jesus Kristus. Burmesiska pastorer har berättat för oss att han har lett hundratals andra munkar till tro på Kristus. Hans vittnesbörd är uppenbarligen mycket kompromisslöst. På grund av detta har hans budskap förnärmat många människor som inte kan acceptera att det finns bara en Väg till himlen, Herren Jesus Kristus. Trots stort motstånd, så var hans upplevelser så verkliga för honom att han har inte vacklat. Efter många år i den buddhistiska munkkåpan, som en strikt efterföljare av buddhistiska läror, så började han omedelbart att förkunna Kristi evangelium följande hans uppståndelse och uppmanande andra munkar att försaka alla falska gudar och följa Jesus Kristus med allt sitt hjärta. Innan sin sjukdomstid och död hade han ingen alls exponering till kristendomen. Allt som han lärde under dessa tre dagar i graven var nytt för hans sinne.

I en befallning att få ut sitt budskap till så mänga människor som möjligt, så började denne moderna Lasarus att distribuera audio- och video kassetter med sin historia på dem. Polisen och buddhistiska auktoriteter i Myanmar har gjort sitt yttersta för att samla ihop dessa band och förstöra dem. Vittnesbördet du just nu har läst har översatts från en av dessa kassetter. Vi har fått veta att det nu är ganska farligt för medborgare i Myanmar att äga dessa band.

Hans orädda vittnesbörd har tagit honom till fängelset åtminstone en gång, där myndigheterna misslyckades i sina avsikter att tysta honom. Vid sin frigivning fortsatte han att vittna om de saker han sett och hört. Hans nuvarande omständigheter är osäkra. En burmesisk informatör berättade för oss att han är i fängelset och kan ha blivit dödad, medan en annan informatör hade fått veta att han nu är frigiven från fängelset och fortsätter sin tjänst.

Källa: Asian Minorities Outreach.

Översättning från engelskan: Bertil Lundberg.

Berättelsen om Lasarus i Johannes kapitel 11 enligt Folkbibelns översättning:

En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk." Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den." Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen." Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom." Sedan han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom." När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror skall uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Och Jesus grät. Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?" Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk." En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?" Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn. Från den dagen överlade de om att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan begav sig bort därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där var han tillsammans med sina lärjungar. Judarnas påsk var nära, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: "Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?" Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som visste var han fanns skulle tala om det, så att de kunde gripa honom.