Vid 34 års ålder var Nasir Siddiki en framgångsrik affärsman, han hade tjänat sin första miljon (i dollar), men pengar betydde ingenting för honom på hans dödsbädd. Intagen på Toronto General Hospital och diagnostiserad som det värsta fallet någonsin med bältros stängdes hans immunsystem ner och läkarna lämnade honom till att dö.  

Nästa morgon vaknade jag i ett sterilt rum på åttonde våningen på sjukhuset, min hud brände som om någon hade duschat mig med bensin och tänt på med en tändsticka. Jag förnam elden från insidan och ut.  

Min doktor anlände och tittade på mig i förundran: ”Blåsorna förökas så snabbt att jag kan uttryckligen se dem växa”, sa han. ”Din kropp kämpar inte emot.”  

Nästa morgon, i tillägg till bältros, hade jag vattenkoppor från huvudet till tårna. Jag lades in på absolut isolering. Den kvällen steg min temperatur till 42 grader – tillräckligt hett för att lämna min hjärna permanent sliten i stycken.  

I dagar fortsatte jag att försämras. Mina nervändar blev så inflammerade att ett hårstrå på drift längs min hud skickade chockvågor av eld i vågor genom min kropp. Vid veckoslutet var jag uppsatt för att vara i ett kritiskt tillstånd.
 
Mitt sista hopp
I livet hade jag varit djärv, självsäker, en risktagare. Men när jag stod inför döden var jag vettskrämd. Jag hade ingen idé vad som skulle vänta mig på den andra sidan. Jag hade uppfostrats som en muslim i London, England, och jag förstod att Allah var inte en gud som helar.

Mitt enda hopp var i medicin.

Till slut gled jag så nära döden att läkarna visste inte att jag kunde höra dem när de undersökte mig. ”Hans immunsystem har helt enkelt lagt av”, sa en av dem.

“Han håller på att dö”, bekräftade den andre. ”Hans immunsystem måste vara påverkat av AIDS.”

Jag har inte AIDS! Jag ville skrika, men jag kunde inte forma orden. Då slog det mig. Han sa: jag håller på att dö!

Läkarna talade tyst med min medarbetare, Anita. ”Inom ett fåtal timmar så kommer han att vara död” sa de. ”Om han genom något mirakel skulle leva, skulle han troligen bli blind i sitt högra öga, döv i sitt högra öra, paralyserad på sin högra sida och han kan vara allvarligt hjärnskadad på grund av den höga febern.”

Sedan lämnade de mig.

De lämnade mig här för att dö! Jag kände mig som en drunknande människa som sjönk för den tredje gången. Samlande min styrka viskade jag en bön: ”Gud, om du är verklig, låt mig inte dö!”

I Hans närvaro
Under nattens mörkaste timma, vaknade jag och såg en man vid fotändan av min säng. Strömmar av ljus utgick från honom, som tillät mig att se hans konturer. Jag kunde inte se hans ansikte, det var för starkt. Ingen behövde berätta det för mig, jag visste att det var Jesus.

Koranen omtalar Jesus; muslimer tror att han existerar, inte som Guds son, men som en god man och profet. Jag visste att detta var inte Muhammed. Jag visste att det var inte Allah. Jesus var i mitt rum. Det fanns ingen fruktan, bara frid.

”Varför vill du komma till en muslim när alla andra har lämnat mig för att dö?” undrade jag. Utan ord, talade han till mig. ”Jag är de kristnas Gud. Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.”

Det var allt Han sa. Han nämnde inte min sjukdom. Han nämnde inte min nära död. Så plötsligt som han hade framträtt, så var han borta.

Nästa morgon, anlände samma två läkare och undersökte mig: ”Blåsorna har slutat att växa!”

Vi vet inte vad som har hänt, men bältros viruset har stannat av!”

Följande dag, fortfarande i smärta och täckt med blåsor, blev jag utskriven från sjuhuset med en resväska full med läkemedel. ”Lämna inte hemmet”, varnade läkaren. ”Det kommer att ta månader innan blåsorna är borta, och när de gör det så kommer de att efterlämna vita märken på huden och ärrbildningar. Smärtan kan finnas kvar i åratal.

När jag steg ut i morgonsolen, liknade jag en korsning av en spetälsk och en elefant människa. När människor såg mig, så gick de över till den andra sidan av gatan. Men mitt sinne var inte på hur jag såg ut, mina tankar var på Jesus. Det fanns inga tvivel i mitt sinne att Jesu närvaro i rummet hade stoppat bältros viruset. Vad än Jesus kunde vara, förstod jag att i Hans närvaro kunde mirakler ske.

Den realiteten lämnade mig med en förtärande fråga: Är Jesus Guds Son som de kristna hävdar, eller är Han endast en profet som jag hade blivit lärd?

Hemma den kvällen, trots att drogerna, smärtan och klådan var så svår måste jag nästan binda ihop mina händer. Ändå föll jag in i en rastlös sömn funderande över Jesus.

Lärande att leva
Nästa morgonen, vaknade jag tidigt och satte på tv:n. Flippande mellan kanalerna, frös jag till när jag såg följande ord över skärmen: Är Jesus Guds Son?

Jag lyssnade uppmärksamt när två män använde hela programmet för att samtala om detta ämnet – besvarande alla mina frågor. Innan programmet avslutades, ledde en av männen tv-publiken in i en bön. Min kropp var i brand av smärtor men jag böjde knä på mitt vardagsrumsgolv i alla fall. Tårar strömmade nerför mitt ansikte, jag repeterade bönen och bjöd Jesus in i mitt hjärta.

Omedelbart frigjordes en omättlig andlig hunger på insidan av mig. Jag måste få veta mer om Jesus. Trots min doktors order att hålla mig inomhus, gick jag nästa dag ut och köpte en bibel. Först läste jag Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Fortfarande utsvulten startade jag i första Mosebok och läste mig igenom bibeln från sida till sida under mina sömnlösa nätter. 

Under tiden gav mig Anita böcker och lärokassetter som förklarade evangelium. Jag slukade dem medan jag fortsatte att studera Guds Ord. När min förståelse av tro började växa, grävde jag fram ett kort av hur jag såg ut innan jag fick bältros. Jag bad att Gud skulle göra så att jag såg ut på det sättet igen.

Jesus, min läkare
En vecka efter min befrielse från sjukhuset, vaknade jag och fann min kudde övertäckt med blåsorna. Jag måste ha klöst sönder dem i min sömn, tänkte jag. Jag kröp ur sängen steg in i duschen. Vad som hade påbörjats på min kudde avslutades i duschen. Varje blåsa föll av min kropp! 

Istället för att vara täckt med vita märken och ärr vävnader, så var min hud bara röd och rå. Den helades sakta, och fick tillbaks sin kondition som den haft före bältrosen. När den gjorde det, så såg jag ut som jag sett ut innan jag blev sjuk, bortsett från ärren som jag fortfarande bär på mitt bröst.

Ingen av mina läkares skrämmande förutsägelser besannades. Min syn var 20/20. Min hörsel var normal. Min talförmåga var oförminskad. Jag led inte av någon hjärnskada. 

Mitt helande var mirakulöst, hastigt och komplett. Jag led aldrig från långvarig smärta eller någon annan komplikation. Inte endast hade jag det värsta fallet av bältros någonsin intagen på Toronto General Hospital, jag hade också det mest mirakulösa tillfrisknandet. 

Jesus, de kristnas Gud, visade sig för mig på sjukhusrummet för en döende muslim och helade mig. Men det var inte det största miraklet Han utförde. Förvandlingen som hände i mitt hjärta var även mer dramatisk än den som inträffade i min kropp.

www.tidenstecken.se