Sexualmoralen
har förvisso förändrats i Sverige sedan 65 år tillbaks. Tyvärr även inom
kristna sammanhang. RFSU och RFSL har satt nya standarder: Fri kärlek både i
hetero och homo sammanhang. Vilket t ex år 2006 resulterade i 232 procent fler
aborter per 1000 kvinnor i fruktsam ålder i Sverige jämfört med Finland. Få
politiker vill göra något åt detta, man kan ju bli betraktad som
abortmotståndare. Men vad annat kan bli resultatet när två av tre svenska
ungdomar mellan 15 och 20 år har haft oskyddat sex. Också ett tecken på hur
långt vårt samhälle har avlägsnats sig från Guds standard.
Paulus
skriver i Galatierbrevet 5: Köttets gärningar är uppenbara: de är
otukt, orenhet, lösaktighet... Jag säger er i förväg vad jag redan har
sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.
EFS ungdomstidning "De ungas tidning" införde 1945-01-05 en
artikel "Några tankar inför sexualfrågan" vilken visar hur de
kristna i Sverige tänkte på den tiden. Vem har sanktionerat den förändring
som skett på 65 år? Gud eller den moderna kulturen? Så här skrev man år
1945:
Det finns en annan sak i detta sammanhang som bör ägnas några ord. Det är
deras läge, som genom lek med elden eller tillfällig frestelse fallit i synd
och står där med resultaten, antingen de blir synliga eller inte.
Först må då sägas, att ingen må stå inför dem med fariseiskt
självbelåtenhet och dömande sinne. Vi äro alla av samma virke. "Den,
som står, må se till att han icke faller."
Men samtidigt måste synden nämnas vid sitt rätta namn. Det är
nödvändigt att synd får vara synd. Alla försök att ursäkta, att icke
låtsas om att något oegentligt förevarit, att av hänsyn och feghet tiga
ihjäl en otrevlig och tråkig sak, är att göra skadan större. Det är som
att förhindra att det onda får värka ut. Så stannar det kvar, inkapslas och
kanske blir kvar som en källa till ohälsa för hela organismen.
Nu skall vi med tacksamhet erkänna, att unga, som råkat falla i
synd under sin förlovningstid, sedan ha blivit goda kristna, ja pelare i
församlingen. Ingen tänker numera till deras skada på vad som en gång var.
Att så är förhållandet, skall vi bara vara tacksamma för. Men förklaringen
till detta är, att de gick in i bekännelse av sin synd och dolde den inte. De
ursäktade den inte, försvarade den inte, tog det inte nonchalant och menade
inte, att det hade inget att betyda. De äro säkerligen de första att beklaga,
att det en gång gick som det gick. Hur många gånger de bittert ångrat sitt
felsteg och intensivt önskat, att de sparat det sexuella umgänget tills de
hade gudomlig sanktion och välsignelse över det, vet säkerligen bara de
själva och deras Gud. Och om de någon gång tala i dessa saker, så komma de
visserligen att ha förståelse för dem, som frestas på samma sätt som de själva,
men de komma att försöka hjälpa dem till seger över frestelsen, de komma att
varna för synden och mana till vakthållning om renhetsvärdena. De kunna
visserligen prisa Gud för förlåtelse, för att syndasåret läkt och kanske
icke ömmar längre. Men ärret finns. Och de vet att det varit bättre, om det
aldrig kommit till.
För att det skall bli upprättelse från ett sådant syndafall fordras,
som redan är sagt, ärlig vilja hos de felande att erkänna synden som synd.
Men det fordras också förståelse från andra kristnas sida för deras läge.
Det betyder inte, att man bara använder hartassen, att man ingenting låtsas om
o.s.v. Men det betyder att man tar den felande och ångerfulle i famn och ger
förlåtelse såsom Gud givit den. Ett syndafall på det sexuella området är
inte svårare för Gud att förlåta än annan synd. Då ska också vi vara
beredda att ge felande bröder och systrar deras plats åter i syskonskaran.
Förlåtelsens väg är också upprättelsens väg.
I många fall gäller det nog här, att i kärlek söka upp dem, som
syndat. Visserligen är folk mycket olika, men nog händer det, att de som
fallit, i blygsel och skam och kanske också i missriktad självhävdelse
isolera sig. De känna domen över sig och äro medvetna om att de dragit skam
över det kristna namnet. Så bli de borta och bli ett djävulens byte, om ingen
gudstjänare söker upp dem. Att göra det och göra det med kärlekens
finkänslighet är lika stort, som att vinna en själ från världen.
Att sålunda upprätta den fallna är dock något hela annat än att
försvara lösaktighet i umgänget könen emellan. Lösaktighet och slarv eller
köttets frihet är synd, är det också förlovade par emellan. "Du skall
icke göra hor", är ett gammalt och kärt bud, som Gud menar skall hålla
än idag.
Evert Larsson
Så skrev man inom EFS år 1945, men fortfarande finns det
kristna som håller fast vid denna sexualmoralen som den av Gud förordnad. Så
här skriver EFS i Norge (Indremisjonen)
år 2010.
Alv Magnus
är mångårig ledare för UMU / Ungdom i Oppdrag i Norge, och nu ledare för Ungdom i Oppdrag
i Nord-Europa. Han ställer 2010-07-08 frågan: Kan man være kristen og samboer?
Läs den andligt radikala artikeln!
Det
är bara att konstatera att trycket är hårt på kristna familjer att också överge sina värderingar.
Världen idag
2010-07-16 skriver om detta.
www.tidenstecken.se