En studie av boken Min andliga resa med Martin Lönnebo

"Martin Lönnebo är den störste kyrkomannen i i Sverige i modern tid. För stor för att bli ärkebiskop…" Ovanstående citat av Agneta Rudvall, teolog och kulturredaktör på Kyrkans Tidning, pryder omslaget av boken. Författare till boken är Arne Reberg, som har varit bl. a. reporter på Expressen och Sydsvenska Dagbladet. I boken försöker Reberg i sina många möten med den baskerklädde Lönnebo under en fyramånadersperiod att bena ut och lära känna den pensionerade biskopen som hade kunnat bli ärkebiskop om han hade velat. Men Lönnebo avstod detta på grund av sin utvecklingsstörde son som han ville ge tid till. Boken är utgiven på Bilda Förlag 2002.

Mokattam - en av två kristna sopstäder i Kairo som Martin besökt och bott i. Sopor, sopor, sopor överallt... Alla i det här området arbetar med sophantering.

I boken får vi följa Rebergs existentiella frågeställningar som vävs in i berättelsen om Lönnebo. Det intressanta med boken är dock att få veta mer om vad tror egentligen Martin Lönnebo själv?

Lönnebo berättar att det var C O Rosenius som formade hans barnatro. Synd att inte Lönnebo fortsatte på den vägen. Istället började han ta del av Albert Schweitzers globala etik och den kristna mystiken. Det blev hans vuxna hem. Till detta fortsatte han in på den katolska och ortodoxa fromhetens väg och fornkyrkans strömningar.

Dalai Lama fick han positiv erfarenhet av och i möten med andra tänkesätt har han "vidgat sina horisonter". Kristus har blivit mer kosmisk, säger han. Martin Buber förde honom in i den chassidiska judiska kulturen. Hans föregångare, biskop Tor Andrae, förde honom in i islams som han uttrycker det, vackraste frukt, sufismen. Kristen zenmeditation lärde han sig på Sankt Davidsgården i Rättvik, sedan fördjupade han sig i zen från en östlig kultur.

Genom en studiekamrat, Fritz Olofsson, fick han lite visdom från Bhagavadgita. Olofsson å sin sida blev så tagen av Bhagavadgita att han lärde sig sanskrit för att kunna läsa på originalspråket och hans dagliga andakt bestod av ett antal verser ur Bhagavadgita, ett stycke ur Gamla Testamentet på hebreiska och ett långt stycke ur Nya Testamentet på grekiska. Olofson har verkat som präst i många år, dock inte som en gudsman som muslimen Mohamed Omar skriver i en artikel om hans gärning som resulterat i boken En mystik troslära som sammanfattar ett helt liv tillsammans med "den oändliga anden".

Ofta läser Lönnebo Nietzsche, den främste av alla kristendomskritiker (!) Korsets hemlighet tror han finns förborgad i naturens skapelse (sid. 69), han berättar dock att han tror på evolutionen (sid. 38). Martin definierar sig själv som en kristen stoiker. Stoicismen var en filosofskola under antiken. Han benämns också i boken som mystiker. I många år var den katolske mystikern Johannes av Korset hans andlige lärare genom sina böcker. I sitt hus har han en Kristusikon som täcker en hel vägg.

Ett koncept som han skapat med framgång är Frälsarkransen. Alla stora religioner har sina radband, då tyckte Lönnebo också att den protestantiska kyrkan borde ha ett sådant.

"Att försöka lära känna Gud är att bli delaktig i allkärleken. Där Gud är nära, är allkärleken." Ett citat från boken "Väven" av Lönnebo.

Allkärleken? Det finns inget djup i Guds Ord när man tar del av det som Martin Lönnebo förmedlar, Rosenius har han ju lämnat. Allkärleken kan vara vad som helst. Men den sanna kärleken har sin grund i Jesus Kristus, Guds offerlamm för mänsklighetens synd och skuld. Där kan människan och Gud förenas och utifrån det mötet kan Guds kärlek lysa in i vår värld. Lönnebo har ett annat perspektiv som bygger på att "det oförklarliga går inte att förklara". Även om vi inte kan förklara allting måste vi sätta tilltro till den uppenbarelse som Gud gett om sig själv genom sitt Ord i Bibeln. Utifrån det perspektivet måste vi sedan förkasta mycket av de koncept som andra filosofier bygger på om kosmiska energier och falska Kristusgestalter i allkärlekens namn.

Bertil Lundberg

Tillbaks