Jesus som sann Gud i Uppenbarelseboken

Till det mest grundläggande i den kristna tron hör bekännelsen av Jesu sanna gudom. Vi tror att Jesus är ”sann Gud och sann människa.” Så bekänner vi i den nicenska trosbekännelsen och så har vi lärt i katekesen. Men var lär Bibeln att Jesus är sann Gud? Jesus kallas uttryckligen för ”Gud” på några ställen (Joh. 1:1; 20:28; Heb. 1:8-9; Titus 2:13; 2 Pet 1:1), men Nya testamentet använder också många andra sätt för att beskriva Jesu gudom. Här skall vi ta fram några ställen i Uppenbarelseboken som framställer Jesus som sann Gud utan att explicit kalla honom Gud. 

Endast Gud får tillbedjas
Ett av Uppenbarelsebokens viktigaste teman är tillbedjan, sann och falsk. Vi får genomgående inblickar i den himmelska gudstjänsten som utspelas kring den gudomliga tronen. Men vi möter också dess motbild, den falska tillbedjan av vilddjuret och dess bild (Uppb. 13). Uppenbarelseboken drar en tydlig och skarp gräns mellan sann och falsk tillbedjan. Det finns bara en som är värdig tillbedjan, Gud själv. Tillbedjan av andra gudar, mänskliga makter, Roms kejsare är synd och avgudadyrkan. Men även för den som inte faller för trycket att tillbedja vilddjuret och dess bild finns andra frestelser. Johannes är vid två tillfällen på väg att falla ner och tillbe det himmelska väsen som vägleder honom (19:10; 22 :8-9). Förmodligen föranleder ängelns himmelska härlighet, hans auktoritet och kunskap Johannes respons. Men ängeln varnar honom: ”Gör inte det! Jag är tjänare liksom du och dina bröder profeterna och de som håller fast vid orden i denna bok. Gud skall du tillbe” (22 :9). Uppenbarelseboken håller fast vid den judiska och gammaltestamentliga principen att ingen annan än den ende sanne Guden får tillbedjas.
I ljuset av denna starka betoning att bara Gud får tillbedjas är det närmast chockerande att öppna bokens femte kapitel. På den gudomliga tronen finns inte bara ”Han som sitter på tronen”, dvs Gud Fader, utan också ett lamm som vi förstår är en bild av Jesus. Och Lammet står i centrum för tillbedjan. Med ord som påminner om dem som riktats till Honom som sitter på tronen i föregående kapitel (4:11) prisas nu Lammet: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” (5:12). Gudstjänstens klimax nås när hela skapelsen instämmer i lovet av Honom som sitter på tronen och Lammet tillsammans:
”Honom som sitter på tronen och Lammet tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” Och de fyra väsendena sade: ”Amen”. Och de äldste föll ner och tillbad. (5:13-14)

Uppenbarelseboken slår tydligt fast att ingen annan än Gud får tillbedjas. Bokens läsare förmanas å det kraftfullaste att inte delta i avgudadyrkan, tillbedjan av vilddjuret och dess bild. Och samtidigt finns det i den scen som framställer den himmelska gudstjänsten, förebilden för alla jordiska gudstjänster, två personer på den gudomliga tronen, två som tillbedjes. Är författaren till Uppenbarelseboken inkonsekvent? Endast Gud får tillbes, men vid närmare eftertanke gör vi ett undantag för Jesus. Nej. När Lammet tillbedjes innebär det att Jesus är inkluderad i den gudomliga identiteten, att han delar Israels Guds gudomliga väsende. Jesus står på den gudomliga sidan av den gräns som skiljer det skapade från Skaparen.
Den nicenska trosbekännelsen talar om att Fadern och Sonen är av samma väsen. Uppenbarelseboken använder inte det språket. Istället används bilden av tillbedjan. Bara Gud får tillbedjas och likväl tillbedjes både Han som sitter på tronen och Lammet. Det betyder att Lammet/Jesus är sann Gud. 

Den förste och den siste
I Jesaja 44:6 deklarerar Gud: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” Samma formulering förekommer i Jes. 48:12. Uttrycket ”den förste och den siste” fungerar som en gudomlig självbeteckning på Guds unika ställning. Andra gudar är inga gudar för det finns bara en. Som den förste och den siste föregår Gud hela skapelsen och han kommer att föra allt till fullbordan. Liknande beskrivningar av Gud fanns också i den grekiska filosofin och bland judiska författare. Den judiske historieskrivaren Josefus benämner till exempel Gud ”början och slutet av alla ting” (Jos. Ant. 8.280). Denna helt unika beteckning på Gud förekommer också i Uppenbarelseboken. De två gånger Gud själv talar i boken använder han denna om sig själv: 
”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.” (1:8)
 ”Jag är A och O, begynnelsen och änden.” (21:6)

Som ett eko från Jesaja 44 och 48 stryker Gud själv under vem han är. Det finns en Gud, bara en som lever i evigheters evigheter och det finns ingen vid sidan av honom.
Återigen, det är förvånande, för att inte säga chockerande, när vi några få verser efter att Gud Fader sagt sig vara den förste och siste, hör Jesus säga till den skräckslagne Johannes:
 ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet” (1:17-18).

Jesus gör anspråk på samma unika ställning som Gud själv i Gamla Testamentet. Och precis som Gud Fader gör detta anspråk två gånger i Uppenbarelseboken gör också Jesus det två gånger. I bokens sista kapitel säger Jesus: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden” (22:13). De tre olika fraserna som används av Gud och Jesus, ”A och O”, ”den förste och den siste”, ”begynnelsen och änden”, kommer här samman. Alla tre utrycker på olika sätt samma sak. Användningen av dessa uttryck sker också i ett mönster som både understryker det nära förhållandet mellan Jesus och Gud och betydelsen av titeln för boken som helhet. Det används först om Gud (1:8), sedan Jesus (1:17-18) i början av boken, och i samma ordning Gud (21:6), Jesus (22:13) i slutet av boken. På så sätt sträcker sig beskrivningen av Gud och Jesus som ”början och slutet” från början till slutet av Uppenbarelseboken. Jesus kallar sig inte för Gud, men han använder samma beskrivning av sig själv som Gud gör i GT, och som grekiska filosofer och samtida judar använder om Gud. Såsom Gud är evig så är Jesus evig. Jesus delar Guds liv. Gud är den som är och som var och som kommer (1:8) eller den som lever i evigheters evighet (4:9, 10), men Jesus är också den levande och lever i evigheternas evighet (1:18). Jesus är gudomlig. Men han är inte en andra gud vid sidan av Gud. När titeln den förste och den siste uppträder i GT kopplas den till den exklusive judiska monoteismen: ”Förutom mig finns ingen Gud” (Jes. 44:6). Uppenbarelseboken håller fast vid denna judiska monoteism samtidigt som den använder en gudomlig titel för Jesus. Det innebär att Jesus inkluderas i det eviga väsende som Israels Gud är.
Enligt Uppbarelseboken finns det bara en Gud, en som är evig, en som får tillbedjas. Samtidigt finns det två på tronen, två som tillbedjes, två som delar en unik, gudomlig beteckning. På detta sätt visar Uppenbarelseboken att Jesus är sann Gud och ett med Fadern (Joh 10:30).

Publicerat med tillstånd av Nordisk Östmission.