Påven Johannes Paulus I mördades av sina närmaste i Vatikanen. Det hävdar den engelske journalisten David A. Yallop, och det är en gedigen bevisföring han har kommit fram till efter flera år av efterforskningar och intervjuer. Bland annat från statssekreteraren, ärkebiskopen och kardinalen Giovanni Benelli som var en nära vän till Johannes Paulus I och som intog andra platsen i utrikesdepartementet efter påvens statssekreterare kardinalen Villot. Det var den 29 september 1978 på morgonen som påven Albino Luciani hittades död i sin säng efter endast 33 dagar i sitt ämbete, han blev vald den 26 augusti. Kvällen innan hade han gått till sängs fullt frisk och han var endast 65 år. Nyligen hade han genomgått en fullständig medicinsk undersökning som varit helt positiv. Vatikanen vägrade att göra någon obduktion, inget blodprov fick tas, inga organ fick undersökas. Bara en liten mängd blod hade kunnat ge en rättsmedicinsk specialist svar på om närvaron av giftiga ämnen. Yallop har kunnat konstatera att ärkebiskopen Paul Marcinkus, som var chef för Vatikanens bank, kvällen innan befann sig på sitt rum strax under påvens bostad. Likaså befann sig kardinalen Jean Villot på sitt tjänsterum. Villot yttrade till de italienska journalisterna: "När jag såg Hans Helighet i går kväll var han fullständigt frisk, alldeles klar och han hade givit mig alla instruktioner för nästa dag." Under perioden påvetronen var obesatt, sede vacante - mellan dödsfallet och valet, var det Villot som intog förvaltningen av Petri nycklar. Vad fanns det då för skäl att mörda påven? Under tiden Luciani var biskop (från 1958) och kardinal (1973 i Venedig) hade han arbetat oavbrutet på att utrota orättvisor och bistå de fattiga. Luciani hade redan under sin korta tid i Rom hunnit påbörja en egen personlig undersökning av Vatikanbanken och speciellt av de metoder Marcinkus hade för att sköta den. Och, påven hade på kvällen för kardinal Villot visat en förteckning över utnämningar, avskedsansökningar och omplaceringar som han hade tänkt genomföra. Det fanns också en gemensam nämnare som länkade samman alla de som skulle bytas ut, de var alla medlemmar i den illegala frimurarlogen P2. Dessutom visade det sig att den nye påven var positiv till artificiell födelsekontroll (preventivmedel) och att förändra Humanae Vitae från 1968. Den 23-24 oktober skulle han ta emot en kongressdelegation från Washington för att dryfta dessa frågor. Vilka skulle då bytas ut? Kardinalen John Cody i Chicago, ledare för världens rikaste ärkestift med en årsinkomst på mer än 250 miljoner dollar. Präster, nunnor och lekmän i tusental hade gjort framställningar i Rom att denne mannen, som betraktades som en despot, skulle avlägsnas. Cody var nära vän med Marcinkus. Cody hade gjort mer än 100 resor till Rom där han kunde dela ut dyrbara presenter. Rom höll hela tiden tyst om de skandaler Cody åstadkommit. Nu låg Codys fall på Lucianis bord. Den cigarrökande ärkebiskopen Paul Marcinkus, som allmänt gick under begreppet Gorillan. Han hade gjort affärer med bankmannen Roberto Calvi (Il Cavaliere – Riddaren) och Michele Sindona , som var känd under namnet Hajen, dömd till fängelse i sin frånvaro och som tjänat som ekonomisk rådgivare till Marcinkus. Marcinkus hade också kontakter med spekulationssvindlaren Mario Foglini, maffian i New York (köp av förfalskade obligationer för 950 miljoner dollar som hade bekräftats genom en FBI-rapport) och Marcinkus hade hemliga konton i banker på Bahamasöarna för egen räkning, där han brukade fira semester. När Marcinkus tidigare konfronterats för sina affärer hade han svarat: "Jag är ansvarig bara inför påven med avseende på mitt hanterande av de ekonomiska frågorna." Calvi blev av Sindona år 1971 presenterad för Marcinkus. 1978 fann regeringens likvidator, Giorgio Ambrosoli bevis för att Sindona hade betalat Calvi en olaglig provision på 6,5 miljoner dollar som han delade med sig av hälften till biskop Marcinkus. Roberto Calvi hade sin uppehållsort i Buenos Aires. Han skulle ha hamnat i fängelse om en hederlig påve som Luciani hade fått ha fria händer. I New York skulle den sicilianske bankiren Michele Sindona ha råkat illa ut och blivit utlämnad till Italien för undanhållande av 200 miljoner dollar. Detta genom en korruptionshärva i Vatikanbanken som också omfattade tvätt av svarta maffiapengar via denna banken. Till saken hör att Banca d’Italia höll på med en undersökning av deras förehavanden, men utan Vatikanens medhjälp skulle de bevisen som Vatikanen förfogade över inte blivit kända. Den 31 augusti riktade Italiens ledande ekonomiska tidskrift IL Mondo, ett öppet brev till den nye påven där Luigi Mennini och Paul Marcinkus i Vatikanbanken (eller IOR som den officiellt heter) angreps för deras samröre med finanshajarna i världen och inte minst Vatikanens förbindelser med Michele Sindona. Redan den 27 augusti hade den nye påven när han satt och åt middag med kardinal Villot gett instruktioner om att en undersökning och granskning av Vatikanens hela ekonomiska verksamhet skulle göras. En annan centralfigur med makt, mycket makt, var Licio Gelli, ledaren för P2, som genom sin organisation i stort sett behärskade Italien. P2 står för Propaganda 2. Han var född 1919. Han arbetade under andra världskriget som "förbindelseofficer" för nazisterna och lyckades stjäla betydande värden av Jugoslaviens nationella tillgångar. 1954 allierade han sig med extrema högerelement i Argentina och blev förtrogen vän med general Juan Peron. Hans nätverk sträckte sig över många länder. 1963 gick han med i en frimurarloge som han snart omvandlade till P2 – en olaglig hemlig organisation som så småningom skulle omfatta Italiens hela maktstruktur. Medlemslistorna var så hemliga att bara Gelli själv kände till alla namnen. P2 var också sammankopplat med maffian i Italien, Kuba och USA och med flera militärregimer i Latinamerika. Den hade också ett intimt samarbete med CIA och nådde in i hjärtat av Vatikanen. Det gemensamma bandet som knöt ihop allt var fruktan för kommunismen. Gelli fick många gånger audiens hos påven Paulus VI och han åt och drack tillsammans med biskop Marcinkus. 1981 kom så avslöjandet som berörde i det närmaste 1000 medlemmar i denna olagliga sammanslutningen. I slutet av 1960-talet var Michele Sindona medlem av P2 och också god vän med Licio Gelli. Michele Sindona var den man som Paul VI hade utvalt att tjänstgöra som Vatikanens ekonomiske rådgivare. Vid ett tillfälle fick Sindona frågan varifrån han skaffade sig pengar till alla sina projekt. Han svarade: "Nittiofem procent av dem är andra människors pengar." Det var ett svar som bara var sant till nittiofem procent. Vatikanen har en del privilegier på det ekonomiska området. 1942 fastslogs att påvestolen var befriad från att betala skatt på aktieutdelningar. Vid den tiden började också Vatikanens ekonomiska tentakler att sträckas ut på det internationella planet. Peterspenningen – de trognas offerslantar – är en annan stor inkomstkälla. Ett förnyat undantag för skattebefrielse gavs i april 1963 men det upphörde 1968. Då förlorade man den långa striden med den italienska regeringen om beskattning av aktieutdelningar. Det var då som Gorillan / Marcinkus (193 cm lång och dryga 100 kilo tung) och Hajen / Sindona började samarbeta. Marcinkus, som var född 1922, fick sitt namn Gorillan när han vid ett besök i Roms centrum år 1964 räddade den dåvarande påven från att trampas ner av en stor folkmassa. När Marcinkus 1969 tillträdde som sekreterare för Vatikanbanken hade han öppet medgett: "Jag har ingen erfarenhet av bankväsen." Skrupelfri som han var skaffade han sig snabbt en maktposition. 1971 till 1989 var han president (ordförande) för Vatikanbanken. Michele Sindona (Hajen) var född 1920 på Sicilien. Han uppfostrades av jesuiterna och blev världsberömd på att köpa och sälja. Han började under tiden han höll på med sin juristutbildning på 1940-talet med att köpa livsmedel på svarta börsen i Palermo och smugglade dem med maffians hjälp till Messina, där de såldes till den svältande befolkningen. När sedan affärerna utvidgades blev hans förbindelser med maffian allt livligare. Han köpte snart en egen bank enligt konceptet "det bästa sättet att stjäla från en bank är att köpa en". Mannen som tvättade pengar ägde nu en egen tvättfirma, en bank i Milano. I Milano knöt han kontakter med kardinalen Giovanni Battista Montini (som blev påven Paul VI) som han blev god vän med och den som gav kardinalen råd i stiftets investeringar och andra problem. Genom maffian kunde Hajen skrapa ihop en summa på 2,4 miljoner dollar till ett ålderdomshem som Montini behövde pengar till. Vid invigningen stod de båda sida vid sida. Hajen fortsatte med att köpa fler banker, allt för att hitta fler olagliga kanaler för kapitalflykt från Italien. Ett annat område som han var bra på var utpressning. Det hade han medfödd talang på som han sedan förfinade genom sin utbildning inom maffian och inte minst genom kontakterna med den verklige stormästaren i den konsten, ledaren för P2, Licio Gelli. Sindona och Calvi blev mycket erfarna i bankplundring. Aldrig någonsin i bankväsendets historia har så mycket betalats för så litet. En del av utpressningstekniken gick ut på att muta. En bestickning var enligt Sindonas mening "bara en investering". Den gav en hållhake på den mutade personen. I början på 1970-talet hade Sindona uttalat inför en av sina bankmedarbetare Carlo Bordoni: "Min arbetsfilosofi grundar sig på min personlighet, som är unik i världen, på väl formulerade lögner och på det effektiva utpressningsvapnet". 1973 blev Sindona utnämnd till "Årets man 1973" av den amerikanske ambassadören i Rom. 1974 kom Il Crack Sindona – Sindonakraschen. En mängd banker med anknytning till Sindona kraschar. Sindona flydde utomlands till USA. Förutseende som han var hade han redan bytt nationalitet, nu var han schweizisk medborgare. 1975 utfrågas biskop Marcinkus av den italienska tidskriften L’Espresso om sina förbindelser med Sindona. Marcinkus säger: "Sanningen är den att jag inte ens känner Sindona. Hur skulle jag ha kunnat förlora pengar för hans skull? Vatikanen har inte förlorat en lira (öre), allt det andra är fria fantasier." Det var en kopiös lögn, hans förbindelser med maffians bankir Sindona hade varit omfattande och fortlöpande. Dr Luigi Mennini, revisionsombud i Vatikanbanken, arresterades efter Sindonakraschen och fick reseförbud. Mennini arbetade direkt under Marcinkus. Carlo Bondoni som lärde känna Mennini väl berättade: "Trots att han uppträdde som en prelat var han en garvad spelare." Men i Vatikanen var det locket på. Ingen i Vatikanen kände Sindona. Nu blev det istället Riddaren (Calvi) som trädde in som ersättare som tvättare av maffians smutsiga pengar. Calvi var född 1920 i Milano. Han började 1947 arbeta för Banco Ambrosiano (prästernas bank) i Milano. Ingen som inte hade ett dopattest som fastslog att han var katolik kunde öppna ett konto i den banken. När Montini år 1963 blev påven Paul VI hade Calvi avancerat till biträdande direktör i banken. 1971 blev han VD. Calvi presenterades för biskop Marcinkus 1971 och blev omedelbart upptagen i kretsen uomini di fiducia – pålitliga personer. Calvi som var specialist på att tvätta maffiapengar använde sig av Vatikanbanken (som var utom räckhåll för den italienska bankinspektionen) för att utnyttja dess namn och resurser. Transaktioner som inte kunde äga rum utan Marcinkus fulla vetskap och gillande, bland annat Calvis köp av Venedigs katolska bank som biskopen i Venedig, som senare blev påven Johannes Paulus I, betecknade som obegripligt. När marken började gunga även för Calvi drog han till Buenos Aires där han tog in på en hotellsvit. När det blev klart att den nye påven blev Albino Luciani från Venedig skapade detta en chock i de här kretsarna. Marcinkus sade några dagar efter valet: "Saker och ting kommer att bli helt annorlunda från och med nu. Den här påven är ett helt annat slags människa." Luciani utgjorde ett stort hot både för Sindona, Calvi och Marcinkus. Vatikanbanken som Marcinkus ledde hade tillgångar på över en miljard dollar. Vatikanens andra bank som också sysslade med valuta och aktiespekulationer hade tillgångar som översteg 1,2 miljarder dollar. Den nye påven som var en omutlig och hederlig människa som starkt värnade om de fattiga skulle inte tillåta sådana affärer. Yallop menar att någon av dessa männen: Villot, Marcinkus, Cody, Calvi, Sindona eller Gelli var den som fattade beslutet att Luciani skulle avlägsnas. Yallop berättar att tidskriften Time uppskattat Vatikanens samtliga ekonomiska tillgångar till mellan 10 och 15 miljarder dollar och att Vatikanens har aktier i italienska företag till ett belopp av 1,6 miljarder dollar (15 procent av samtliga aktier på börsen). 1952 hade Vatikanen en guldreserv på 11 miljarder dollar enlig L’Espresso. Osservatore Romano angav i mitten på 1970-talet Vatikanens produktiva kapital till mellan 50 och 55 miljarder schweizerfrancs. Vatikanens rikedomar grundlades på 300-talet när kejsaren Konstantin skänkte väldiga rikedomar till den dåvarande påven Silvester I. När Luciani hade valts till ny påve den 26 augusti 1978 förklarade han att han ville kallas Pastor istället för Pontifex. Hans mål var att leda kyrkan till dess ursprung, tillbaka till enkelhet, hederlighet, Jesu Kristi ideal och mål. Han vägrade också att krönas och ingen tiara med smaragder, rubiner, safirer och diamanter ville han ta på sitt huvud. "Kröningen" blev istället en enkel mässa. Med den gesten avskaffade Luciani en tusenårig tradition. Kurian blev snabbt bestört när de började inse att den påve som nu valts var positivt inställd till preventivmedel och att reformer och förändringar stod på agendan. Den 12 september fick Luciani en lista på 120 namn på sitt bord vilka påstods vara medlemmar av frimurarloger, huvudsakligen kardinaler, biskopar och höga prelater. Det var journalisten Mino Pecorelli som översänt listan, en desillusionerad medlem av P2 som var i konflikt med stormästaren Licio Gelli. Till saken hör att Luciani ansåg att det var otänkbart för en präst att bli frimurare. På listan fanns sådana som kardinal Villot (sedan 1966), kardinal Casaroli (Vatikanens utrikesminister), kardinalerna Poletti och Baggio (sedan 1957), Marcinkus och de Bonis i Vatikanbanken, samt påven Pauls sekreterare Macchi. När så Luciani på eftermiddagen den 28 september presenterade för Villot vilka som skulle förflyttas från sina tjänster så var samtliga med på frimurarlistan, inklusive Villot själv som började bli gammal och som inte hade god hälsa, han rökte två paket cigaretter om dagen. De samtalade i nära två timmar tills klockan halvåtta på kvällen när Luciani gick tillbaks till sitt rum för att fortsatt studera listan över förändringarna. Vid åttatiden åt han som vanligt middag tillsammans med några personer och kvart i nio talade han en halvtimme på telefon med kardinal Colombo i Milano. Han säger om Luciani: "Han talade länge med mig i en fullständigt normal ton som inte tydde på någon fysisk sjukdom. Han var full av frid och hopp." Några minuter före klockan 21.30 sade han god natt till fader Magee och fader Lorenzi. Yallop menar att påven måste ha mördats någon gång mellan 21.30 till 04.30. Kl. 4.30 kom nämligen syster Vincenza med den sedvanliga koppen kaffe till arbetsrummet men när hon ropade "God morgon, Helige fader" till hans sovrum så fick hon inget svar. En kvart senare återvände hon och fick fortfarande inget svar. Då blev hon tvungen att öppna dörren till sovrummet och fann Luciani sittande upprätt i sängen, med glasögonen på och några pappersark i handen. Huvudet var vänt åt höger, munnen öppen. Han var död konstaterade hon efter att ha kollat pulsen. Hon väckte genast Magee och Lorenzi (påvens trogne medarbetare från tiden i Venedig) som hade sina rum i närheten. Villot kom snabbt till rummet. Han stoppade på sig den medicin som Luciani hade tagit mot lågt blodtryck och anteckningarna om omplaceringarna ur påvens hand. Enligt uppgifter från syster Vincenza skulle anteckningarna ha varit "vissa utnämningar i den romerska kurian och inom det italienska episkopatet". Vidare så försvann påvens glasögon och hans tofflor, samt testamentet. Inget av detta har sedan synts till. Villot bestämde också omedelbart på egen hand, innan läkaren hade kommit, att kroppen omedelbart skulle balsameras. Vid 6-tiden kom läkaren Buzzonetti som efter en kort undersökning fastställde dödsorsaken till hjärtattack omkring 23-tiden. Klockan 7.27 gick Villot ut med den första kommunikén från Vatikanen. Där sade han att påvens privatsekreterare (fader Magee) omkring 5.30 hade hittat påven död i sängen med ljuset tänt och att det var läkaren Buzzonetti som hade bekräftat dödsfallet. Två helt felaktiga meddelanden. Senare bulletiner påstod att det var "Kristi efterföljelse" (Thomas à Kempis) som han skulle ha läst. Också detta en lögn. Påvens exemplar av den boken fanns fortfarande i Venedig. Vad som dock inte var lögn var Villots uttalande: "När jag såg Hans Helighet i går kväll var han fullständigt frisk, alldeles klar och han hade givit mig alla instruktioner för nästa dag." Vatikanen hävdade också att fader Magee hade besökt påvens sovrum och pratat med honom före kl. 22.00, ett samtal som aldrig hade ägt rum. Vidare att påven brukade gå i mässan med Magee kl. 5.30. Den mässan började inte förrän 7.00. Till en kardinal som Yallop pratat med hade Villot sagt att det som hänt var en tragisk olycka och att påven av misstag hade tagit en överdos av sin medicin. Hur kunde Villot veta det? Ingen dödsattest utfärdades. Någon obduktion ville inte Villot skulle ske. Istället spred Vatikanen osann information om Lucianis hälsa i det förflutna, varför gjorde man det? Och vem tror att han tog en överdos av misstag? Den specialist som hade ansvaret för påvens mediciner tror inte på den orsaken. Hans husläkare hävdade att han var vid god hälsa. Påven dog ensam som en frisk man efter att för kvällen ha dragit sig tillbaka till sitt sovrum med en lista på personer som skulle omplaceras, bland andra Villot. Rykten hävdar också att man i sovrummet sett spår av uppkastningar som fläckat en del föremål och att det skulle vara orsaken till att tofflorna och glasögonen försvann. Uppkastningar är ett av de tidigaste tecknen på en överdos av digitalis. Inte ens ett blodprov togs för att kolla detta. Enligt en uppgift från prins Agostini Chigis dagbok skulle en obduktion ha ägt rum under kvällen som Vatikanen aldrig offentligt erkände skulle ha ägt rum, den kom till misstanken att påven förgiftats. De som skulle utföra balsameringen kom redan tidigt på morgonen och de hävdar bestämt att påven inte kan ha dött kvällen innan utan att på grund av kroppens temperatur måste döden ha inträtt mellan kl. 4.00 och 5.00 på morgonen. Ytterligare ett mysterium. Enligt chefen för vaktstyrkan, sergeant Roggan hade det varit ljust i påven sovrum vid 22.30 tiden, men ingen kollade anledningen. Professor Mario Fontana, som var chef för Vatikanens hälsovård, uttalade sig privat efter påvens död: "Om jag skulle ha haft till uppgift att konstatera en vanlig obetydlig medborgares dödsfall under samma omständigheter, skulle jag helt enkelt ha vägrat att låta honom begravas." Kl. 06.45 mötte sergeant Rogan biskop Marcinkus ute på gården där sergeanten meddelade att påven är död. Marcinkus stirrade på sergeanten utan att säga ett ord. Det är ett mysterium vad Marcinkus gjorde, han brukade inte vara uppe den tiden i vanliga fall. Marcinkus bodde inte inom Vatikanens murar. Luciani efterträddes av Karol Wojtyla, från Polen, känd som Johannes Paulus II (dog 2005). Wojtyla förverkligade inte en enda av Lucianis planer. Allt fortsatte som förut. Ingen frimurare blev avslöjad. Villot fortsatte som statssekreterare (men dog efter bara ett halvt år). Cody blev inte förflyttad från sin tjänst i Chicago. 1981 råkade Cody ut för en rad stämningar, men han dog sedan i april 1982. Cody däremot blev obducerad. Marcinkus fortsatte kontrollen av Vatikanbanken med hjälp av Mennini, de Strobel och de Bonis. Calvi och P2-ledaren Gelli, som var Calvis högsta herre, kunde fortsätta sina bedrägerier under Vatikanbankens beskydd och med Marcinkus hjälp. Det är dessutom känt att Gelli använde sig av kodnamnet Luciani. Varför gjorde han det? Sindona kunde andas ut i New York. Kardinal Baggio blev inte förflyttad till Venedig. Den korrupte Poletti kunde fortsätta som kardinal i Rom. Domaren Emilio Alessandrini tog sig an en rapport som Banca d’Italia sammanställt om Riddaren Roberto Calvi. Domaren mördades 1979 med kulor av fem män när han stannat sin bil vid ett trafikljus. Mino Pecorelli som avslöjat P2-medlemmar dödades med två kulor när han skulle sätta sig i sin bil. Regeringens utredare Giorgio Ambrosoli dödades när han var på väg hem av fyra kulor. Antonio Varisco, chef för Roms underrättelsetjänst dödades med fyra skott. Michele Sindona försökte 1980 när han blev arresterad att begå självmord med en dos digitalis. Gelli hade gett sina kollegor rådet att de alltid skulle bära på sig en dödlig dos av digitalis, en dos som förorsakar en hjärtattack. Utan obduktion ser det utåt ut som om en vanlig hjärtattack inträffat. Sindona blev till slut dömd till 25 års fängelse för en mängd brott. Vid tiden för påvens död var det i princip Gelli som styrde Italien. 1981 gjorde polisen en räd mot Gelli. I Gellis kassaskåp upptäckte de en lista med över 962 medlemmar av P2. Där fanns över 50 generaler och amiraler, 2 ministrar i den tidigare regeringen, 36 parlamentsledamöter. P2 var en stat i staten. Skandalen störtade den italienska regeringen. Gellis arrestering varade dock inte många dagar. Genom sina höga kontakter flydde han till Uruguay. Calvi hittades död i London 1982 efter att det några dagar tidigare upptäckts en brist i Banco Ambrosiano i Milano på 1,3 miljarder dollar. Några timmar innan Calvi dog, dog hans sekreterare i Milano efter att ha "ramlat" ut från ett fönster. Tre månader innan, i mars 1982, hade Marcinkus uttalat om Calvis affärer i en intervju: "Calvi förtjänar vårt förtroende. Det har jag ingen anledning att betvivla." Calvi hade under lång tid tvättat pengar åt maffian, pengar från kidnappningar, narkotika, vapenaffärer och annat. Marcinkus hade 1981 befordrats på treårsdagen efter Lucianis död till ledare av Vatikanstatens förvaltning. Se vidare om hans fortsatta öden här. Den 27 november 1983 tog Vatikanen bort ur sina förordningar att de som är medlemmar av frimurarloger automatiskt ska bannlysas. Allt för många höga prelater är medlemmar för att detta skulle vara möjligt. Författaren David A. Yallops slutsats är att för män som Gelli, med otaliga vänner och kontakter inom Vatikanen, kunde vilken dörr som helst i Vatikanstaden öppnas, bland andra dörrarna till påvens privata våning, med det lilla skåp där Albino Lucianis medicin förvarades. Utbytet av den ofarliga medicin mot för lågt blodtryck han tog tre gånger om dagen mot en drog med digitalis var en metod som medförde en säker död. Att påvar förgiftats är inte första gången. Några månader efter att påven Hadrianus VI (en av de rättrådigaste män, som suttit på påvestolen) hade gjort ett självkritiskt uttalande om det dåliga tillståndet hos den romerska kurian var han död. Vittnesbörd tyder på att han förgiftades av sin läkare år 1523.
The Mysterious Death of Pope John Paul I by Gregory Christiano The Murder of Pope John Paul I – Part 1– a study by the Abbé de Nantes, en traditionstroende katolik. The Murder of Pope John Paul I – Part 2 - Justice will be heard British historian and journalist John Cornwell, in his book A Thief in The Night, examines Yallop’s points of suspicion and refutes each one. Cornwell suggested that John Paul died at his desk and was found on the floor by the priest secretaries. These moved the body into the bed and placed it in what is truly an unusual position for a person who has died suddenly. Both secretaries deny it. Pope John Paul I search.com Encyclopedia Wikipedia. John Cornwell: A Thief in the Night. The Mysterious Death of Pope John Paul I Jungfru Maria om hur Johannes Paulus I dog (OBS! Alla former av Mariauppenbarelser är ockulta, men även Satan kan ibland tala ett och annat ord som stämmer): "Vi ska gå tillbaks, Mitt barn, i historien, en kort historia, och minnas väl vad som hände Johannes i Rom, påven Johannes, vars ämbetstid varade 33 dagar. O Mitt barn, det är historia nu, men den är placerad i boken som tecknar upp mänsklighetens katastrofer. Han mottog ohyggligheten och martyrdöden genom att dricka från ett glas. Det var ett champagneglas som gavs till honom av en nu avliden medlem av prästerskapet och statskansliet [Kardinal Villot]." Our Lady of the Roses, den 21 maj 1983. Ärkebiskop Paul Marcinkus - Vatikanens skandalomsusade bankir död. Dagens Nyheter 2006-02-21. Prelate tied to Italian banking scandal dies. Marcinkus declared in 1990 as he headed back to the United States: "I have never done anything wrong." Arizona Daily Star 060222. Marcinkus, former top official at Vatican bank, dies in Phoenix. He headed the Vatican bank, formally known as the Institute for Religious Works, for 20 years. New Mexican 060221. Paul C. Marcinkus,
84; Cleric Presided Over Vatican Bank Tied to Italian Finance Scandal".
Marcinkus is … a man who in the normal world would have served a long
prison sentence for his part in a whole array of financial crimes.".
Los
Angeles Times 060222. Bertil Lundberg Till Boksidan. |
