En israelisk soldat skriver ett brev till en Gazafamilj:

Hej, medan världen betraktar ruinerna i Gaza, återvänder du till ditt hem som fortfarande står kvar. Men, jag är säker på att det står klart för dig att någon befann sig i ditt hem medan du var borta. Jag är denne någon. Jag tillbringade många timmar med att försöka tänka mig hur du skulle reagera när du kom tillbaka till ditt hem. Hur du skulle känna dig när du förstod att IDF-soldater hade sovit på dina madrasser och använt dina filtar för att hålla sig varma.
 
Jag visste att det skulle göra dig arg och ledsen och känna dig personligen kränkt och förödmjukad av dem som definieras som dina fiender. Jag är övertygad om att du hatar mig djupt och du har väl inte den minsta lust att höra vad jag har att säga. Men, det är ändå viktigt för mig att säga detta i hopp om att det kanske finns en liten möjlighet att du vill lyssna.
 
Jag tillbringade många dagar i ditt hem. Jag kunde känna din och din familjs närvaro i varenda vrå. Jag såg dina familjeporträtt på väggen, och då tänkte jag på min familj. Jag såg din frus parfymflaskor på byrån och då tänkte jag på min fru. Jag såg dina barns leksaker och deras läroböcker i engelska. Jag såg din dator och hur du placerat modemet och den trådlösa telefonen vid skärmen, precis som jag gör.
 
Jag ville du skulle veta att trots den oordning som du fann i ditt hem, en oordning som uppstod medan vi letade efter sprängämnen och tunnlar (som vi fann i andra hem), gjorde vi vårt bästa att behandla dina ägodelar med respekt. När jag flyttade ditt datorbord, kopplade jag ur kablarna och lade dem prydligt på golvet, som jag skulle gjort med min egen dator. Jag till och med täckte över datorn med en tygbit. Jag försökte hänga tillbaka kläderna som föll ur garderoben när vi flyttade på den, även om det inte blev precis som du brukade göra, men ville inte att något skulle försvinna. Jag vet att förstörelsen, kulhålen i dina väggar och förstörelsen av hemmen intill ditt får min beskrivning att verka löjlig, men jag önskar ändå att du skulle förstå mig, oss, och hoppas att du kan rikta din vrede och kritik åt rätt håll.
 
Jag beslöt mig för att skriva detta brev just därför att jag bodde i ditt hem. Jag tror att du är intelligent och välutbildad och att det i ditt hushåll finns de som studerar vid universitetet. Dina barn lär sig engelska, och du är uppkopplad till Internet. Du är inte ovetande, du vet vad som pågår runt omkring dig. Därför är jag säker på att du vet att Kassam-raketer avfyrades från ditt grannskap mot israeliska städer. Hur kunde du se detta hända varje vecka och inte tro att en dag skulle vi säga att nu får det vara nog? Tänkte du aldrig att det kanske var fel att skjuta raketer mot oskyldiga civila som försökte leva ett normalt liv precis som du? Hur länge trodde du att vi bara skulle låta detta ske utan att reagera? Jag kan höra hur du säger "det är inte jag, det är Hamas". Jag tror inte att du är deras mest trogne anhängare. Om du verkligen tar en ordentlig titt på hur saker och ting är för ditt folk och inte försöker lura dig själv eller komma med ursäkter om "ockupationen", måste du utan tvekan komma till den slutsatsen att det är Hamas som är din verkliga fiende.
 
Verkligheten är så enkel att till och med en sjuåring kan förstå: Israel drog sig tillbaka från Gaza-remsan och tog bort militärförläggningar och invånarna i Gush Katif. Ändå fortsatte vi med att förse dig med elektricitet, vatten och förnödenheter, vilket jag känner till mycket väl eftersom jag som reservist bevakade gränsövergångarna vid mer än ett tillfälle och såg hur hundratals fullastade lastbilar dagligen kom in i det blockad-fria Gaza.
 
Ändå sköt Hamas raketer mot israeliska städer av för mig obegripliga anledningar. I tre år bet vi ihop tänderna och behärskade oss. Till slut kunde vi inte ta emot mer och gick in i Gaza, in i ditt grannskap för att få bort dem som vill döda oss.  Denna verklighet är mycket smärtsam men mycket enkel att förklara. Så snart du håller med mig om att Hamas är din fiende och att det är på grund av dem som ditt folk lider, kommer du också att förstå att förändringen måste komma inifrån. Jag vet mycket väl att det jag säger är lättare att skriva än att göra, men det finns enligt min mening inget annat sätt. Du som har förbindelse med världen därutanför och bryr dig om dina barns utbildning, måste tillsammans med dina vänner börja ett civilt uppror mot Hamas.
 
Jag lovar dig, att om invånarna i Gaza började göra i ordning gator och vägar, bygga skolor, anlägga fabriker och kulturella institutioner i stället för att ägna er åt självömkan, vapensmuggling och nära hatet till era israeliska grannar, skulle inte era hem ligga i ruiner just nu. Om dina ledare inte var korrumperade och motiverade av hat, skulle inte ditt hem blivit skadat. Om någon hade ställt sig upp och ropat att det inte finns någon mening med att skjuta missiler mot oskyldiga civila, hade jag inte behövt komma som en soldat till ditt hem.
 
Du säger att du inte har pengar? Du har mer pengar än du kan föreställa dig. Även innan Hams tog kontroll över Gaza, under Yasser Arafats tid, donerade världen  miljontals dollar till palestinierna, men dessa pengar användes för att skaffa vapen eller togs direkt till dina ledares bankkonton. Förenade Arabemiratet, dina bröder, ditt eget kött och blod, hör till de rikaste länderna i världen. Om det så bara fanns en gnutta solidaritet mellan arabnationerna, om de bara hade det minsta intresse av att bygga upp det palestinska folket, skulle din situation varit mycket annorlunda. Du känner säkert till Singapore. Dess yta är inte mycket större än Gaza och anses vara det näst mest tättbefolkade landet i världen. Ändå är Singapore framgångsrikt och blomstrande och välskött. Varför kan inte samma sak bli verklighet där du bor?
 
Min vän, jag skulle vilja använda ditt namn, men vill inte göra det offentligt. Jag vill att du ska veta att jag är till 100% nöjd med vad mitt land har gjort, vad min armé gjorde och med vad jag gjorde. Ändå kan jag känna din smärta och jag är ledsen över den förstörelse du just nu finner där du bor. Jag gjorde vad jag kunde för att minimera skadegörelsen i ditt hem. Jag tror att vi har mycket mer gemensamt än vad du kanske tror. Jag är en civil, inte en soldat, och i mitt privata liv har jag inget att göra med det militära. Trots det har jag en skyldighet att lämna mitt hem, ta på mig en uniform och skydda min familj när vi blir attackerade. Jag har ingen önskan att ännu en gång vara i ditt hem iklädd en uniform och jag skulle tycka mycket bättre om att då vara din gäst på din vackra balkong och dricka en kopp te med dig, te sötat med salvian som växer i din trädgärd.
 
Den enda person som kan göra verklighet av denna dröm är du. Ta ansvar för dig själv, din familj, ditt folk och börja ta kontroll över ditt liv och din framtid. Hur? Jag vet inte. Kanske finns det något att lära av det judiska folket som reste sig ur den mest fruktansvärda mänskliga tragedin under 1900-talet. I stället för att sjunka ner i självömkans djup, byggde de ett blomstrande och välmående land. Det är möjligt och det ligger i dina händer. Jag är beredd att stödja och hjälpa dig.
 
Men, det är bara du som kan sätta historiens hjul i rörelse.
 
Hälsningar,
Yishai (reservist i IDF)
 
Detta brev publicerades ursprungligen i den hebreisk-språkiga tidningen Maáriv och översattes till engelska av IMRA (Independant Media Review and Analysis).

www.tidenstecken.se