|
En syn given Åke Forslin. 2006-02-21. Mitt folk, säger Herrens Ande, det är mörkt över ert land. Ljuset har slocknat. Det är svårt att se vad som rör sig bakom stängda dörrar, mitt folk. Det har varit en tid av oro men det blir ännu oroligare i detta land. Jag har förts in i ett stort rum, det ser ut som en sambandscentral. Det råder stor förvirring. Det sitter många TV-skärmar runt om på väggarna men de är mörka. Det finns ingen text. Telefonerna ringer och jag hör signalerna, men det finns ingen som orkar svara. De har stearinljus vid sina bord, men det är inte många. Helt plötsligt börjar de ropa på hjälp. Jag ser ut genom ett fönster där det kommer flera bilar med påslagna blåljus. Men det står soldater utanför denna byggnad som stoppar rättsväsendet. De börjar skjuta varningsskott i luften. De ropar på ett obegripligt språk. Men det går fram en man till en av bilarna och efter en stund släcks alla blåljus. Skjutandet fortsätter. Det finns några fönster med brinnande stearinljus. Men helt plötsligt går ett skott som träffar en fönsterruta. De skjuter på de fönster som har ljus. Det blir helt svart. Det går en lång, lång tid. Allt är stilla. Detta sker i er regeringsstad, mitt folk. Var är den som ropar om beskydd för detta land? Nattens timmar börjar gå mot sitt slut. Jag ser en jättestor klocka på en tegelvägg (stadshuset), som börjar närma sig klockan 8 på morgonen. Det finns inget liv. Jag ser en stor skara polisbilar stå kvar framför byggnaden. De beväpnade männen står med sina vapen riktade från denna centrala byggnad. Sen ser jag i min ande en flagga som börjar hissas och jag ser att klockan är 8. Flaggan går väldigt sakta upp i topp. Helt plötsligt skjuts ett hål i flaggan, i flaggans mitt där de gula ränderna korsar varandra blir det ett hål. Det blir ingen eld, det blir bara ett hål. Sen hör jag i min ande hur telefonerna återigen börjar ringa och folk börjar svara. Men det talas alla de språk och de överröstar varandra. Det är panik! Så kommer det på något sätt en man in bakvägen med guldemblem på sina axlar. Han gråter. Han bär en bajonett vid sin sida. Han har en mörkblå kostym med guldknappar. Helt plötsligt skriker han: "Jag är förtvivlad! Kalla på försvar! Ropa på de kristna", säger han. "De var de som stred i rymden när ert land var i fara. Det var de som stod vid gränsen och krigade. De kostade ingenting, men de gav sitt liv för ert land. Ring efter hjälp! Jag bedömer läget maktlöst. Vi behöver hjälp från en armé som kan strida. Faran kommer från öster och söder, mitt folk. Sök er över mot väster också för att få hjälp, mitt folk, för de stod tappert i striden när ert lands fall var nära. Det är allvar, mitt folk", säger den här mannen. Jag ser hur han faller ner på knä och sträcker sina händer och ropar om beskydd. Han är lite till åren kommen för han säger, "Jag minns den svåra tiden, men den är snart här. Den är snart här den svåra tiden." Mitt folk, säger Herren, är ni beredda, är ni beredda att kämpa, eller sover ni. Sover ni, mitt folk? Det är dags att släppa denna sömn och bekvämlighet. Och om ni vill så ska jag låta mitt ord bli era fötters lykta, för vilket sätt ni ska gå fram på. Sträck maktlösa händer, mitt folk för det finns ändå kraft när ni går in i den helige Andes närvaro. För icke genom er egen styrka ska det ske utan genom min ande, säger Herren. Jag har utvalt eder inte ni. Och jag kallar den ringe, den som ingenting är. Dig kallar jag, res dig upp för ditt fosterland. BE för försvarsmakt, kungahuset och överordnade. Förlåt den som har syndat så ska jag låta min kraft och styrka ge seger över detta land, säger Herren. AMEN. |