Jag prövade andarna

Victor H Ernest var djupt engagerad i spiritismen. Men när han under en seans fick tillfälle till att pröva dessa andar så sprack det hela som en såpbubbla. Sedermera blev han baptistpredikant.

Under en trumpetseans jag var med på, kunde en av deltagarna inte hålla sig för skratt. Hon försökte nog, men det hjälpte inte, utan hon brast ut i ett hejdlöst fnitter med påföljden att den kringflytande trumpeten genast dunsade i golvet.

Vi andra bara gapade, när hon utbrast: "Det var jag! Det var mitt fel! Jag har bedrövat anden." Men hon besinnade sig, blev allvarlig och började spontant bedja: "O, du store, oändlige ljusens ande, förbarma dig över mig. Förlåt mig mitt lättsinne!"

Då rörde sig trumpeten, höjde sig från golvet och började snurra omkring i rummet för att sen stanna framför överträdaren. Anden tillrättavisade henne sedan under flera minuter för hennes vanvördiga uppförande. Den gången fick jag lära mig att andevärlden kräver vördnad av sina underlydande.

En annan gång deltog jag i en seans invid stranden av Benidjisjön, nära en plats som kallades Diamantudden. Det var på hösten. Nätterna var kalla och det blev tidigt frost. Vi var några stycken som varit på utflykt i det gröna, och innan vi återvände hem samlades vi till en friluftsseans i skymningen.

Det var så stilla och fridfullt. Nattfåglarna hade börjat vakna, och grodor och gräshoppor bidrog med sin musik till nattens många ljud i naturen. Mediet ställde en metalltrumpet på ett fällbord som vi haft med oss och föll snabbt i trans. Trumpeten lyfte sig och drev ut över vattnet. Den blänkte i månskenet, och det såg så vackert ut mot bakgrunden av den mörka aftonhimlen. Jag blev alldeles stel inför denna skönhetssyn. Trumpeten gjorde sina lovar och kom tillbaka till oss med vissa mellanrum. Så stannade den, och kontrollanden började tala.

Jag tänkte väl inte så mycket på vad anden sa, så fascinerad som jag var av det vackra skådespelet, förrän min mor utbrast: "Men så står det inte i Bibeln!" Mor hade inte fått någon egentlig undervisning i Bibeln, men hon älskade Guds ord så långt hon kände till det, och nu kunde hon tydligen inte godtaga något som anden sagt. Det hade så chockerat henne, att hon inte kunde hålla tyst. Hade det varit som i vanliga fall, skulle hon ha fått en tillrättavisning för bristande respekt, men nu seglade trumpeten bara vidare, och kontrollanden fortsatte att tala som om inget hänt.

Jag har många gånger önskat att jag den gången frågat mor vad anden sagt och som fått henne att protestera, men det blev aldrig av. I mina tidiga år hade mor berättat för mig om Gud och hans makt och om skapelsen. Bortsett från detta visste jag mycket litet om vad som stod i Bibeln. Den här episoden gjorde emellertid att jag började fundera över vad Bibeln lärde, och jag beslöt mig för att köpa en bibel.

Eftersom jag inte lyckades tå tag i en bibel i någon enda affär där vi bodde, skickade jag efter en från Montgomery Ward. Det fanns bilder på många sorters biblar i deras katalog, alltifrån stora biblar för 20 dollar till små för 1.98. Jag bestämde mig för en för 4.98. Jag tänkte som så, att den skulle väl omfatta ett tillräckligt stort avsnitt av Guds ord att börja med. Ärligt sagt trodde jag, att skulle jag få med allt - hela Bibeln alltså - skulle jag bli tvungen att köpa en sådan där stor predikstolsbibel. Efter att jag fått mitt exemplar, dröjde det ett gott tag, innan jag fattade att vad jag fått var en helbibel.

Jag slog upp i början och började läsa. Där hade jag skapelseberättelsen. Den kände jag till förut. Jag fortsatte att läsa, men hamnade strax i en hel rad släktregister. Bibeln är väl som andra böcker, tänkte jag och slog upp i slutet för att se efter, hur det blev till sist. Men Uppenbarelsebokens symboliska språk var svårt att begripa, och alltsammans blev en enda röra för mig. Det var nära att jag i besvikelse lämnat bibeln därhän. Men, tänkte jag, boken har kostat pengar. Jag borde allt se efter litet i mitten också och läsa några kortare avsnitt i Nya Testamentet, sa jag för mig själv.

Sagt och gjort. Johannes första brev var kort. Det blev den första bibelbok jag läste i dess helhet. När jag kom till fjärde kapitlet hajade jag till. Där stod: "Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna…"

Här hade jag vad jag var ute efter. Det här måste betyda att det fanns både goda och onda andar. Jag läste vidare: "…huruvida de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen. Därpå ska ni känna igen Guds Ande; var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus kommen i köttet, han är av Gud; men var och ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande, om vilken ni har hört, att den skulle komma och som rean nu är i världen."

Så långt jag kunde fatta betydde detta alltså att Jesus kommit i köttet - blivit människa - för att bli en frälsare, och att om jag inte trodde detta, då hade jag fel. Jag beslutade mig nu för att nästa gång det blev seans, skulle jag pröva andarna, även om jag inte helt begrep, hur jag skulle gå tillväga.

Jag blev emellertid ganska förvånad, när kontrollanden nästa gång vi samlats upplyste om att det skulle ges tillfälle till frågor, men han tillade för tydlighetens skull, att frågorna skulle vara av andlig art. Något i den här vägen hade aldrig hänt vid någon tidigare seans där jag varit med.

När jag fick mitt tillfälle, ställde jag min första fråga till kontrollanden. Med inte så liten bävan frågade jag, om han trodde att Jesus var Guds Son. Jag var i detta ögonblicket så spänd, att jag tyckte det var någon annan som frågade.

Kontrollandens svar var mycket smidigt: "Naturligtvis, mitt barn. Jesus är Guds Son. Tro bara som Bibeln säger!"

Jag hade aldrig hört en ande bekräfta detta. Vid tidigare seanser hade jag hört att Jesus var ett framstående medium eller en judisk reformator och att han nu var en högt utvecklad ande som befann sig på en av de högre nivåerna.

Snart nog kom trumpeten tillbaka till mig och jag fick tillfälle att framställa min nästa fråga. Eftersom vi bara fick ställa tre frågor var, så var jag angelägen om att fråga om något väsentligt. Den här gången sa jag något trevande: "O, du store och oändlige ande, tror du att Jesus är världens Frälsare?"

Svaret kom nästan innan jag hunnit tala färdigt: "Mitt barn, varför tvivlar du? Varför tror du inte? Du har varit med oss så länge nu. Varför fortsätter du att tvivla?" Sen började anden att citera bibelverser som handlade om tro. Jag minns inte riktigt nu, vilka verser det var, men de lät på sätt och vis bekanta i mina öron. Anden citerade utan svårighet, även om allt inte var korrekt.

När trumpeten kom tillbaka och jag skulle fråga för tredje och sista gången tänkte jag på vad anden sagt, och så sa jag: "O ande, du tror att Jesus är Guds son, att han är världens frälsare - tror du att Jesus dog på korset och utgöt sitt blod till syndernas förlåtelse?"

Mediet som befann sig i trans och var djupt medvetslöst lyftes nu hastigt från stolen och liksom kastades i golvet, där den stackars varelsen sen låg och jämrade sig som i svår smärta. Ljud hördes som av ett våldsamt tumult och som gav intryck av att en mängd andar var i fullt uppror.

Vi sprang alla upp för att hjälpa mediet. Kontrollanden hade vid tidigare tillfällen instruerat oss, hur vi skulle bära oss åt i sådana här situationer, och vi satte in massage som pågick tills mediet kvicknade till.

Efter detta gick jag aldrig mer till någon seans. Jag hade prövat andarna och funnit att de inte var från Gud. Det som jag trott vara en mäktig uppenbarelse av Guds kraft, höjden av religiös upplevelse, hade brustit som en såpbubbla. Jag insåg att jag varit i förbindelse med en förfalskning av vad Gud har att skänka - men jag ville ha det som var äkta. Från och med nu gick jag in för att noga studera Guds ord för att finna sanningen.

Jag började alltså läsa Bibeln på allvar. Jag hade ingen svårighet att tro på Gud, men jag insåg snart nog att tro på Gud var inte nog. Jesus hade sagt: "Tro också på mig!" (Joh. 14.1). Att tro på Gud som Skaparen var en sak. Att tro på Jesus som Frälsaren var något helt annat, särskilt när det rörde sig om honom som min personlige Frälsare.

Victor H Ernest: Jag talade med andar (1972)

Tillbaks till: föregående sidan