Skökoväsen omtalas flera gånger i Skriften, 1 Kungaboken (14:24, 15:12). Det som karaktäriserar en sköka är att hon inte är trogen en man, utan håller sig till flera män. Sådan otrohet gäller inte endast på det naturliga planet, utan också på det andliga området (Jes 1:21, Hes 16:15).

Församlingen är kallad till att leva i ett andligt trohetsförhållande till Herren. Paulus säger därför i 2 Kor 11:2 b: "Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus." Förblir vi i detta trohetsförhållande, så kommer vi att stå som Kristi brud en dag (Upp 21:9). Bruden är en beteckning på den äkta, sanna församlingen.

Raka motsatsen till detta är skökan, som då blir den falska församlingen (Upp 17:1). Både kapitel 17 och 18 i Johannes Uppenbarelse talar om den stora skökan, som Herren inte kan kännas vid. Denna sköka har enligt aposteln Johannes ett namn: "Det stora Babylon." (Upp 17:5). Namnet leder våra tankar till upproret mot Gud, som kom till stånd på Sinaislätten. Detta uppror som hade starka religiösa övertoner ledde till byggandet av Babels torn (1 Mose 11:1-4). Guds dom över detta projekt blev språkförbistringen vid Babel (1 Mos 11:5-9).

Trots denna dom var fröet lagt till den babyloniska mysteriereligionen. Abraham blev kallad ut från detta förvirringens mörker av Gud, (Apg. 7:2-3), likaså Abrahams folk efter en fångenskap av 70 år i det nya babyloniska riket (2 Krön 36:20-21). Babylon som omtalas i Johannes Uppenbarelse har likhetstecken med det Babylon som omtalas i 1 Mosebok.

Men i Bibelns sista bok är det tal om en kulminering på avfallet från Gud och hans uppenbarade sannings ord. Paulus varnade för att avfallet inom kristenheten skulle bana väg för Antikrists framträdande (2 Tess 2:3). På Patmos fick Johannes se att skökan är nära sammankopplad med Antikrist och hans världsrike (Upp 17:3). Vidare fick han se att Antikrist och skökan har samma huvudsäte (Upp 17:7-11, 18). Här är det inte tal om Babylon på en slätt, utan ett Babylon som utgör en stor stad på sju berg (Upp 17:9, 18). För Uppenbarelsebokens första läsare var det uppenbart att detta Babylon var ett täcknamn på Rom, staden med de sju kullarna. Därför kan det heta att namnet på skökans panna var en hemlighet (Upp 17:5).

Inte bara aposteln Johannes, utan även Petrus använder Babylon som täcknamn på Rom (1 Petr 5:13). Men på vilket sätt är då Rom knutet till det som kallas andlig otrohet? Rom fick ju tidigt höra evangelium (Apg. 2:10). De kristna upplevde stor förföljelse av de romerska kejsarna. Men från Konstantin den stores dagar blev det en vändpunkt. Förföljelserna av de kristna upphörde inom Romarriket och stat och kyrka fick en stabil nära förbindelse. Denna förföriska utveckling skulle visa sig bli ödesdiger. Detta var vad Johannes hade fått se på Patmos angående skökan: "Jordens kungar har bedrivit otukt med henne" (Upp 17:2).

Församlingslivet i Rom blev allt eftersom mer och mer uppblandat med hedendom. Helgondyrkan, Mariadyrkan, läran om celibat, mässoffret, skärselden och påven som Kristi ställföreträdare på jorden m. m fick utveckla sig. Lärosatserna, sederna och bruken som infördes hade klara paralleller med den babyloniska mysteriereligionen. Den romerska kyrkan befäste mer och mer sin maktställning och sitt inflytande. Vad den stod för, blev katolskt d.v.s. dess jordiska rikedomar ökade enormt. Precis så var den stora skökan, som Johannes fick se: "Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt" (Upp 17:4). Avlatshandeln blev mycket inkomstbringande för den romersk-katolska kyrkan. Anmärkningsvärt är det därför att Johannes talar om köp av människosjälar (Upp 18:13).

Skökan, som Johannes såg, omtalas som stor. Hon har fått stort inflytande och hon har varit stor i sig själv (Upp 17:8). Men för Gud är denna sköka inte stor. Han betraktar det stora Babylon, som ett fallet religiöst system (Upp 14:8). Grunden till det är att skökan har förfört folken med sin trolldom och förföljt Jesu sanna vittnen (Upp 18:23, 17:6). Tänk att det som skulle vara sanningens stöttepelare och grundval, fick utveckla sig till en plats för orena andar (Upp 18:2). Inte konstigt att aposteln Johannes storligen förundrade sig när han såg denna stora sköka (Upp 17:6).

Genom åren har det varit viktigt för Jesu sanna vittnen att skilja sig från den stora skökans orena inflytande (2 Kor 6:14-18). Typiskt är det därför att reformatorn Martin Luther skrev sitt huvudverk som "Om kyrkans babyloniska fångenskap". Mycket av vår tids ekumenik går emellertid i en annan riktning. Moderkyrkan i Rom håller på att samla sina döttrar omkring sig (Upp 17:5). Inte bara politiskt, utan också religiöst blir uttrycket "alla vägar bär till Rom" mer och mer aktuellt. Och den nuvarande påvens många resor har styrkt en utveckling i riktning av större religionsblandning.

Israel ska i ändens tid komma under inflytande av denna avfallna kristenhet i samband med Antikrists avtal med folket (Dan 9:26-27). Men Gud ska kalla Israel ut från detta inflytande. Och jag hörde en annan röst från himlen säga: "Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor (Upp 18:4). Medan Israel går mot frälsning, så ska Babylon gå mot förstörelse i ändens tid (Rom 11:26, Upp 19:2). Och Gud använde Antikrist och hans allierade för att göra slut på den stora skökans inflytande (Upp 17:16-17). För Herren är det otänkbart att fira bröllop med en sköka. Det kan endast bli med en ren jungfru (3 Mos 21:13-14), Upp 19:7-8).

Charles Hansen

Källa: Ordet og Israel
Översättare: Sigrid Forslin

Tillbaks till: www.tidenstecken.se