Boken om Antonios liv är en svensk översättning från grekiskan av Athanasios skildring om Antonios som tros ha skrivits inom några år efter Antonios död. Sanningshalten står alltså och faller med Athanasios som var biskop av Alexandria. I biografin kan man också spåra Athanasios egna teologiska tankar. Översättningen är gjord av Tomas Hägg med bistånd av Samuel Rubenson och med god hjälp av Per Beskow. Antonios dog år 356, det tror man sig kronologiskt kunna slå fast. Man tror också att han föddes år 251, men ingen vet helt säkert. Han skulle då ha blivit hela 105 år. Inom några decennier efter hans död fanns tusentals, kanske tiotusentals munkar. I det framväxande klosterväsendet blir skildringen "Antonios liv" snart obligatorisk läsning, som kom att i hög grad prägla bilden av munken och det monastiska livet i kyrkans historia. Mycket snart kallades Antonios för "munkväsendets fader". Som ung olärd koptisk bonde hörde han Jesu liknelse om den rike ynglingen och om vad som är nödvändigt för att bli fullkomlig. Då beslutade han sig för att sälja sin egendom och börja leva som en asket. Han sökte upp och studerade traktens andliga mästare, lärde sig askesens grunder och överträffade snart sina mästare. Antonios samtid präglades av att det överallt spreds nya läror. Människorna sökte sig till och invigdes i mysterier och hemligheter. Filosofer och asketer förkunnade frälsningsläror av olika slag och i denna miljön förkunnades också kristen tro. Konkurrensen av gnosticismens religiositet påverkade också, där betoningen låg på andlig insikt, gnosis, som vägen till själens frälsning. Gränsen mellan gnosticism och kristen tro var därför säkert oklar för många. Redan från början gick han in i en hård askes för att kunna segra mot djävulen. Han vakade till den grad att han ofta kunde tillbringa hela natten utan sömn och detta gjorde han inte bara en enstaka gång, utan för det mesta. Han åt en gång om dagen, efter solnedgången och ibland bara varannan dag, ja, ofta till och med bara var fjärde dag. Att tillfredsställa de kroppsliga behoven var något man skämdes för och inte önskade göra i dagsljus. Hans föda var bröd och salt, och hans dryck endast vatten. Han sov ibland på en matta av säv, men för det mesta låg han på bara marken. Antonios hade stora problem med djävulen och demonerna. Vid ett tillfälle uppenbarade sig djävulen som en svart pojke. En natt (då han bodde i en gravkammare utanför byn och var ungefär 35 år) kom till honom en hop demoner som pryglade upp honom så grundligt att han blev liggande på marken stum av smärta. Antonios försäkrade efteråt att plågorna varit så häftiga att en människohands prygel aldrig kunnat vålla en sådan smärta. Vid ett annat tillfälle blev han piskad och stungen av dem. Antonios var dock inte rädd för demonerna utan kunde till och med "reta" dem: "Om det funnes någon kraft i er, skulle det räcka att bara en av er kom. Men eftersom Herren har tagit kraften ur er försöker ni injaga skräck med er blotta mängd. Beviset på er maktlöshet är att ni härmar oskäliga djur och antar deras gestalt." Redan här kan man se att Antonios inte är något föredöme för vår tid. En sådan undfallenhet som Antonios visar, visar blott att hans asketiska liv var ett osunt liv och främmande för nytestamentlig kristendom. Antonios begav sig efter detta ut i ödemarken, till bergstrakterna. Han bosatte sig i en befäst brunn som var övergiven och som med tiden hade blivit full av kräldjur som dock inte ville bo med Antonios utan genast gav sig av. Där barrikaderade han sig och han lade upp ett förråd av bröd som räckte i 6 månader. Två gånger per år fyllde folket på hans förråd. Demonerna fortsatte att antasta honom. När hans vänner som brukade besöka honom kom, så kunde de höra vad som lät som en stor hop som larmade och bullrade därinne. De trodde först att det var människor som slogs med honom, men när de kikade ner genom ett hål så kunde de inte se någon och förstod att det rörde sig om demoner. Antonios råd var att de skrämda skulle göra korstecknet så skulle de inte behöva vara rädda. Nästan 20 år i sträck levde han för sig själv i denna hålan med sina andliga övningar. Det var mycket sällan han gick ut. Det berättas dock att många av de som kom på besök och som hade kroppsliga lidanden blev botade genom honom och att han renade andra från demoner samt att han genom talets nådegåva kunde trösta många som var bedrövade. Genom sådana samtal fick han många att välja eremitlivet och klosterceller etablerades i bergen och ute i ödemarken av nya munkar. Demonerna verkade vara helt respektlösa för Antonios och det sätt på vilket han med askes försökte betvinga tillvaron. Så här berättar Antonios om hur de respektlöst kunde trakassera honom och andra som var med: "De är falska, och beredda att förvandla och förändra sig till vad som helst. Ofta händer det att de utan att visa sig låtsas sjunga psalmer eller recitera ur Skrifterna. Ibland när vi läser högt upprepar de genast gång på gång likt ett eko just det som lästs. När vi sover väcker de oss till bön, och håller på med det i ett kör, så att de nästan inte tillåter oss att sova. Det förekommer också att de förvandlar sig till munkar och låtsas tala som fromma män, för att vilseleda oss genom den yttre likheten och sedan dra iväg vart de vill med dem som låtit sig bedragas." "Ty demonerna gör allt för att bedra de oskyldiga, de talar och bråkar, de förställer sig och sprider förvirring. De för oljud, ger upp galna skratt och visslar, men om man inte lyssnar till dem, då gråter och klagar de som om de lidit nederlag." Demonerna lyckades inte med att ta livet av Antonios, men vartill gagnade en sådan askes och ett sådant eremitliv? Hur kan Peter Halldorf, Martin Lönnebo, Per Åkerlund m.fl. ställa fram en sådan munk som föredöme för vår tid? På sitt sätt finns det lärdomar i det Antonios skriver om demonerna, men inte räcker det i ljuset av vad Nya Testamentet säger oss. Antonios ger oss dessa upplysningar om demonernas falska profetior: "Vidare skall ingen låta sig luras om demonerna låtsas att de också kan profetera. Ofta säger de dagar i förväg att några bröder skall komma på besök. Bröderna kommer visserligen, men demonerna profeterar inte av omsorg om dem som hör det, utan för att man skall få förtroende för dem. När de sedan har oss i sin hand tänker de förgöra oss. Därför skall vi inte lyssna till demonerna utan driva dem tillbaka, även när de talar, eftersom vi inte har något behov av dem. För vad är det för märkvärdigt med att demonerna, efter att ha sett bröderna ge sig ut på vandringen, springer om dem – de ju har tunnare kroppar än människorna – och kommer med bud? Sådant kan också en som färdas till häst förutsäga, genom att hinna före den som går till fots." Sant säger också Antonios när han säger: "Det var på det sättet som grekernas orakel uppstod och som man tidigare lät sig förvillas av demonerna." Han menade helt riktigt att det var demonerna som grekerna höll för att vara gudar. Men det är uppenbart att demonerna drogs till den asketiska miljön, det räcker inte med att göra korstecknet. Antonius hade bara partiell kunskap om hur han skulle behandla demoner och deras inflytande över en plats eller område. Antonios ger många exempel på hur demonerna uppenbarade sig för honom. Ofta pryglade de också upp honom men han svarade med att "Inget kan skilja mig från Kristi kärlek" (Rom. 8:35). Då pryglade de istället upp varandra. Tala om skådespeleri och lekstuga! Vid ett tillfälle fick han också besök av Satan själv som i en lång och reslig gestalt knackade på dörren till hans cell och undrade varför munkarna och alla andra kristna klandrade honom utan orsak och förbannade honom i tid och otid? Antonios påminde honom om vilken lögnare han var och att Kristus kommit och gjort honom kraftlös varvid han försvann. Antonios andliga förmågor väcker också frågor: Han kunde ofta förutsäga dagar i förväg, ibland en månad i förväg när olika människor skulle komma på besök och även orsaken till varför de kom. Han kunde ofta när han var på berget, se vad som skedde borta i Egypten. Han kunde avgöra vilka som hade demoner i sig och även driva ut dem. Eller få övernaturlig kunskap i andra frågor, om man nu ska tro allt det som tillsägs honom. Teologiskt sett var han en skarpsinnig man som var tydlig mot villolärare som arianerna och andra. Men man måste trots de underverk han gjorde sätta en del frågetecken. Hans "kompanjonskap" med demonerna var inte sunt, trots att han också uppvisade kunskap om vem Kristus var och vad han gjort. Det är speciellt en uppenbarelse som väcker frågor. Vid ett tillfälle rycktes han bort i sinnet. Han fick se hur han där han stod liksom förflyttades utanför sig själv och leddes av några andar genom luften. Men där stod också några hätska och förfärliga gestalter som ville hindra honom från att ta sig fram. De som ledde honom tog upp striden, men de andra krävde redovisning, som om han var ansvarig inför dem. De begärde redovisning ända från hans födelse, men de som ledde Antonios ville hindra detta och sade till dem: "Tiden från hans födelse har Herren raderat. Men från det han blev munk och gav Gud sitt löfte, från den tiden kan man kräva redovisning." De kom då med sina anklagelser, men inga bevis, och vägen blev fri och utan hinder för honom. Och strax såg han sig liksom komma tillbaka och ansluta sig till sig själv, och han var åter helt och fullt Antonios. Denna uppenbarelsen eller utomkroppsliga besöket liknar också ett skådespel mellan de demoniska andarna som hela tiden fanns i hans följe! Troligtvis var Antonios i själva verket också intagen av dessa andar och hans andliga gåvorvar var i själva verket ett spel för gallerierna för att djävulen i sin list genom Antonios skulle leda hela den kommande munkrörelsen ut på villovägar i förhållande till den nytestamentliga kristendom som Skriften gett Guds församling. Antonius fick många efterföljare som försökte efterlikna hans livsföring. Antonius själv fortsatte med en mycket sträng askes, han fastade ständigt och närmast kroppen bar han ett plagg av hår och utanpå ett av skinn, som han hade till sin död. Han badade aldrig kroppen i vatten för att få bort smutsen och tvättade aldrig fötterna (vilket dock inte gjorde honom sjuk på något sätt). Knappast någon vill efterfölja honom i detta avseendet. Bertil Lundberg Till Boksidan. |
